Jag föll. På det där bra sättet. Det var ett leende, en dialekt, ett spontant skratt och en sällsynt skarpsynthet. Det var en delad humor, en svårtolkad blick och någon slags sunt vilande aura av trygghet.
Är det någonting jag är riktigt obeskrivligt värdelös på, är det att läsa av mänskliga signaler. Det jobbigaste med just denna egenskap, är att jag är så oerhört medveten om just min avsaknad av avkodningsegenskaper. Denna insikt har gjort att jag många gånger ignorerat vad som i de flesta människors huvuden skulle uppfattats som uppenbara signaler om att en famn är på väg att öppnas.
Varför gör man då det? Jo, för att undvika att hamna i obekväma situationer. För att undvika att relationer som åtminstone kunde utvecklas till en fin vänskap, skall förstöras av en känslomässig obalans. En relation där ett skratt och en blick uppfattas på ett sätt av den ena berörda, och på ett helt annat sätt av den andra. Eller en relation där man inte längre vågar vara sig själv fullt ut, eftersom den andra personen vet.
Men denna gången vågade jag. Jag riskerade. Jag sade som det var (och kanske till viss del fortfarande är). Jag öppnade en lucka till huvud och bröstkorg.
Problemet var bara att det som obekvämt och forcerat tog sig ur min egen kropp inte påminde om det som personen ifråga kände. Och, tro mig, det finns få situationer då det är så jävla litet värt att vara "en grym kille", "en av de roligaste personerna jag känner" eller en kille som "förtjänar bättre", som just där och då.
Trots allt är jag stolt över mig själv som (visserligen med viss hjälp av vin) vågade. Snart är det min tur. Det måste det vara.
