Efter lite mer research

Okej, efter det bifogade fotot i förra inlägget har det dykt upp mer material. Dessa befann sig strax efter den föregående bilden vid bildgoogling. Partille verkar ju grymt!

Jag kan se mig själv smälta in bra i båda gängen.

Uppföljning

Japp, What the future holds-inlägget gjorde faktiskt att jag började ta tag i saker och ting. Min plan för hösten ser därför nu ut som följer:

Vad? Grundkurs 30 poäng i antingen Religion eller Geografi.

Var? På GU. Boende förmodligen i Partille.

Varför? För att bredda min SO-kompetens och göra mig attraktiv på arbetsmarknaden (hallå..?), och för att - för all del - byta miljö. Dessutom ser det ut att lösa sig sjukt bra med lägenhet. Men det är inte helt 100 än, så jag tänker inte ropa "Kålle å Ada" riktigt ännu.

Eftersom jag som lärare är medveten om det vidgade textbegreppet följer nu en bild från en enkel google-sökning på ordet Partille. Två kartbilder dök upp först, och sen denna.

Japp, detta ser spännande ut. Lite som i CSI.

Saker som inspirerar

Ibland dyker småsaker upp i vardagen. Företeelser, intryck och rena ting - som på ett eller annat sätt får en att tänka till, själv bli sugen på att skapa eller rentav både och.

Låt mig ge er dagens scenario. I 22 elevarbeten rörande europeiska länder skall jag kika närmre på den språkliga delen. Detta skedde i eftermiddags med hjälp av kaffe och bakgrundsmusik i form av en samlingsskiva med Simon & Garfunkel. Från att ha varit djupt försjunken i ett, om sanningen ska fram, ganska dåligt arbete om Vitryssland, sätter jag mig plötsligt rakryggat upp i soffan.

Någonting faller på plats. Ett ögonblick av absolut klarsynthet, eller någonting liknande. Mitt i låten America av tidigare nämnda 60-talsduo. Visst har den alltid tillhört en av mina absoluta favoriter, men nu blev America på bara ett par sekunder någonting större och mer närvarande än den någonsin varit tidigare.

Vi befinner oss i en Greyhound-buss nånstans mitt på den nordamerikanska kontinenten, tillsammans med vår "jag"-person och hans Kathy.

"Toss me a cigarette, I think there's one in my raincoat"

"We smoked the last one an hour ago"

So I looked at the scenery, she read her magazine

And moon rose over an open field

"Kathy, I'm lost" I said, though I knew she was sleeping

"I'm empty and aching and I don't know why"

Visst är det briljant? Inom konst, litteratur, musik och så vidare, har jag alltid beundrat den där gåvan som så få har. Förmågan att säga så mycket mer än den yta man använder, i själva verket rymmer. Att med små medel skapa någonting stort och mångbottnat.

Folkhemmet 4 ever

Den lilla staden i det lilla landet befinner sig i ett skede mitt emellan natt och morgon. Ännu ingen sol, inte längre några stjärnor. En alarmklocka ringer någonstans på fel sida om drömmen. Ett ögonblicks panik, sedan ser en trött hand till att signalen upphör. Lika plötsligt som den börjat.

En stunds eftertanke och en kropp som ropar, skriker och förbannar pliktetikens baksida. Disciplinen segrar och beordrar en ännu icke fullt levande kropp att återigen konfrontera verkligheten.

Hygien, näring, koffein.

Minusgrader.

Tunnelseende, tunnelseende, tunnelseende. Tunnelbana, tunnelbana, tunnelbana.

I 40 år.

Välkommen till vuxenlivet. Har du tur ligger åtminstone någon bredvid dig i sängen.

Att blunda och ta steget

Den där känslan av att vara med ena benet i någonting man känner till och det andra i någonting okänt. Så skulle man kunna kalla det.

I ungefär tre år har min civilstatus varit oförändrat singulär. Gång på gång under denna period, har det visat sig vilken märklig process det är att försöka förändra den där statusen. Jag vet så väl vad jag har och vad jag gillar att sökfältet blir snävare än SD:ares människosyn.

Länge har jag intalat mig att den så indoktrinerade korrektheten i tvåsamheten varit överdriven och konstruerad på så många olika sätt. Det tycker jag fortfarande i mångt och mycket.

Problemet är bara att den där tvåsamheten är så förbannat trevlig. Åtminstone om den fungerar som den borde göra. Dessutom består problem två i att vägen till nyss nämnda tvåsamhet är så förbannat svårbegriplig och komplex. Hur lång den är, vet man aldrig heller. Ibland tvingas man dessutom dra i nödbromsen och kliva av, innan man nått ända fram.

Herregud så svävande och metaforiskt detta blev. Ändå är det inte hälften så rörigt som i mitt huvud.

Was passiert?

Jo, det ska jag berätta. Slutpraktikvecka fyra av fem har precis börjat. Jag har hand om all svenska för en sjundeklass, en åttondeklass och ett gäng niondeklassares Svenska 2. Dessutom är SO-lektionerna med åttondeklassen mitt ansvar.

Mitt i alltihopa vill dessutom de delkursansvariga för den efterföljande kursen att vi börjar tillägna oss kurslitteratur. Underbart.

Hur som helst har jag och två kamrater bokat en resa till Rom i mars. Det känns som vi (eller åtminstone jag) kommer vara värda lite semester då. Visserligen varar bara besöket lördag till tisdag, men ändå... Det är nånstans i runda slängar 16-18 grader varmt där nu, och då är det en hel månad kvar. Hej och välkommen, solsken!

I Halmstad är det tydligen höst igen, nämligen.