Cyniskt avtrubbad eller vuxen?

För några år sen kunde jag vara riktigt deprimerad flera dagar i sträck. När ingenting fanns att se fram emot, när väder och vind inte samarbetade, när saker inte blev som jag önskat dem att bli. En slags ond cirkel av negativa tankar kunde göra tillvaron allt annat än trivsam.

Numera är dalarna inte så djupa. Topparna är inte heller så höga, när jag tänker efter. På något vis har livet slutligen lärt mig att saker och ting vänder lika fort som de uppstår - och att det knappt är nån idé att fullt ut påverkas av livets konsekvenser. Nu kan detta låta som om jag saknar vissa känslomässiga pusselbitar, men det tror jag faktiskt inte det handlar om.

Istället har jag någonstans trätt in i ett vakuum av "skärp dig nu för helvete"-inställning. Dessutom, om sanningen ska fram (och det antar jag väl att den ska), har nog inte de senaste åren inneburit särskilt mycket incidenter då känslosvall av större proportioner varit särskilt motiverade heller. Ett slags emotionellt stiltje till följd av detta kan därför vara en alternativ möjlighet till min halvdystra diagnos.