2010

This is Henry Chinaski

...eller Charles Bukowski som han egentligen hette. Briljant författare, mega-alkad. Jag har inte hunnit läsa alla hans böcker än, men lär ha gjort det om nåt år. Kvällens tips blir därför:

1. Filmen Barfly, där Henry Chinaski (pseudonym för författaren själv) gestaltas av Mickey Rourke.

2. Boken Postverket, där man får följa samma Chinaski i sin miserabla vardag som

brevbärare.

Gillas av: Dig som inte alltid behöver ha den gråa verkligheten inlindad i vackra ord.

Gillas nog inte av: Dig som har svårt med svordomar, bister realism och snusk.

Mixed EMOtions

Jul avklarad. Gemenskap, glädje, skratt och ångest av episka proportioner (i ungefär den ordningen). Jag har:

- Åkt skridskor med fina vänner
- Slagit in åtta paket, vilket i runda slängar tog två timmar
- Ritat, pusslat och byggt med lego tillsammans med fantastiska syskonbarn
- Druckit snaps för två
- Fått vuxenjulklappar
- Haft den årliga juldagen-fyllan med gamla vänner och träffat en massa människor från det förflutna

Så till det där med ångesten.
Min uppsats inte klar än. Något den ska vara den 4:e januari. Gillart inte.

OK, det är en sak till. Men det orkar jag inte riktigt sätta ord på just nu, så det får vila några dagar.

Insåg precis en sak

Jag kommer fira ett Mauro Scocco-nyår i år. Okej, inte helt rättvist (Mauro har säkert skitmånga fester att välja mellan, och badar förmodligen i inbjudningar från otaliga vänner), men nånstans fattar ni vad jag menar va?

Att bli lite småpackad på egen hand och trivas med det. Sitta länge framför datorn och låta youtube skicka mig åt spretiga håll. Ta en paus, stå en stund vid ett fönster och betrakta mörkret. Skriva ett sms till nån långt borta. Ångra mig halvvägs och sedan sudda ut allt.

-----------------

Men först jul. Min vana trogen agerar jag i musikaliska termer, snarare än handlingsmässiga. Så, ja. Jag har reviderat fjolårets jul-spellista och uppdaterat den ordentligt. Återigen handlar det inte alltid om explicita julkreationer, utan mer sånt jag associerar till just julen. Varsågod.

Om tid

Då och då kommer jag på mig själv med att fundera över tid. Hur den går och går och bara försvinner. Hur tiden är det som förenar oss. Vi har våran tid, och förr eller senare tar den slut.

Få människor saknar brister. Personen som skriver detta har massor av dem. Men den största, och ur eget perspektiv den jag helst av allt skulle vilja ändra på, är min oförmåga att ta tillvara på tiden. Min tid läggs ofta på helt oväsentliga detaljer - istället för sånt som verkligen betyder någonting.

Och det som verkligen betyder någonting i livet är kärleken. Kärlek till familj och vänner. Kärlek till alla som betyder någonting. En kärlek som inte alltid är uttalad, men icke desto mindre betydelsefull av den anledningen. Den behöver absolut inte vara just uttalad, men vinner ofta så oändligt mycket på att vara det.

Så se till att berätta för de du tycker om att du gör just detta. Ansträngningen är inte stor, så vad hindrar dig?

Up north

I helgen besökte jag min lillasyster i ett djupfryst Oslo. När bilden ovan togs, var det exempelvis nånstans mellan 14 och 17 minusgrader. Oslo kändes för övrigt som en rätt konstig stad. Storleksmässigt skall den motsvara Göteborg, ungefär. Men det kändes ändå som det var en utländsk version av typ Halmstad. Ganska litet alltså. Någon förtappad jävel skulle säkert kalla stan för mysig av just den anledningen, men jag nöjer mig med att konstatera att jag blev lite besviken. En huvudstad ska inte vara gullig.

En annan sjuk grej var att det kändes som om det bor fler svenskar än norrmän i Oslo. Var man än gick, hörde man göteborgska, stockholmska och t o m skånska på sina ställen. Mycket förvirrande. Som den multikulti-kille jag är, handlade jag dessutom på Weekdays, tog med mig glögg från Sverige (alltså, jag visste ju inte om det fanns i Norge) och gjorde ett tappert försök att handla med svenska pengar i mataffären.

The Name Is Broder Daniel

Jag minns fortfarande när jag hörde Broder Daniel första gången. Det måste ha varit kring 96-97 eller möjligen 98. Min äldsta syster, som redan flyttat hemifrån, hade vid ett besök i föräldrahemmet med sig en skiva. Jag minns inte riktigt vad jag själv gjorde vid tillfället, men plötsligt var den bara där. Gitarrslingan i introt till Work. Den där jävla gitarrslingan och det stressade baskaggedunket, följt av en paljettstjärneprydd Henrik Berggrens "Yeaaaouh!".

Men jag var som bekant bara 12-13, boende på landsbygden i en tid då internet fortfarande inte hade ersatt faxmaskiner och skivbutiker. Det dröjde tills Fucking Åmål kom, innan jag på allvar skulle ställas inför BD igen. Whirlwind och Underground var låtarna som gjorde att nackhåren reste sig. Naturligtvis resulterade det i en enkel biljett till Forever-skivan. Det som förmodligen är Broder Daniels starkaste än idag.

I vanlig ordning går det att konstatera att jag är född några år försent. Jag missade nämligen en stor del av BD-resan. Hade man växt upp i Göteborg hade detta möjligen varit annorlunda, men varför spekulera? Hur som helst fanns BD med mig på i princip daglig basis från de sista högstadieåren och gymnasiet igenom. Under tredje året inom den sistnämnda skolformen släpptes dessutom Cruel Town. Det som sedermera blev bandets sista skiva.

Jag befann mig alltså i 15-18 års ålder då BD hade som störst plats i mitt liv. Just den perioden, då mycket handlar om att slå sig fri från barndomen och skapa sig en identitet, vill jag tro är ganska avgörande för hur man blir som person de resterande åren av livet. Kanske t o m i större utsträckning än åren 0-15. Det Broder Daniel gav mig, och tusentals andra som jag alltmer förstått, var en slags kompis som satt på axeln och sa: "Du är grym. Gör vad du vill. Var som du vill." Det var inte många verkliga kompisar som vågade ge den supporten på den tiden.

