"Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?", sjöng en gång Mikael Wiehe i låten Fred. Om man ska ge en snabbförklaring av vad Fred handlar om, är det att fred kanske inte alltid är bättre än krig - beroende på hur de båda praktiseras.
Denna tanke skulle jag vilja bygga vidare på, fast i en mer personnära kontext. Jag funderade nämligen idag kring lycka. Med en dieseldriven högtryckstvätt i händerna och med gula skumgummiproppar i öronen kan man faktiskt tänka ganska klara tankar. Vad som slog mig där och då, är följande:
Skall man hårddra saker och ting, är lyckan det vi alla strävar efter. Oavsett världsdel, folkgrupp, religion, nationalitet eller politisk tillhörighet är det lyckan som är våra handlingars mål. Det är lyckliga vi vill vara.
Problemet som jag ser det, är att människor rent generellt tycks likställa lycka med glädje. I min värld finns en distinktion mellan begreppen, oavsett om SAOL håller med mig eller inte. Lycka handlar enligt mig om någonting långsiktigt och varaktigt, medan glädje i större utsträckning bygger på ögonblicket och nuet.
Dåså, nu är begreppen klarlagda. Märker ni också problematiken? Om inte:
Problemet ligger naturligtvis i idén om att man till varje pris skall vara glad hela tiden, och att det på något vis är samma sak som att vara lycklig. Trist nog. Själv vill jag nämligen mena att poängen med lycka, är att den är förgänglig. Precis som livet i stort.
Utan kontrasterna finns inte spänningen. För att uppskatta lyckan måste man sannolikt också ha upplevt olyckan, och dessutom accepterat denna för just detta.
Visst låter det egentligen ganska självklart?
Om ingenting finns att förlora, finns heller ingenting att vinna. Typ.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar