Bär mig igen

Imaginär söndag

Hon kastade huvudet bakåt och lät skrattet eka mellan caféväggarna. I hörnet höjde herren i tweedkavajen blicken från sin roman och rynkade pannan. Även de två tonårsflickorna tystnade över sina latteglas och såg skeptiskt åt vårt håll. Som om en outtalad överenskommelse precis brutits och de med sina blickar letade efter en orsak till detta.

"Din naivitet hör hemma i sjutton- och artonhundratalsromaner! Om alla människor gick runt med dina tankar skulle antalet självmord eskalera ikapp med psykologarvoden och priser på rakblad."

En tyst minut passerade då vi såg åt olika håll. Jag fokuserade min blick på ett bland dussindeckare malplacerat exemplar av Bröderna Karamazov, medvetet slarvigt staplat på vad som skulle likna en antik vägghylla (men som jag kände igen från IKEA-katalogen), medan hon vände sitt ansikte ut mot gatan. Båda gjorde en ansats att fortsätta resonemanget, men tystnade unisont i väntan på den andre. Hennes skratt återvände, fast nu i en mer dämpad och koncis form.

Jag försökte fylla i där jag en gång börjat:

"Nej. Vi är inte lyckliga. En kärlek ska vara odiskutabel och pulserande - inte sporadisk, bekväm och framförallt inte praktisk. Jag må låta som den unge Werther i detta avseendet, och du är välkommen att fortsätta raljera över den parallellen, men utan övertygelsen om den absoluta kärleken vill inte jag leva. All färg skulle försvinna, alla poänger, allt som räknas! Förstår du?"

Hennes mun förvandlades till ett streck och pärlorna i hennes ögon försvann uppåt taket för en halvsekund. Sedan log hon sitt mest avväpnande leende och viskade:

"Håll käften. Jag älskar dig."

Jag förstod att diskussionen var över. Oavgjord.

En öl

Ikväll tar jag en öl. Trots att det är onsdag och trots att det inte är en lätt- eller folköl.

Ikväll tar jag en öl. För att jag behöver en. För att en kall öl ibland kan få ordning i en oorganiserad skalle.

Ikväll tar jag en öl. För att jag ska fylla min iPod med musik och inte vill dricka vatten.

Ikväll tar jag en öl. Och tänker på påsken och på vilken tur det är att jag inte ska jobba den helgen.

Ikväll tar jag en öl. Och slås över hur löjligt det är att jag urskuldar detta faktum för mig själv genom att författa ett blogginlägg.

Ikväll tar jag en öl. Hade du varit varit här hade du också fått en.

Skål.

Hobbypsykologen strikes again

Inom idrottspsykologin talas det om att visualisera målet. Det vill säga att se framför sig hur man lyckas med det det där svåra som skiljer dålig från bra. Även om jag normalt sett är skeptiskt inställd till psykologi, tror jag ändå detta är någonting som faktiskt fungerar. Inte bara inom idrotten, utan inom stora delar av vardagen också.

Innan en tenta brukar jag exempelvis i huvudet "se" mitt eget avslappnade och nöjda jag, en timme efter den är skriven. Detta för att få in den där "världen går inte under"-känslan som kan vara rätt besvärlig att kämpa med emellanåt.

Vissa saker är lättare att visualisera än andra, och det är väl kanske också det som är litet utav problemet med hela företeelsen. Det man verkligen, verkligen vill ska ske - det är skitsvårt att på förhand kunna tänka sig.

En annan sak jag funderat på är hur viktigt det, åtminstone i mitt eget liv, är att ha saker att se fram emot. Vet du att det väntar en belöning, då blir hela tillvaron genast så oerhört mycket lättare. Mitt humör kan verkligen stå och falla med precis denna detalj. Den månad som alldeles snart avslutas innehöll två händelser som jag på förhand sett oerhört mycket fram emot, och som verkligen hjälpte mig alla pulsa-genom-slask-på-väg-till-ett-bibliotek-för-att-skriva-uppsats-dagar.

De två händelserna och allt kring dem blev väldigt lyckade och uppfyllde alla förväntningar från eget håll, även om det som i 99% av fallen såklart alltid blir aaaaningen bättre i inför-tankarna. Problemet nu är att de är borta. Visst, de finns kvar i lite folks huvuden och i ett fåtal digitalkameror, men de ligger obönhörligt i förfluten tid.

Nu finns inget konkret att se fram emot. Och det känns faktiskt skit.

Sommarillusion

Att snedda över en kyrkogård, just när solstrålarna återigen börjat dansa mot dammiga tegelväggar. Full av vin, av impuls, av kärlek. Tom på bekymmer, tom på verklighet, tom på bakbindande hämningar.

I tygskor och oknäppt skjorta, men trots detta långt ifrån frusen. Snarare genomsvettig. Spring! Spring!

Gräset är halt. Du ramlar. Jag fångar. Spring! Spring!

Mitt i ett hav av monument, av färdigskrivna livshistorier, stannar vi och kisar i morgondimmans lättnad. Grå stenar, svarta kors, krattade gångar. Vila i frid.

Vår historia är inte färdigskriven. Den är knappt påbörjad. Och fortfarande spontan, innerligt intensiv och onyanserat omedelbar. Okontrollerbar. Som tusen atombombsexplosioner på samma ställe i samma ögonblick.

Spring! Spring!