2008 försvann så mannen bakom gitarrslingorna. Anders Göthberg blev 32 år gammal, innan han en natt i mars 2008 satte på varningsblinkers och svängde in till vägkanten på Västerbron i Stockholm. Några minuter senare var det över.

Även om Broder Daniel sannolikt ändå inte hade släppt fler skivor, blev en hastigt inbokad avskedsspelning i Slottsskogen samma år den definitiva slutpunkten för Broder Daniel. Om man ens kan räkna den sistnämnda, då ett BD utan Anders gitarrslingor är som tonår utan ångest.

Ansvariga bakom det sedan många år välbesökta bedeforum, satte i samband med Göthbergs bortgång ihop en hyllningssida till densamme där allmänheten fick möjlighet att sätta ord på sina tankar kring bortgången. Av en slump hamnade jag på just denna sida härom dagen, och hittade så småningom också det en sorgsen Oskar skrev för ungefär två och ett halvt år sedan:

Jag står för vartenda ord fortfarande.

Rakt i bröstet

Gav inte denna skivan tillräckligt utrymme i våras då den släpptes. Men den förtjänar en väldig massa utrymme egentligen, så ja. Nu den fått åtminstone en ansats till upprättelse.

Japp, den finns på Spotify.

Post-apokalyptisk tomhet

Var blev vi av?

Vi som skulle vara starkare

Smartare

Kanske var det bara inbillning

Kanske var det en dröm

(någonting omöjligt?)

Jag ältar

Bakåt

Du går vidare

Framåt

Mellanrummet växer.

Saker jag gör istället för att arbeta med uppsatsen

• Leker med min nya telefon, som inte är en telefon, utan just en leksak
• Lyssnar på den fantastiska Plura 50-hyllningen
• Dricker starkt kaffe
• Tittar på en innergård som ser ut såhär

• Funderar på om jag innan jobb ikväll ska se första avsnittet av Boardwalk Empire, eller om jag istället skall se Wicker Park
• Överväger att strunta i att äta idag, eftersom jag i så fall måste handla

Det är ett oerhört spännande liv man lever.

Alltså, normalt sett gör jag inte sånt här..

Men detta var fanimej det roligaste jag läst sen Dackefejden.

Min helg började med att tillsammans med fyra kamrater plocka hem ett videoquiz i stan förresten. Av 26 möjliga poäng fick vi 24 och missade faktiskt bara ett band som tydligen hette Flash & The Pan, plus att vi bommade årtalet på Pearl Jams Ten-platta (1991). Att två medlemmar ur Flash & The Pan på 60-talet var med i The Easybeats tog jag däremot på uppstuds. Äntligen lönar det sig att ha lyssnat sönder en av de finaste pepp-låtarna som finns. I videon nedan slås man dessutom av hur välklädda alla var då jämfört med nu.

25

I gränsland

mellan då och sen

mellan imperfekt och futurum

mellan ungdom och vuxenhet

mellan oförstånd och förstånd

mellan gammalt och nytt

mellan upplevt och det ännu icke upplevda

Lever jag

själv men inte ensam

lärd men inte fullärd

hungrig men inte utsvulten

dämpad men inte ledsen

Att vara 25 är att vara lagom

(det är lika kul som det låter)

The record industry is dead

Well, not in my apartment.

Lots o' readin'

En förskräcklig massa text att angripa för tillfället. Om 2,5 timme skall jag befinna mig på skolan för gemensam dissekering av en c-uppsats om industristrejker. Till på fredag skall jag ha läst en doktorsavhandling som rör historia, och on top of everything ligger min egen c-uppsats i historia och sprider ångest.

Med anledning av den senare, tog jag igår tåget till Falkenberg för ett besök i deras kommunarkiv. Helt seriöst kan jag lida av vissa självmasochistiska böjelser, eftersom jag:

1) Tar tåget till Falkenberg en regnig måndagsmorgon

2) Hänger med en massa främlingar i Falkenbergs Stadshus

3) Sitter i fyra timmar och bläddrar i godstabeller rörande tågtrafik från 1901-1905

Nu hinner jag inte skriva mer. Måste läsa. Hej då.

No guru No method No teacher

Mannen på bilden heter Van Morrison. Vi befinner oss gissningsvis någonstans mellan åren 1967 och 1969 (min bildgoogling gav inga svar där). Efter att ha slagit igenom med rock n' rollensemblen Them under tidigt 60-tal, har nu förgrundsfiguren lämnat gruppen och släppt sin debutskiva som soloartist.

Frågan är hur mycket unge herr Morrison, född i Belfast 1945, vid fotograferingen (i New York om jag förstått saken rätt) visste om hur framtiden skulle te sig. Med Them hade hitsinglar såsom Baby please don't go, Here comes the night och rockpärlan Gloria klättrat högt på topplistor på båda sidor om Atlanten. Men Van ville prova någonting nytt. Ensam.

Den begåvade nordirländaren med den säregna rösten blev naturligtvis framgångsrik även på egen hand. Album såsom Astral weeks, T.B. Sheets och Moondance är bara tre exempel på fantastiska skivor från Morrisons extremt produktiva år kring 1970. Den förstnämnda blev till exempel av tidningen Mojo år 1995 utsedd till den näst bästa skivan någonsin.

Men det vid tiden kortsiktiga och hitstörstande USA behandlade inte perfektionisten och experimentälskaren Morrison särskilt väl. Efter flera kontraktsbråk kring skivor och flera albumsläpp som inte sanktionerats av artisten själv, började vår huvudperson alltmer tröttna på hur den cyniska branschen fungerade. Detta, kombinerat med det britterna kallar writer's block, gjorde att Morrison redan vid sjuttiotalets mitt var redo att avsluta sin musikaliska karriär. Tack gode gud (bokstavligen!) för att det inte blev så.

Svaret blev, helt uppenbart, slutligen religionen och det spirituella. Faktum är att hela Van Morrisons åttiotal mer eller mindre består av sakralt flirtande verk, där han tycks ha fått själslig ro igen. Som obönhörlig(!) ateist i vårt genomsekulariserade Sverige kan det kanske upplevas märkligt att finna sin tröst i musikstycken såsom Whenever God shines his light, When will I ever learn to live in God? och Did ye get healed?

