Dödsruna

Oskar på sova i tält-festival

2004-2010

2004

Hultsfredsfestivalen

2005

Hultsfredsfestivalen

2006

Hultsfredsfestivalen

Emmabodafestivalen

2007

Emmabodafestivalen

2008

Siestafestivalen

Emmabodafestivalen

2009

Emmabodafestivalen

2010

Siestafestivalen

Saknad och sörjd av ingen.

Det slog mig alldeles nyss att årets upplaga av Emmabodafestivalen startar om ungefär ett dygn. För cirka sju månader sedan (mkt sjukt att jag hållt på med detta så länge) författade jag ett blogginlägg där jag i slutskedet konstaterade att jag sannolikt skulle åka på Emmabodafestival även 2010. Sju månader senare vet jag att det inte blir så. Jag vet dessutom att jag sannolikt aldrig kommer åka på festival och sova i tält mer.

Regnoväder har egentligen bara varit jobbigt vid en enda festival och vid ett enda år. Emmaboda -06. När man vaknar och inser att halva tältet blivit en plaskdamm och man upptäcker att bandaren ligger och flyter i förtältet, då vet man att det har regnat. Men på den tiden gjorde det liksom ingenting ändå.

2010 har kropp och själ slutligen tröttnat på sova i tält-grejen. Festivalkonceptet som sådant har jag inga problem med, så missta inte detta för ett avsked från taskiga ljudanläggningar och bakfullt oengagerade poporkestrar.

Det är bara det där snorkalla gå till sängs-ögonblicket, det skitvarma vakna upp-ögonblicket, grannarna med enorm stereo som fail-ironiskt spelar 90-talsschlager klockan 04.30 på morgonen, ryggontet från helvetet då du inser att du sovit brevid liggunderlaget istället för på. Det är de stjälande människorna, det är högstadietjejerna som frågar om man vill sälja några öl (nej, jag skulle inte köpa ut åt dig på stan heller), det är de stackars Svenssongrabbarna som skrivit sina mobilnummer med spritpenna över bröstet, det är det "sköna" gänget som bara sitter utanför sina tält hela festivalen och "kanske ska se Mustasch".

Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att minussidan slutligen besegrat plussidan. Att allt kånkande av väskor, tält och bärs från bil till camping i kombination med ovan nämnda företeelser helt enkelt inte gör det värt längre.

Sen kan man ju iofsig också konstatera att det exempelvis på årets festival i Emmaboda endast fanns typ två band jag verkligen velat se. Men det är en annan historia och ett annat inlägg antar jag.

(För ett ögonblick övervägde jag att radera hela detta inlägg. Allt var t o m blåmarkerat. Det slog mig nämligen att jag förmodligen framstår som den bittraste mannen på norra halvklotet i ungefär 90% av det jag publicerar här. Men, ah, so be it. Ärlighet kanske inte varar längst, men den är åtminstone närmst sanningen.)