Min värld gungar en aning för tillfället. Nattarbetet gör att kroppen blir märkligt utmattad och att sömnkvalitén stundtals liknar en småbarnsförälders. Detta är en av många anledningar till att jag beundrar många av mina arbetskamrater. Okomplicerade människor som går till en fabrik, arbetar, skämtar om hur tråkigt jobbet är, dricker tunt automatkaffe, går runt med olja på underarmarna, stämplar ut, åker hem och kommer tillbaka när skiftet återigen börjar. Människor som gör att jag kan låna pengar i fem år för att kunna arbeta med någonting roligare.
Hösten känns nära på ett obekvämt sätt. Kanske är det vädret. Juni har lurat oss, och bjuder på septemberväder. 26-gradig värme, dammande grusvägar och kylväskor med importerad lageröl känns avlägset. Kanske är det också det ovissa i min egen höst som gör sig påmint. Jag har en lägenhet i en stad jag inte känner sådär överdrivet många. Men utöver det, nästan bara ovisshet.
Ta mig till kärlek, ta mig till dans. Ge mig nåt som tar mig någon annanstans.