Men då har man fanimej missat målet helt och hållet.

In the garden återfinns på skivan No guru No method No teacher (mycket fritt översatt: du skall inga andra gudar hava brevid mig, eller nåt). På ett närmast unikt sätt återspeglar den skivans huvudtematik, via en kärleksförklaring till kvinnan och en slags "tillbaka till livets grundläggande värderingar"-metodik.

I Susanne Biers Hollywood-debut Things we lost in the fire finns det en scen då Benicio del Toro beskriver en dos heroin som "att bli kysst av Gud". Heroin har jag ingen erfarenhet av, men jag är rätt säker på att In the garden är så nära man kan komma del Toros beskrivning på musikalisk väg.

And I turned to you and I said:

No guru, no method, no teacher

Just you and I and the nature

And the Father and the Son and the Holy Ghost

In the garden

Har du läst såhär långt är det nästan din förbannade plikt att ge detta mästerverk en chans. Jag ber dig dessutom att lyssna två gånger. Först på albumversionen HÄR, och sedan på en magnifik liveupptagning från San Francisco 1994 HÄR. Beträffande den sistnämnda hoppas jag du tar dig tid att lyssna på hela det nästan 10 minuter långa medleyt, då de avslutande tre minuterna kan flytta berg, sänka kontinenter och bota cancer. Mycket nöje.

Just when I thought I was out

...they pull me back in.

Fans jävlars. Mitt mobilabonnemang går ut i slutet av denna månaden. Och trots att jag inte vill bli en av de där lattedrickande app-snackande töntarna, ligger jag helt klart i iPhone-farozonen. Låt oss överblicka detta bryderi (eller denna potentiella katastrof) på ett tydligare sätt:

VAD SOM I NULÄGET TALAR FÖR ETT KÖP:

• Det faktum att jag faktiskt behöver ett nytt abonnemang
• Det faktum att jag i nuläget går runt med en lånad telefon
• Alltså, dom är ju rätt fräcka ändå
• Jag vill ha Spotify i telefonen
• Jag vill ha en bra kalender i telefonen
• Min iPod sjunger på sista versen, varför en ny telefon även kunde ta över dennas roll

VAD SOM I NULÄGET TALAR EMOT ETT KÖP:

• Att det känns som att gå med i en sekt
• Att det faktiskt finns billigare telefoner (och abonnemangsformer)
• Är dom inte rätt stora? Jag vill ju inte behöva ha handväska till den, liksom.
• Jag är lite rädd för att ha sönder den
• Jag skulle nog få en del skit från iPhone-ägande vänner som jag hånat ett tag
• Ska sanningen fram så ringer jag ju bara med min telefon, samt skickar lite sms

Satan också. Jag blir inte ett dugg klokare. Men jag antar att det är såhär konsumtionssamhället skall fungera?

Fan också.

Slut på tramset (eller kanske inte)

Det har varit alldeles för mycket bild- och videoblogg på sistone. Jag är själv inte särskilt förtjust i den uttrycksformen, så nu får det vara slut på tramset.

För närvarande läser jag min tredje och sista termin historia. Den går i stora drag mest ut på att en uppsats på C-nivå skall bli författad. De lektionstillfällen, som trots ett uppenbart fokus på individuellt arbete, äger rum, ser ut ungefär såhär:

13.08 Oskar kommer till skolan.

13.12 Oskar köper kaffe.

13.15 Lektionen skall börja.

13.22 Lektionen börjar.

13.30 Två killar (som alltid kommer försent) kommer.

13.31 Vår kursansvarige (som undertecknar sina e-postmeddelanden med "fil. dr. lektor.") kollar sin iPhoneklocka och muttrar på gotländska att folk borde komma i tid.

13.40 En riktigt härlig kille (som f ö var riktigt noga med att vid introduktionstillfället mycket nasalt poängtera att han minsann inte skulle bli lärare, utan "ta en fiiiil kannnnd i historia") räcker upp en hand med oklippta naglar och ifrågasätter någonting man trodde var omöjligt att ifrågasätta, ofta i form av en utläggning med inledningsfrasen "Detta kanske inte har ett dugg med sammanhanget att göra, men...".

13.42 Vår gotländske kursansvarige säger att han inte förstår vad den riktigt härlige killen menar.

13.42 Den riktigt härlige killen drar hela sin föreläsning igen, och avslutar med "...fast det kanske bara är jag?", samt rör blicken resultatlöst runt om i klassrummet i jakt på medhåll.

13.43 Vår gotländske kursansvarige gör, märkbart irriterad, en snygg övergång till det han egentligen vill prata om. Gärna någonting väldigt icke-konkret.

14.00 Vår gotländske kursansvarige förklarar att vi nog behöver lite frisk luft, varpå femton minuters rast följer.

14.22 Sju minuter efter utsatt tid, kommer lektionen igång igen.

14.30-14.35 Den riktigt härlige killen räcker återigen upp handen och berättar om nånting han "tänkte på härom dan".

15.00 Slut på lektion. Oskar har ritat några snygga abstrakta figurer och en hockeymålvakt, varpå han cyklar hemåt.

Haha

Insåg precis att jag använt E-X-A-K-T samma bild för bara nån vecka sen. Det orkar vi inte ändra på, så tänk att denna skulle varit där istället.

Bara för att jag är på så oförskämt gott humör...

...bjuder jag på en halvlaglig grej. Alla låtar på nya skivan utom två, finns i .rar-filen.

P.S. Säg inte till nån var du hittade dom. D.S.

P.S.Igen. Bilden har jag åtminstone inte stulit, utan tvärtom tagit själv. D.S.Igen.

För tillfället

Saknas all form av inspiration. En jävla massa skolprylar som måste göras, så någon vidare blogg-pepp finns inte överhuvudtaget. Istället tipsar jag om en übergrym tv-serie.

Sons of Anarchy utspelar sig i en figurerad småstad i norra Kalifornien. Handlingen kretsar kring ett mc-gäng med samma namn som serien, och särskilt huvudpersonen Jax Teller, gestaltad av Charlie Hunnam. Säsong tre av serien började sändas för ett par veckor sedan i USA, men jag är ganska säker på att ingen svensk tv-kanal hakat på ännu. Nu är det ju som bekant lite si och så med mitt tv-tittande, så jag vill väl i och för sig inte svära på saken.

