The Name Is Broder Daniel

Jag minns fortfarande när jag hörde Broder Daniel första gången. Det måste ha varit kring 96-97 eller möjligen 98. Min äldsta syster, som redan flyttat hemifrån, hade vid ett besök i föräldrahemmet med sig en skiva. Jag minns inte riktigt vad jag själv gjorde vid tillfället, men plötsligt var den bara där. Gitarrslingan i introt till Work. Den där jävla gitarrslingan och det stressade baskaggedunket, följt av en paljettstjärneprydd Henrik Berggrens "Yeaaaouh!".

Men jag var som bekant bara 12-13, boende på landsbygden i en tid då internet fortfarande inte hade ersatt faxmaskiner och skivbutiker. Det dröjde tills Fucking Åmål kom, innan jag på allvar skulle ställas inför BD igen. Whirlwind och Underground var låtarna som gjorde att nackhåren reste sig. Naturligtvis resulterade det i en enkel biljett till Forever-skivan. Det som förmodligen är Broder Daniels starkaste än idag.

I vanlig ordning går det att konstatera att jag är född några år försent. Jag missade nämligen en stor del av BD-resan. Hade man växt upp i Göteborg hade detta möjligen varit annorlunda, men varför spekulera? Hur som helst fanns BD med mig på i princip daglig basis från de sista högstadieåren och gymnasiet igenom. Under tredje året inom den sistnämnda skolformen släpptes dessutom Cruel Town. Det som sedermera blev bandets sista skiva.

Jag befann mig alltså i 15-18 års ålder då BD hade som störst plats i mitt liv. Just den perioden, då mycket handlar om att slå sig fri från barndomen och skapa sig en identitet, vill jag tro är ganska avgörande för hur man blir som person de resterande åren av livet. Kanske t o m i större utsträckning än åren 0-15. Det Broder Daniel gav mig, och tusentals andra som jag alltmer förstått, var en slags kompis som satt på axeln och sa: "Du är grym. Gör vad du vill. Var som du vill." Det var inte många verkliga kompisar som vågade ge den supporten på den tiden.

2008 försvann så mannen bakom gitarrslingorna. Anders Göthberg blev 32 år gammal, innan han en natt i mars 2008 satte på varningsblinkers och svängde in till vägkanten på Västerbron i Stockholm. Några minuter senare var det över.

Även om Broder Daniel sannolikt ändå inte hade släppt fler skivor, blev en hastigt inbokad avskedsspelning i Slottsskogen samma år den definitiva slutpunkten för Broder Daniel. Om man ens kan räkna den sistnämnda, då ett BD utan Anders gitarrslingor är som tonår utan ångest.

Ansvariga bakom det sedan många år välbesökta bedeforum, satte i samband med Göthbergs bortgång ihop en hyllningssida till densamme där allmänheten fick möjlighet att sätta ord på sina tankar kring bortgången. Av en slump hamnade jag på just denna sida härom dagen, och hittade så småningom också det en sorgsen Oskar skrev för ungefär två och ett halvt år sedan:

Jag står för vartenda ord fortfarande.

Rakt i bröstet

Gav inte denna skivan tillräckligt utrymme i våras då den släpptes. Men den förtjänar en väldig massa utrymme egentligen, så ja. Nu den fått åtminstone en ansats till upprättelse.

Japp, den finns på Spotify.

Post-apokalyptisk tomhet

Var blev vi av?

Vi som skulle vara starkare

Smartare

Kanske var det bara inbillning

Kanske var det en dröm

(någonting omöjligt?)

Jag ältar

Bakåt

Du går vidare

Framåt

Mellanrummet växer.

Saker jag gör istället för att arbeta med uppsatsen

• Leker med min nya telefon, som inte är en telefon, utan just en leksak
• Lyssnar på den fantastiska Plura 50-hyllningen
• Dricker starkt kaffe
• Tittar på en innergård som ser ut såhär

• Funderar på om jag innan jobb ikväll ska se första avsnittet av Boardwalk Empire, eller om jag istället skall se Wicker Park
• Överväger att strunta i att äta idag, eftersom jag i så fall måste handla

Det är ett oerhört spännande liv man lever.

Alltså, normalt sett gör jag inte sånt här..

Men detta var fanimej det roligaste jag läst sen Dackefejden.

Min helg började med att tillsammans med fyra kamrater plocka hem ett videoquiz i stan förresten. Av 26 möjliga poäng fick vi 24 och missade faktiskt bara ett band som tydligen hette Flash & The Pan, plus att vi bommade årtalet på Pearl Jams Ten-platta (1991). Att två medlemmar ur Flash & The Pan på 60-talet var med i The Easybeats tog jag däremot på uppstuds. Äntligen lönar det sig att ha lyssnat sönder en av de finaste pepp-låtarna som finns. I videon nedan slås man dessutom av hur välklädda alla var då jämfört med nu.

25

I gränsland

mellan då och sen

mellan imperfekt och futurum

mellan ungdom och vuxenhet

mellan oförstånd och förstånd

mellan gammalt och nytt

mellan upplevt och det ännu icke upplevda

Lever jag

själv men inte ensam

lärd men inte fullärd

hungrig men inte utsvulten

dämpad men inte ledsen

Att vara 25 är att vara lagom

(det är lika kul som det låter)

The record industry is dead

Well, not in my apartment.

Lots o' readin'

En förskräcklig massa text att angripa för tillfället. Om 2,5 timme skall jag befinna mig på skolan för gemensam dissekering av en c-uppsats om industristrejker. Till på fredag skall jag ha läst en doktorsavhandling som rör historia, och on top of everything ligger min egen c-uppsats i historia och sprider ångest.

Med anledning av den senare, tog jag igår tåget till Falkenberg för ett besök i deras kommunarkiv. Helt seriöst kan jag lida av vissa självmasochistiska böjelser, eftersom jag:

1) Tar tåget till Falkenberg en regnig måndagsmorgon

2) Hänger med en massa främlingar i Falkenbergs Stadshus

3) Sitter i fyra timmar och bläddrar i godstabeller rörande tågtrafik från 1901-1905

Nu hinner jag inte skriva mer. Måste läsa. Hej då.