Vi faller ihop i en hög av vitt bomullstyg, stråhattar och nakna ben. Du skrattar högt och jag älskar älskar ÄLSKAR det där skrattet. Tillsammans med leendet och det vilda håret som hatten nyss dolde kan det stoppa världskrig.

Utmattade ligger vi på rygg, alldeles brevid varandra på grusgången och tar hastiga andetag. Du lägger ditt huvud på sned över mitt bröst, och jag blundar, försöker andas in vartenda litet intryck ögonblicket innebär. Detta vill jag spara.

Om tio minuter blir vi väckta av en muttrande vaktmästare.

Dagens sanning

Jag skulle byta plats med vem som helst på sekunden. Om jag kunde.

Den sista dagen

Länge låg han och lyssnade efter Hennes ekande steg på väg ner genom trapphuset. Med ena ögat slutet, såg han sig om i det ännu halvskumt upplysta sovrummet och noterade att Hennes cigarretter låg kvarglömda mitt på golvet. Lucky Strike. Alltid Lucky Strike.

För ett ögonblick övervägde han att dra täcket över den rakade skallen och försvinna tillbaka till de egendomliga drömmar de senaste veckornas sömn bjudit på. Klockor, vars visare hastigt snurrade baklänges. Ekande barnskratt. Ljud av glas som krossas. Men varför tortera sig ännu mer? Sömnen gjorde honom inte utvilad. Snarare uppstressad, nervös och ibland till och med illamående.

Vid något tillfälle hade han försökt berätta för Henne om drömmarna. Om hur de känts obehagligt välregisserade, medvetet skrivna med den absoluta undergången som enda möjliga utfall. Men samtalet hade bara fallit ut i plattityder och nånstans mellan två bloss hade Hon mumlat någonting om indianer och undermedvetna mekanismer, för att sedan på sitt karaktäristiska vis helt byta ämne och börja prata om andelslägenheter i Thailand.

"Om Hon bara visste", tänkte han och satte sig upp vid sängens fotända.

DN hade de två senaste dagarna inte kommit. Han hade försökt ringa och göra någon form av växeltelefonist uppmärksam på detta, men gett upp som 32:a person i kön vid båda tillfällena. Idag låg den hur som helst där uppvikt på hallgolvet och vittnade om misär på lokal, nationell och global nivå. Som om den bestämt sig för att återvända, enbart för att göra honom uppmärksam på att allt var åt helvete med hela världen. Som om han inte redan var medveten om det.

20 minuter senare, efter en torr fralla, tre glas vatten (drömmarna gjorde honom alltid törstig) och en snabbdusch som Maria Wetterstrand personligen borde tacka honom för, stod han så på gatan. Eller rättare sagt det som fanns kvar av den. Sedan tre veckor tillbaka hade män i orange och gula kläder förvandlat kvarteret till någonting som hämtat ur en journalfilm om Berlins innerstad i april -45. Men när de lyckats göra detta var en stor gåta, för det enda de tycktes göra var att dricka kaffe ur termosar och gestikulera till varandra.

Han fällde upp kragen på ullrocken och såg skeptiskt upp mot den jämngrå himlen. Sedan vandrade han iväg mellan vattenpölarna nattens regn skapat. Fast medveten om att detta var den sista dagen. Den absolut sista.

The pictures on my wall are about to swing and fall

Jag har en vägg som ser tom och tråkig ut. Därför kommer den allt eftersom fyllas på med bilder föreställande personer jag gillar på ett eller annat sätt, och som gärna är visuellt tilltalande (gärna både bilden och personen). Hittills har jag bara hittat en handfull foton jag tycker om. Alla kommer bli svartvita också, förresten.

Om att vara vän med tekniken

Som en majoritet av alla andra i min generation äger jag en iPod. Det är ingen värstingmodell och jag får plats med jämförelsevis lite musik på den. Omkring 6-700 låtar eller någonting sådant.

Just det begränsade omfånget och hur det står i relation till mitt musikbibliotek på datorn (där det efter snabb dubbelkoll återfinns 10674 låtar), gör att det är oerhört svårt att foga in all musik i den bärbara spelaren. Kraven är minst sagt hårda för att förtjäna en plats i min iPod, och det är få artister som har mer än max en handfull låtar representerade.

På grund av den konstanta platsbristen är omfånget dessutom enormt och skiftningar i tempo, volym och ljudbild gör att den där sekunden mellan två spår kan bli ett kritiskt moment.

För visst är det så - att med musik i öronen utomhus (nej, inte inomhus), känns det faktiskt som om ett, förvisso eklektiskt, soundtrack ackompanjerar filmen om ens liv. Någonstans gillar jag den tanken, och älskar hur låtar ibland passar perfekt till den miljö de kan tänkas dyka upp i.

För ett knappt dygn sedan traskade jag, trött och en aning melankolisk, hem från min arbetsplats som omnämnts tidigare. Just efter jag hoppat över en en enorm pöl med smältvatten och varit skrämmande nära att halka och falla i baklänges i just denna, ni vet sådär så det susar till i magen och man blir varm i ansiktet? Just efter det, när jag pustat och hastigt kikat mig omkring för att försäkra mig om att ingen stod i närheten och gjorde sig rolig på min bekostnad. Då byter min iPod låt. Från nån stressande Bravery-låt, till Alla har glömt. Touché.

Tio meter senare ropade jag rakt ut i Halmstadsnatten;

"MEN INTE JAAAAAAG!"

Och denna gången struntade jag i om så hela kvarterets, stadens, världens invånarskara stod brevid.