Hur som helst. Detta är bra skit, så ladda ner eller streama detta. ASAP!

Cyniskt avtrubbad eller vuxen?

För några år sen kunde jag vara riktigt deprimerad flera dagar i sträck. När ingenting fanns att se fram emot, när väder och vind inte samarbetade, när saker inte blev som jag önskat dem att bli. En slags ond cirkel av negativa tankar kunde göra tillvaron allt annat än trivsam.

Numera är dalarna inte så djupa. Topparna är inte heller så höga, när jag tänker efter. På något vis har livet slutligen lärt mig att saker och ting vänder lika fort som de uppstår - och att det knappt är nån idé att fullt ut påverkas av livets konsekvenser. Nu kan detta låta som om jag saknar vissa känslomässiga pusselbitar, men det tror jag faktiskt inte det handlar om.

Istället har jag någonstans trätt in i ett vakuum av "skärp dig nu för helvete"-inställning. Dessutom, om sanningen ska fram (och det antar jag väl att den ska), har nog inte de senaste åren inneburit särskilt mycket incidenter då känslosvall av större proportioner varit särskilt motiverade heller. Ett slags emotionellt stiltje till följd av detta kan därför vara en alternativ möjlighet till min halvdystra diagnos.

Min okända sida

Ibland svänger jag ihop såna här grejer. Ikväll till exempel. Bakning är fantastiskt bra terapi faktiskt, som man definitivt borde ägna sig åt oftare. Bröd och sånt. Men det känns liksom mer spektakulärt att ge sig på någonting sånt som syns här ovan, istället för några torra lantbröd.

Oj, måste sticka. George Costanza på tv.

NSDAP goes Sölvesborg

Hur fan hände detta? Har folk börjat fyllerösta? Det rödgröna blockets (misslyckade?) kampanj "För hela Sverige" borde kanske ha ersatts av en signerad båda blocken, med budskapet "För helvete Sverige".

Suck.

Alla vill se dig dala nu, Håkan Hellström

Livet är härligt när hela Sveriges Håkan släpper nyinspelat material. Man går liksom runt med ett barnsligt leende, så oerhört medveten om att detta kommer bli bra - på ett sätt eller ett annat.

Håkan är inte längre explodera bateria, sjömanskostym och amfetaminstinn danseufori. Han har ju blivit gammal, för satan. Med det finns en eftertänksamhet och ett nostalgiskt Göteborgsvurmande som aldrig går att ta fel på, och som alltid - åtminstone för mig, nästan alltid - vidrör någonting inuti som gör ansiktet glatt och benen svaga.

"Flytt från William it was really nothing, flytt från Boys don't cry.."

Så skriver man en inledningsrad. River en vacker dröm (VARSÅGOD), i vilken just citerade rad hör hemma, skulle enligt ursprungsplanen aldrig spelats in. Lyckligtvis fick dock en lyckad Way Out West-spelning Hans Majestät Hellström att ändra sig. Men låten kommer inte figurera på kommande album, vilket gör att mina förhoppningar kring detta bara förstärks.

Om inte denna låten får plats där - tänk dig då hur jävla bra låtar som valts istället!?

Livet är en fest(städning)

192 fucking personer. Japp, så många gäster dök upp i lördags. Helt sinnes om man tänker på det. Siffran motsvarar nämligen ungefär hälften av den befolkning som normalt sett bor i byn festen ägde rum i.

Det gick bra.

Maten räckte, alla fick plats, inga slagsmål bröt ut, folk var nöjda. Som värd kunde man undan för undan slappna av en aning ju längre kvällen fortlöpte. TIllslut kunde man faktiskt ha riktigt kul själv också, även om det då bara återstod ett tiotal av gästerna (vilket ytterligare understryker min slutsats i förra inlägget).

Vad som var mindre härligt med hela arrangemanget var naturligtvis att städa efter festligheterna. Klockan 11 i söndags morse, fortfarande berusad (lika bra innan bakfyllan kickar in, liksom), tog jag mig så sakteliga bort mot vad som skulle bli ett åttatimmars städpass. Jag är fortfarande osäker på var de där timmarna blev av - men när jag vid strax efter 19 på kvällen återvände till föräldrahemmet, kändes det ungefär som att min kropp blivit överkörd av ett X2000.

Nu är jag tillbaka i Halmstad och ser faktiskt fram emot att få lite rutin i detta förbannade liv.


Äh, jag slänger med lite bilder från festen också.

Välkomstdrink.

Festdeltagare i festlokalen.

Hallands Fläder.

Jag tar emot visdomsord.

Johan i soffa och falsett.

25 times 7

Nåja, än är det några veckor kvar innan de tjugofem årens gräns är nådd. Likväl är det i övermorgon det hela skall firas. Stort. Sex kamrater och jag själv står då som värdar för ett kalas som det förhoppningsvis skall talas om länge.

I min hemby finns, som i många småbyar av samma karaktär, en festplats med dansbana. Troligen uppförd för ungefär 50 år sedan, står den kvar som ett monument över en svunnen tid då karlarna bröt arm och drack brännvin i skogskanten för att våga bjuda upp de finklänningsklädda flickorna. En tid då dansbandsmusik ännu inte hunnit bli en töntstämplad värmländsk företeelse. Det är hur som helst i dessa landsortskulturella lokaler festligheterna äger rum, vilket känns fint på nåt sätt. Som en slags hyllning till det ursprungliga, en dag då vi firar hur gamla vi blivit.

Uppemot 190 personer från det pågående och det förfluta. Så många beräknas vi bli. I arrangörsgruppen är jag den som bjudit överlägset minst antal personer. 4-5 stycken av gästerna på lördag är nog "mina" bjudna, så att säga. Antar att det säger en del om inställningen jag har till det hela, och framförallt dess oerhörda proportioner. Jag har nog med åren blivit litet trött på det stora och de många. Nånstans har cynikern i mig tagit övertaget och på något vis funkar inte "the more the merrier" i min värld. Snarare är det så att jag ser det som "ju mer folk, desto fler idioter". Typ.

Men, vafan. Det blir säkert kul ändå. Imorgon ska jag hyra en rökmaskin. Det känns spännande på nåt sätt.

