No guru No method No teacher

Mannen på bilden heter Van Morrison. Vi befinner oss gissningsvis någonstans mellan åren 1967 och 1969 (min bildgoogling gav inga svar där). Efter att ha slagit igenom med rock n' rollensemblen Them under tidigt 60-tal, har nu förgrundsfiguren lämnat gruppen och släppt sin debutskiva som soloartist.

Frågan är hur mycket unge herr Morrison, född i Belfast 1945, vid fotograferingen (i New York om jag förstått saken rätt) visste om hur framtiden skulle te sig. Med Them hade hitsinglar såsom Baby please don't go, Here comes the night och rockpärlan Gloria klättrat högt på topplistor på båda sidor om Atlanten. Men Van ville prova någonting nytt. Ensam.

Den begåvade nordirländaren med den säregna rösten blev naturligtvis framgångsrik även på egen hand. Album såsom Astral weeks, T.B. Sheets och Moondance är bara tre exempel på fantastiska skivor från Morrisons extremt produktiva år kring 1970. Den förstnämnda blev till exempel av tidningen Mojo år 1995 utsedd till den näst bästa skivan någonsin.

Men det vid tiden kortsiktiga och hitstörstande USA behandlade inte perfektionisten och experimentälskaren Morrison särskilt väl. Efter flera kontraktsbråk kring skivor och flera albumsläpp som inte sanktionerats av artisten själv, började vår huvudperson alltmer tröttna på hur den cyniska branschen fungerade. Detta, kombinerat med det britterna kallar writer's block, gjorde att Morrison redan vid sjuttiotalets mitt var redo att avsluta sin musikaliska karriär. Tack gode gud (bokstavligen!) för att det inte blev så.

Svaret blev, helt uppenbart, slutligen religionen och det spirituella. Faktum är att hela Van Morrisons åttiotal mer eller mindre består av sakralt flirtande verk, där han tycks ha fått själslig ro igen. Som obönhörlig(!) ateist i vårt genomsekulariserade Sverige kan det kanske upplevas märkligt att finna sin tröst i musikstycken såsom Whenever God shines his light, When will I ever learn to live in God? och Did ye get healed?

Men då har man fanimej missat målet helt och hållet.

In the garden återfinns på skivan No guru No method No teacher (mycket fritt översatt: du skall inga andra gudar hava brevid mig, eller nåt). På ett närmast unikt sätt återspeglar den skivans huvudtematik, via en kärleksförklaring till kvinnan och en slags "tillbaka till livets grundläggande värderingar"-metodik.

I Susanne Biers Hollywood-debut Things we lost in the fire finns det en scen då Benicio del Toro beskriver en dos heroin som "att bli kysst av Gud". Heroin har jag ingen erfarenhet av, men jag är rätt säker på att In the garden är så nära man kan komma del Toros beskrivning på musikalisk väg.

And I turned to you and I said:

No guru, no method, no teacher

Just you and I and the nature

And the Father and the Son and the Holy Ghost

In the garden

Har du läst såhär långt är det nästan din förbannade plikt att ge detta mästerverk en chans. Jag ber dig dessutom att lyssna två gånger. Först på albumversionen HÄR, och sedan på en magnifik liveupptagning från San Francisco 1994 HÄR. Beträffande den sistnämnda hoppas jag du tar dig tid att lyssna på hela det nästan 10 minuter långa medleyt, då de avslutande tre minuterna kan flytta berg, sänka kontinenter och bota cancer. Mycket nöje.

Just when I thought I was out

...they pull me back in.

Fans jävlars. Mitt mobilabonnemang går ut i slutet av denna månaden. Och trots att jag inte vill bli en av de där lattedrickande app-snackande töntarna, ligger jag helt klart i iPhone-farozonen. Låt oss överblicka detta bryderi (eller denna potentiella katastrof) på ett tydligare sätt:

VAD SOM I NULÄGET TALAR FÖR ETT KÖP:

• Det faktum att jag faktiskt behöver ett nytt abonnemang
• Det faktum att jag i nuläget går runt med en lånad telefon
• Alltså, dom är ju rätt fräcka ändå
• Jag vill ha Spotify i telefonen
• Jag vill ha en bra kalender i telefonen
• Min iPod sjunger på sista versen, varför en ny telefon även kunde ta över dennas roll

VAD SOM I NULÄGET TALAR EMOT ETT KÖP:

• Att det känns som att gå med i en sekt
• Att det faktiskt finns billigare telefoner (och abonnemangsformer)
• Är dom inte rätt stora? Jag vill ju inte behöva ha handväska till den, liksom.
• Jag är lite rädd för att ha sönder den
• Jag skulle nog få en del skit från iPhone-ägande vänner som jag hånat ett tag
• Ska sanningen fram så ringer jag ju bara med min telefon, samt skickar lite sms

Satan också. Jag blir inte ett dugg klokare. Men jag antar att det är såhär konsumtionssamhället skall fungera?

