The Name Is Broder Daniel

Jag minns fortfarande när jag hörde Broder Daniel första gången. Det måste ha varit kring 96-97 eller möjligen 98. Min äldsta syster, som redan flyttat hemifrån, hade vid ett besök i föräldrahemmet med sig en skiva. Jag minns inte riktigt vad jag själv gjorde vid tillfället, men plötsligt var den bara där. Gitarrslingan i introt till Work. Den där jävla gitarrslingan och det stressade baskaggedunket, följt av en paljettstjärneprydd Henrik Berggrens "Yeaaaouh!".

Men jag var som bekant bara 12-13, boende på landsbygden i en tid då internet fortfarande inte hade ersatt faxmaskiner och skivbutiker. Det dröjde tills Fucking Åmål kom, innan jag på allvar skulle ställas inför BD igen. Whirlwind och Underground var låtarna som gjorde att nackhåren reste sig. Naturligtvis resulterade det i en enkel biljett till Forever-skivan. Det som förmodligen är Broder Daniels starkaste än idag.

I vanlig ordning går det att konstatera att jag är född några år försent. Jag missade nämligen en stor del av BD-resan. Hade man växt upp i Göteborg hade detta möjligen varit annorlunda, men varför spekulera? Hur som helst fanns BD med mig på i princip daglig basis från de sista högstadieåren och gymnasiet igenom. Under tredje året inom den sistnämnda skolformen släpptes dessutom Cruel Town. Det som sedermera blev bandets sista skiva.

Jag befann mig alltså i 15-18 års ålder då BD hade som störst plats i mitt liv. Just den perioden, då mycket handlar om att slå sig fri från barndomen och skapa sig en identitet, vill jag tro är ganska avgörande för hur man blir som person de resterande åren av livet. Kanske t o m i större utsträckning än åren 0-15. Det Broder Daniel gav mig, och tusentals andra som jag alltmer förstått, var en slags kompis som satt på axeln och sa: "Du är grym. Gör vad du vill. Var som du vill." Det var inte många verkliga kompisar som vågade ge den supporten på den tiden.

2008 försvann så mannen bakom gitarrslingorna. Anders Göthberg blev 32 år gammal, innan han en natt i mars 2008 satte på varningsblinkers och svängde in till vägkanten på Västerbron i Stockholm. Några minuter senare var det över.

Även om Broder Daniel sannolikt ändå inte hade släppt fler skivor, blev en hastigt inbokad avskedsspelning i Slottsskogen samma år den definitiva slutpunkten för Broder Daniel. Om man ens kan räkna den sistnämnda, då ett BD utan Anders gitarrslingor är som tonår utan ångest.

Ansvariga bakom det sedan många år välbesökta bedeforum, satte i samband med Göthbergs bortgång ihop en hyllningssida till densamme där allmänheten fick möjlighet att sätta ord på sina tankar kring bortgången. Av en slump hamnade jag på just denna sida härom dagen, och hittade så småningom också det en sorgsen Oskar skrev för ungefär två och ett halvt år sedan:

Jag står för vartenda ord fortfarande.