Gin + Jobb = Emo

Ibland glömmer man att alkohol kan bli lika fel som rätt. Det är lätt att tänka att det är roligare att jobba om man har några centiliter sprit i kroppen. Det är det också, men när det sen är dags att skriva ut sig och traska hem mellan vattenpölarna är det så lätt att falla i rakt motsatt riktning. I synnerhet med denna i öronen:

"Worn like a mask of self-hate. Confronts and then dies."

Und das war das

Berlin var grymt. En vecka i den staden fick mig att återfå visst förlorat hopp för människan. Det hade ingenting med den billiga och bekvämt tillgängliga Spätkauf-ölen eller sällskapet att göra (även om det såklart också var värt fem getingar), utan mer en slags metaforisk knytnäve i ansiktet på etablissemang och samtidstendenser i allmänhet.

Det märks fortfarande att Berlin inte är som andra städer. Av muren finns visserligen bara ett antal symboliska meter kvar, men i mångt och mycket är det en stad med mer än ett ansikte. En stad som för det allra mesta accepterar och respekterar sina olika ansikten. Man upplever verkligen det faktum att stan faktiskt är ett slags alternativt centrum i denna del av världen. Berlin är som en lekplats där det visserligen finns en äldre och starkare pojke, men där de yngre och svagare barnen ändå får leka ifred om de håller sig i hörnena.

Utanför konstnärskollektivet Tacheles.

Görlitzer Park, Kreuzberg.

Görlitzer Park, Kreuzberg.

@ Kauf Dich Glücklich.

Jessi mit €0.65-bier.

Jessi @ U-bahn.

Brunnenstrasse 183, Mitte.

Snyggaste huset ever, Spandau.

Unt jetzt...

...trinken wir € 0,95-wein! Leben sind super!

Estate Arrivederci

Det var det. Två och en halv månads fabrikstjänst är slutligen till ända. Inga fler 04:40-morgnar, inget mer automatkaffe med dubbel styrka, inget mer klättrande på virkmaskiner, inget mer radio.

Det är bra att ha ett jobb. Jag är glad att ha ett. Men när jag nu tittar ut genom fönstret verkar sommaren ha pågått under tiden jag var instängd i textilindustrins kammare. Det blev inga nattliga nakenbad. Det blev inga sommarförälskelser. Det blev inget vin i okontrollerade mängder på gräsmattor.

Måhända välkomnar jag hösten alltför tidigt. Det finns ju faktiskt ett par höjdpunkter kvar innan vi återigen vandrar rakt ut i mörkret. Nästa vecka ska jag exempelvis upptäcka Berlin på allvar. Jag gör det dessutom i sällskap med en ny vän som heter Canon Eos 1000D. Kanske inte det vackraste av namn, men jag tror ändå vi ska komma bra överens.

Jag och min nya kamera.

Dödsruna

Oskar på sova i tält-festival

2004-2010

2004

Hultsfredsfestivalen

2005

Hultsfredsfestivalen

2006

Hultsfredsfestivalen

Emmabodafestivalen

2007

Emmabodafestivalen

2008

Siestafestivalen

Emmabodafestivalen

2009

Emmabodafestivalen

2010

Siestafestivalen

Saknad och sörjd av ingen.

Det slog mig alldeles nyss att årets upplaga av Emmabodafestivalen startar om ungefär ett dygn. För cirka sju månader sedan (mkt sjukt att jag hållt på med detta så länge) författade jag ett blogginlägg där jag i slutskedet konstaterade att jag sannolikt skulle åka på Emmabodafestival även 2010. Sju månader senare vet jag att det inte blir så. Jag vet dessutom att jag sannolikt aldrig kommer åka på festival och sova i tält mer.

Regnoväder har egentligen bara varit jobbigt vid en enda festival och vid ett enda år. Emmaboda -06. När man vaknar och inser att halva tältet blivit en plaskdamm och man upptäcker att bandaren ligger och flyter i förtältet, då vet man att det har regnat. Men på den tiden gjorde det liksom ingenting ändå.

2010 har kropp och själ slutligen tröttnat på sova i tält-grejen. Festivalkonceptet som sådant har jag inga problem med, så missta inte detta för ett avsked från taskiga ljudanläggningar och bakfullt oengagerade poporkestrar.

Det är bara det där snorkalla gå till sängs-ögonblicket, det skitvarma vakna upp-ögonblicket, grannarna med enorm stereo som fail-ironiskt spelar 90-talsschlager klockan 04.30 på morgonen, ryggontet från helvetet då du inser att du sovit brevid liggunderlaget istället för på. Det är de stjälande människorna, det är högstadietjejerna som frågar om man vill sälja några öl (nej, jag skulle inte köpa ut åt dig på stan heller), det är de stackars Svenssongrabbarna som skrivit sina mobilnummer med spritpenna över bröstet, det är det "sköna" gänget som bara sitter utanför sina tält hela festivalen och "kanske ska se Mustasch".

Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att minussidan slutligen besegrat plussidan. Att allt kånkande av väskor, tält och bärs från bil till camping i kombination med ovan nämnda företeelser helt enkelt inte gör det värt längre.

Sen kan man ju iofsig också konstatera att det exempelvis på årets festival i Emmaboda endast fanns typ två band jag verkligen velat se. Men det är en annan historia och ett annat inlägg antar jag.

(För ett ögonblick övervägde jag att radera hela detta inlägg. Allt var t o m blåmarkerat. Det slog mig nämligen att jag förmodligen framstår som den bittraste mannen på norra halvklotet i ungefär 90% av det jag publicerar här. Men, ah, so be it. Ärlighet kanske inte varar längst, men den är åtminstone närmst sanningen.)

Lagen om alltings jävlighet

Ibland känner jag mig som den här sköldpaddan. När man äntligen tagit sig över kanten, går det lik förbannat åt helvete.

Lycka till, Oskar

"Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?", sjöng en gång Mikael Wiehe i låten Fred. Om man ska ge en snabbförklaring av vad Fred handlar om, är det att fred kanske inte alltid är bättre än krig - beroende på hur de båda praktiseras.