Fan också.

Slut på tramset (eller kanske inte)

Det har varit alldeles för mycket bild- och videoblogg på sistone. Jag är själv inte särskilt förtjust i den uttrycksformen, så nu får det vara slut på tramset.

För närvarande läser jag min tredje och sista termin historia. Den går i stora drag mest ut på att en uppsats på C-nivå skall bli författad. De lektionstillfällen, som trots ett uppenbart fokus på individuellt arbete, äger rum, ser ut ungefär såhär:

13.08 Oskar kommer till skolan.

13.12 Oskar köper kaffe.

13.15 Lektionen skall börja.

13.22 Lektionen börjar.

13.30 Två killar (som alltid kommer försent) kommer.

13.31 Vår kursansvarige (som undertecknar sina e-postmeddelanden med "fil. dr. lektor.") kollar sin iPhoneklocka och muttrar på gotländska att folk borde komma i tid.

13.40 En riktigt härlig kille (som f ö var riktigt noga med att vid introduktionstillfället mycket nasalt poängtera att han minsann inte skulle bli lärare, utan "ta en fiiiil kannnnd i historia") räcker upp en hand med oklippta naglar och ifrågasätter någonting man trodde var omöjligt att ifrågasätta, ofta i form av en utläggning med inledningsfrasen "Detta kanske inte har ett dugg med sammanhanget att göra, men...".

13.42 Vår gotländske kursansvarige säger att han inte förstår vad den riktigt härlige killen menar.

13.42 Den riktigt härlige killen drar hela sin föreläsning igen, och avslutar med "...fast det kanske bara är jag?", samt rör blicken resultatlöst runt om i klassrummet i jakt på medhåll.

13.43 Vår gotländske kursansvarige gör, märkbart irriterad, en snygg övergång till det han egentligen vill prata om. Gärna någonting väldigt icke-konkret.

14.00 Vår gotländske kursansvarige förklarar att vi nog behöver lite frisk luft, varpå femton minuters rast följer.

14.22 Sju minuter efter utsatt tid, kommer lektionen igång igen.

14.30-14.35 Den riktigt härlige killen räcker återigen upp handen och berättar om nånting han "tänkte på härom dan".

15.00 Slut på lektion. Oskar har ritat några snygga abstrakta figurer och en hockeymålvakt, varpå han cyklar hemåt.

Haha

Insåg precis att jag använt E-X-A-K-T samma bild för bara nån vecka sen. Det orkar vi inte ändra på, så tänk att denna skulle varit där istället.

Bara för att jag är på så oförskämt gott humör...

...bjuder jag på en halvlaglig grej. Alla låtar på nya skivan utom två, finns i .rar-filen.

P.S. Säg inte till nån var du hittade dom. D.S.

P.S.Igen. Bilden har jag åtminstone inte stulit, utan tvärtom tagit själv. D.S.Igen.

För tillfället

Saknas all form av inspiration. En jävla massa skolprylar som måste göras, så någon vidare blogg-pepp finns inte överhuvudtaget. Istället tipsar jag om en übergrym tv-serie.

Sons of Anarchy utspelar sig i en figurerad småstad i norra Kalifornien. Handlingen kretsar kring ett mc-gäng med samma namn som serien, och särskilt huvudpersonen Jax Teller, gestaltad av Charlie Hunnam. Säsong tre av serien började sändas för ett par veckor sedan i USA, men jag är ganska säker på att ingen svensk tv-kanal hakat på ännu. Nu är det ju som bekant lite si och så med mitt tv-tittande, så jag vill väl i och för sig inte svära på saken.

Hur som helst. Detta är bra skit, så ladda ner eller streama detta. ASAP!