Denna tanke skulle jag vilja bygga vidare på, fast i en mer personnära kontext. Jag funderade nämligen idag kring lycka. Med en dieseldriven högtryckstvätt i händerna och med gula skumgummiproppar i öronen kan man faktiskt tänka ganska klara tankar. Vad som slog mig där och då, är följande:

Skall man hårddra saker och ting, är lyckan det vi alla strävar efter. Oavsett världsdel, folkgrupp, religion, nationalitet eller politisk tillhörighet är det lyckan som är våra handlingars mål. Det är lyckliga vi vill vara.

Problemet som jag ser det, är att människor rent generellt tycks likställa lycka med glädje. I min värld finns en distinktion mellan begreppen, oavsett om SAOL håller med mig eller inte. Lycka handlar enligt mig om någonting långsiktigt och varaktigt, medan glädje i större utsträckning bygger på ögonblicket och nuet.

Dåså, nu är begreppen klarlagda. Märker ni också problematiken? Om inte:

Problemet ligger naturligtvis i idén om att man till varje pris skall vara glad hela tiden, och att det på något vis är samma sak som att vara lycklig. Trist nog. Själv vill jag nämligen mena att poängen med lycka, är att den är förgänglig. Precis som livet i stort.

Utan kontrasterna finns inte spänningen. För att uppskatta lyckan måste man sannolikt också ha upplevt olyckan, och dessutom accepterat denna för just detta.

Visst låter det egentligen ganska självklart?

Om ingenting finns att förlora, finns heller ingenting att vinna. Typ.

Sista styverns trappor

Sandra springer ner för sista styverns trappa
På Fjällgatan försvinner hon ut i millennienatten
Tänk om vi aldrig ses igen?

Vi två skulle byta löften den helgen
Men jag blev full och hon förbannad redan första kvällen
Tänk om vi aldrig ses igen?
Tänk om vi aldrig ses igen

Sandra bar en längtan ut i stora världen
Är det ödets nyck att flickor man träffar alltid bär den?
Tänk om vi aldrig ses igen

Var det mitt fel? Var det ödet?
Var det världen? Var det Sandra?
Har människor för lätt att bara klandra varandra?
Tänk om vi aldrig ses igen?
Tänk om vi aldrig ses igen

Sista gången jag såg Sandra var i sista styverns trappa
Hon var mitt sista hopp
Det sista guld jag nånsin ville tappa
Tänk om vi aldrig ses igen

Vi två kunde lagt världen för våra fötter
Men sanningar blev saga och sagor blir böcker
Tänk om vi aldrig ses igen?
Tänk om vi aldrig ses igen

Nere på tunnelbaneperrongen blåser sista tåget in
Och kanske hinner jag ifatt
Kanske jagar också du ett tåg i London?
Kanske inte
Men kanske kan vi drömma om varandra inatt

MP3

100816 - 100822

Skynda dig, älskade

Åh, jag hatar att förstöra stämningen. Men mitt i mediernas och den shuttershadesbärande pöbelns hetsjakt på förfärliga sommarhits kan jag komma på mig själv med att längta till hösten. Ett par månader efter att folk slutat dricka rosévin blandat med Fanta, slutat plocka med sig akustiska gitarrer till spontant uppstyrda grillningar och slutat sparka sig fram på livsfarliga longboards - då kan man med gott samvete koppla på vemodet igen. Musikaliskt är hösten så överlägsen sommaren att det nästan är elakt att jämföra dem.

Anledningen till att hösten dök upp just ikväll är inte vädrets förtjänst (förtjänst, inte fel). Det är Mikael Carlssons.

Under more than twee-artistnamnet The Honeydrips har denna man spelat in ett album, två singlar och ett gäng brokiga mp3-släpp på Sincerely Yours. Alla lika fantastiska. Faktiskt.

Nu är det dessvärre slut på det roliga. Utan någon mer djuplodad förklaring, meddelade Carlsson idag via SY:s hemsida att The Honeydrips numera bara återfinns i förfluten tid. Den goda smakens öga fäller en tår. När man sedan trycker igång avskedsgåvan Carlsson skickar med oss är det svårt att inte låta fler vandra samma väg.

Kusligt vackert, precis som hösten.

(Du hittar låten HÄR.)

Freakin hell(ström)

Fan också. Jag som inte tänkt åka i år. Men nu känns tvånget stort.

En trevlig ekvation

När jag beviljades tjänstledighet från mitt textilindustri-jobb våren 2006 var min månadslön X kronor. Nu är den i princip X + 2000 kronor.

X + 2000 kr = Det händer saker även inom en konsekvent underbetald yrkesgrupp.

Lite halvtrist att en stor del försvinner direkt i form av räkningar och en släpande skuld till föräldrarna, men det känns ändå som om jag är med på banan igen. Det är skönt.

Nu ska jag bara försöka bli lite ledig också. Det kan ha varit en tabbe att skriva upp sig på jobb veckorna 31 och 32 också. Hm.

Hämnd

Vattenångan som strömmade upp ur gatubrunnen fick honom att tänka på någon taskig Brooklyn-deckare. Det fattades bara några genomblöta euforiska barn, filmade i slow motion vid en sönderskruvad brandpost. Och möjligen några förbisusande yellow cabs av äldre modell.

Hettan var outhärdlig. Löpsedlarna han nyss passerat vittnade om värmerekord för andra veckan i följd. Skuggtemperaturen låg stadigt kring 40 grader och alla kloka människor höll sig inomhus, nära luftkonditionering, kylskåp och vattenkranar.

Men inte han.

Istället torkade han av ansiktet med överarmen och drog ned hatten djupare över huvudet. "Ett uppdrag kunde inte vänta på grund av väderlekens nycker", hade han pliktskyldigt resonerat då en tryckande värme väckt honom redan innan klockan slagit 6. Det fuktiga motellrummet hade naturligtvis saknat luftkonditionering, varför också natten förvandlats till en svettig brottningsmatch med lakanen. Han hade inte sovit på flera dygn, och kroppen hölls sedan ett par veckor i schack med hjälp av morfintabletter, billig bourbon och Camel utan filter.

Det var som om hela stan tagit siesta. Inte ens polisen patrullerade. Han fortsatte förbi ett kvarter som invaderats av kranar, cementblandare och barbröstade män i bygghjälmar. Här tycktes de jobba iallafall. En hastig tvångstanke fick honom att känna efter utmed det av jackan dolda bältet, och där, där fanns den. Berettan. Osäkrad.

Han ville absolut inte döda någon. Helst inte använda vapnet överhuvudtaget. Men det som hädanefter skulle ske, skulle göra det för ett syfte. Trots att de förmodligen hade barn, föräldrar och makar var ändå banktjänstemännen att betrakta som ondskans lakejer. De arbetade för allt som var fel i detta söndervittrade fuskbygge till samhälle. "Men idag ska samhället få stå tillsvars", mumlade han genom fuktiga läppar, samtidigt som hans högeraxel sköt upp dörren till bankkontoret.

Ta mig tusen dagar härifrån

Lägesrapport kolon

De två senaste veckorna har varit intensiva. Så intensiva att all inspiration tagit slut någonstans mellan 14 och 16 på eftermiddagen.

Skolan är slut för terminen. Historia 31-60 hp är numera bara bokstäver på ett examensbevis som ligger och växer i ganska exakt ett år till. Det känns konstigt att det numera bara återstår ett enda år av studietiden i Halmstad. Fem jävla år har jag tillbringat i stan. Staden som marknadsförs som "Staden med tre hjärtan", vilket många gånger har upplevts som den gravaste av verklighetsförvanskningar.

En sväng till Hässleholm har jag också hunnit med sedan vi senast talades vid. Motvilligt är det nog bara att erkänna att festivalliv är någonting som min kropp och själ börjar bli lite trötta på. Främst handlar det om en tydlig trend de senaste årens festivalbesök fått mig att urskilja. Nämligen det växande klientel besökare som inte lämnar campingområdet förrän festivalen är över. De som inte ser ett enda band på hela helgen och som släpar med sig enorma stereoanläggningar som de senare använder för att skapa någon form av hemmafester vid sina tältplatser. Förmodligen kostar dessa maskiner så mycket pengar att de helt enkelt inte kan lämna området. Detta faktum har också gjort att svineriet på campingen ökat och att bli bestulen är någonting du numera får räkna med.

Fortfarande bakfull efter helgens Jack Daniels-mayhem, tryckte jag i tisdags in 1411 på stämpeldatorn och klev in i samma texilfabrik jag tillbringat tusentals timmar i. Arbetsuppgifterna är föga inspirerande och arbetskamraterna är stundtals riktiga idioter ("Jaså, sommarlovet har börjat nu? Det blir väl skönt sen när du är lärare? Dom har ju skitlångt sommarlov."), men det ger som väl är pengar. Förhoppningsvis ska det finnas lite tid över att spendera dom bara. Som läget är nu, jobbar jag inte bara måndag-fredag i fabriken, utan de flesta veckorna också fredag och lördag natt i Halmstads nattliv. Hej och välkommen, magsår.

Öland och sånt jag funderade på där

Ibland behöver man umgås med barn. För att inse hur jävla mycket trivialiteter man faktiskt ägnar sig åt och funderar på dagarna ut och in. Visst, jag inser väl också att det inte funkar att strunta i deklarationen av anledningen att det är roligare att lägga pussel - men att få möjligheten att släppa all förbannad vuxenanspänning för några timmar då och då är jag enormt tacksam för att jag har möjlighet att göra. Att svara på frågor som "Vilken är din finaste färg?" eller att få spela tjuv när systerdottern vill vara polis, det är helt fantastiskt egentligen. Att få trösta, att få läsa högt ur böcker man till hundra procent förstår.

Nånstans inbillar jag mig att man nog är som lyckligast i livets inledning och avslutning. Då man antingen ännu inte blivit inkastad i ett vuxenliv präglat av val och ansvar, eller till slut är klar med väljandet och lämnat ifrån sig stora delar av ansvaret.

Av denna anledning blir det också skönt att umgås med personer som tillhör dessa båda kategorier. Samvaron omsluts då inte av en slags materialistisk ramberättelse av jämförelser och strävan, utan upplevs ofta (åtminstone från mitt håll) som mycket mer okomplicerad, ärlig och prestigelös. Så som alla relationer egentligen borde vara, men aldrig riktigt är.

På västfronten intet nytt

Jag sover, läser, sitter, tittar, cyklar, lyssnar och tänker. Samtidigt verkar sommaren ha bestämt sig för att ta en akademisk kvart, tillsynes omedveten om hur efterlängtad den är.

I väntan på arbetspass, henne och bättre tider lagar jag mat som tar lång tid. Van Morrison sjunger i bakgrunden, precis som när jag var liten. Då hjälpte jag visserligen inte till med maten, men har nu förstått att det nästan är roligare att sätta ihop en måltid än att färdigställa en polisstation i LEGO. Nästan i alla fall.

Trots det uppenbart illegala, laddas filmer ner till min redan trånga hårddisk. Dessa underhåller i 90-120 minuter och får sedan mentala arkivmappar långt bak i huvudet. Härom dagen såg jag The Notebook. Den gillade jag. För att på något sätt väga upp bra film/dålig film-balansen såg jag sedan Mega Shark vs. Giant Octopus. Kreativ och kittlande idé möjligen, men fy satan vilket skräp. Se ej.

På torsdag åker jag till Öland. Senast jag var där var för drygt 25 år sedan. I magen på min mamma. Jag minns ingenting.

Jag skulle vilja ha en ny telefon. Nu har nämligen den enda som finns i min ägo återigen bestämt sig för att skolka. Utgående och inkommande samtal är inga problem, men eftersom flera av siffertangenterna samt c-knappen inte vill fungera så är sms en omöjlighet. Fenomenet är nästan lika frustrerande som det faktum att det på drygt två dygn inte uppstått en enda situation då det hela tagit klivet från ett potentiellt problem till ett faktiskt problem.

St Elmo's fire

Ibland önskar jag att livet vore som i en 80-talsfilm. Med välsynkade konversationer, fönade unisexfrisyrer och där alla är utomhus och kysser varandra fastän det ösregnar.

Fast mest av allt vore det grymt att ha ett vettigt soundtrack. Framemot 90-talets mitt började man nämligen strunta i det där. Visst, ett par pampiga storfilmsballader gled väl igenom i marknadsföringssyfte under det sena 90-talet, men mitt i den kaskadspya av animeringar och dogmahysteri som vi nu tvingas torka upp, saknas någonting.

Det saknas ledmotiv av karaktär. Karaktär som fanns i ledmotiv till filmer som Top Gun, Days of thunder, Rocky och Dirty Dancing.

Så ge tillbaka det pampiga och storslagna. Nu.

När allt kommer omkring kan det vara låten som gör att vi överhuvudtaget kommer ihåg filmen. Eller ser den överhuvudtaget. Som med St Elmo's fire till exempel.

Utan rubrik

Inatt är jag vuxenfull (ni vet sådär fantastiskt lagom, när endorfinerna skojar ikapp och ansiktet redan är på väg att somna) på Guinness och längtar efter The Radio Department. Live.

Friday I'm in love

Med en van handrörelse viftade hon tändstickan som hastigt slocknade framför henne. Hon slöt ögonen och drog ett djupt bloss. Djupare än i vanliga fall. Röken höll hon kvar länge i lungorna innan den tilläts förenas med den kyliga kvällsluften där på balkongen.

Hon kastade en blick över axeln och studerade scenen som utspelades inne i lägenheten. Tre kvinnor och en man i soffgruppen, uppenbart engagerade i någon form av konversation. Ytterligare två män stod på huk framför laptopen som placerats på tv-bänken alldeles vid passagen in till köket. Ett lågt soffbord i björk stod inklämt mellan möblerna. På detta stod allehanda småländska designerglas fyllda med drycker av skilda karaktärer, samt en märkligt malplacé porslinsskål med salta pinnar mitt bland uppvisningsdetaljerna.

En mönstrad svart fondtapet med silverdetaljer ramade in denna parodi.

Hon funderade ett tag på vad som skulle hända om hon klivit ur de högklackade skorna och kastat sig ner mot den obarmhärtiga gatan. Skulle de präktigt självupptagna medelklasskrypen innanför glasrutorna överhuvudtaget märka någonting? Förmodligen inte förrän det var dags att ragla hem, myspackade på maltwhisky och sherry, eftersom hennes kappa hängde ovanpå deras i hallen, tänkte hon och log snett ut i mörkret.

Att vara ett femte hjul var ju åtminstone bättre än att inte vara ett hjul, hade hon smått självironiskt resonerat sex timmar tidigare då hon sent omsider fick en sms-inbjudan till en "myskväll med en bit mat och dryck". Inbjudan var naturligtvis en alibihandling från värdparets sida, och att den kom med så kort varsel indikerade naturligtvis hur önskad hon egentligen var därinne - bland gallerix-konsten, det Frithiofsson-rekommenderade lådvinet och den dämpade lågenergibelysningen.

Hon insåg naturligtvis att hon störde den välavvägda symmetrin som rådde i sällskapet. Men just ikväll kändes det helt rätt att vara singeln på gaveln. Obekväm och mönsterbrytande. Det kunde dom ha. Dom jävlarna. Med bostadsrättsföreningsmöten, mellanchefspositioner och semesterresor bokade redan i November.

Cigarretten hade nu brunnit in till filtret och dog av egen kraft. Hon sträckte sig efter det till bredden fyllda vinglaset och tömde det med ryggen vänd mot skeendet inne i lägenheten. Sedan tog hon ett avgrundsdjupt andetag och klev över tröskeln, tillbaka in i skådespelet.

Dreadful

Gosh, ibland känner jag hur mina fördomar kväver allting som skulle kunna göra mig till en vettig person.

Självklart handlar det inte om att jag inte inser allas lika värde eller någonting sådant, men jag kan verkligen inte ta vuxna människor med dreads på allvar. Visst, Promoe är väl fräck och duktig och allt det där, men jag har ändå svårt att koppla ihop någon form av politiskt eller etiskt ställningstagande med en så ohygienisk (och rent estetiskt vedervärdig!) frisyr.

Vad är grejen? Jag vägrar stödja schampoindustrin och frisörnäringen (även om någon form av behandling utförd av fackman sannolikt krävs, Oskars anm.) så därför ser jag ut som ett penntroll från 1992?

Och, vafan. Det är klart att de personer som väljer denna skymf till huvudbehåring naturligtvis tycker att det är snyggt. Hoppas jag iallafall. Varför annars, liksom?

Jag kan bara inte förstå det, och kommer på mig själv med att (som redan nämnts) faktiskt ha svårt att lita på människor med fåglar, barr och matrester i håret.

Detta inlägg författas då jag fortfarande är irriterad över att en kille med nämnda frisyr lyckades stå i vägen för mig under ett helt arbetspass á 4 timmar natten mellan lördag och söndag, så jag ber dig ha med det som en slags förmildrande omständighet i ditt bakhuvud då du framför en datorskärm nånstans en bit härifrån mumlar någonting om hur jävla trångsynt Oskar är.

Jag och min förbannade 1800-talsmoral.

Working Class Jacket

Vecka 22 gör jag comeback inom textilindustrin. Och helt och fullt ärligt talat så ska det bli skönt. Att för en dryg månad hamna med fötter och huvud långt från bedömningsmatriser, vänstertunga meningar och webb-baserade utbildningsplattformar. Att trycka in "1411" på instämplingen och lämna hjärnan där vid in- och utstämpingsdatorn, för att sedan plocka den med sig igen på vägen ut vid skiftets slut.

Att läsa skönlitteratur på rasterna då man inte orkar delta i de minst sagt enahanda diskussionerna om vilka bilar som är bäst. Att ibland gå på toa lite för länge och i smyg lägga patiens på mobilen. Att äta torra ostmackor ur en plastlåda.

Att lyssna på Ring P1 och Radiosporten. Att bränna sig på 100-gradiga värmevalsar. Att byta nålar på virkmaskinerna. Att få lön. Att tvätta sig med industritvål men ändå ha kvar olja innanför naglarna när man kör hem genom skogen.

Japp, det ska bannemig bli trevligt. Åt helvete med akademikersfären!

P.S. Working Class Jacket är en oförskämt bra låt av My Favorite. Ta bara en textrad som: "Alone at school she sits and dreams, of Johnny Marr and Morrissey." D.S.

I helgen bör du ta dig tid att lyssna på detta

Tyst för fan: En dokumentär om Ebba Grön

The 20th century according to Oskar