P.S.

Jag glömde det under tiden jag skrev förra inlägget, men anledningen till att jag började fundera över 1995 är låten med just det namnet. Av det fantastiska Radio Department.

1995 har en sällsynt målande text, som strax ska få tala för sig självt. Först en liten fotnot.

Byt ut 1995 mot något av åren 2002-2004, så handlar låten om mig.

_______________________________________________

1995 is missing buses It's walking 15 miles to see your love

It's knowing you're alive through all the fuzz

It's never coming down from going up

1995 is cutting classes

It's sitting over coffees talking indie treats

It's the mere sensation of being the first one that you see

When morning opens up the skies

You see me when daylight opens up your eyes

1995

And though I'm happier now I always long somehow

Back to 1995

All my friends have different plans to make their lives worth while

Some for the better

Some for worse

Some have gone to different cities searching every mile

For missing pieces that will make a whole

1995 seems like a long way to go

If you ever were to find your way back home

But the only thing I really miss

is being the first one that you see

When morning opens up the skies

You see me when daylight opens up your eyes

It's why I cannot lie

Though I'm happier now I always long somehow

Back to 1995

The Radio Dept. - 1995

(fotnot: bilden ovan föreställer ett papper där jag försökt sammanställa de skoluppgifter jag hade kvar att göra klart en månad innan min studentexamen, delvis som en följd av levernet som beskrivs i texten)

För femton år sedan

1995. Sverige går med i EU. Göteborg arrangerar friidrotts-VM. John Hron misshandlas till döds av nynazister. Dean Martin dör, 78 år gammal.

Men dessa saker har inte Oskar särskilt bra koll på (utom Jonathan Edwards och hans 18,29, som han för evigt kommer minnas). Han är tio år, bor i en väldigt liten by, och tänker på sånt som tioåriga killar gör 1995. Serietidningar, fotboll och hockeybilder. Gärna kombinerade i den numera nedlagda tidningen Buster. Visst har han börjat tänka på tjejer också, även om det är litet pinsamt att erkänna.

Oskar har ännu inte fått en cd-spelare. Men det gör inte så mycket, eftersom han bara äger tre skivor. Atomic Swings A car crash in the blue, The Cranberries No need to argue och Ace of Bases Happy Nation. De två sista inköpta som en direkt följd av den nyligen på garagetaket monterade parabolantennen och MTV:s intåg i hushållet. Ni som är födda på 90-talet ställer er säkert frågande till detta samband, men det fanns faktiskt en tid - ja, det gjorde det - då MTV:s tablå fylldes av annat än uppenbart regisserat tonårs-realityskräp. Åtminstone tror jag att M:et i MTV fortfarande står för Music. Men jag är inte säker.

Hursomhelst.

Mot sin vilja tvingas Oskar dela rum med sin fyra år yngre lillasyster, en trappa upp i den nästan stereotypt svenska trävillan med rödmålad fasad. Från vedervärdiga gulrandigt tapetserade väggar stirrar idrottsstjärnor och popidoler ner på ett golv belamrat med allehanda småprylar som hör åldern till.

De bekymmer som finns, kretsar mest kring rent materiella saker. Att få 40 kronor i veckopeng istället för 30, att slippa gå och lägga sig samtidigt som lillasystern (det skiljer ju faktiskt fyra år!) eller att få ha nummer nio på ryggen då matchdräkterna delas ut i knattelaget. Problem rörande mänskliga relationer existerar knappt. Skulle det någon gång göra det, så dör konflikterna lika snabbt som de skapas. Över en rast eller en eftermiddag är minnet raderat och relationen revitaliserad på ett sätt så okomplicerat och likafullt fantastiskt när man tänker tillbaka på det.

Att bli vän med någon är heller inte särskilt avancerat. Där ligger en fotboll, du - jag - spela? Klart.

Så enkelt allt skulle vara om det fortfarande var så tillvaron fungerade.

En smärtsam påminnelse

Jag kände dig inte ordentligt. Att säga att vi var vänner vore en grov överdrift.

Vi var bekanta i det avseendet att vi sedan 00-talets mitt på regelbunden basis figurerat på samma internetforum. Visst, några gånger stötte man på dig då småstadens småskaliga och inskränkta nattliv förde en till Göteborg. Du hälsade glatt dessa få gånger, och vi bytte artigheter någon minut. En skål kanske delades, på sin höjd.

Du verkade överlag vara oerhört positiv i allt du tog dig för. En positivism jag avundats och avundas. I ditt arbete inom äldrevården måste du varit en oerhörd tillgång med den inställningen. Apropå ditt arbete, kan jag inte låta bli att le för mig själv när jag tänker på hur de äldre måste reagerat då de för första gången träffade dig - ett tanigt popsnöre med axellångt hår, inte sällan med makeup - men hur de gradvis måste infrågasatt sina egna omdömen då de lärt känna dig.

Natten mellan lördag och söndag skulle plötsligt allt det där kullkastas. Kanske av en slump. Troligen som en följd av fördomar man trodde begravts någonstans på rätt sida om millennieskiftet. Garanterat orsakat av en trasig människa i ett trasigt samhälle.

Det är lätt att ställa sig i det instinktsagerande pöbelledet. Det är lätt att tänka "ett liv för ett annat", i synnerhet när det handlar om en person vars identitet man verkligen känner till. När skeenden som detta skildras i media kan åtminstone jag ha svårt att koppla detta till min egen verklighet. Att människor verkligen råkar ut för det elände som beskrivs. Gränserna mellan fakta och fiktion tenderar att bli oerhört vaga.

Men denna gången var det på riktigt, och det smärtar på ett sätt jag inte kunnat föreställa mig. Så nära stod vi absolut inte varandra. Men då och då blir man påmind om hur förgängligt allting är. Detta är ett sånt tillfälle.

Hoppas det är fint där du är nu, Pelle. Det är garanterat finare än den plats vi andra tvingas leva kvar på.

This is not the way we put the end to war

Det får väl nästan ses som ett faktum vid detta laget, men iallafall:

elände, krig, brustna hjärtan = kreativt skrivande, fantastiska låtar, episk konst

lycka, kärlek, fred = inte alls lika bra ur konstnärlig synvinkel

Bevisen är så många att någon slags maxgräns för tecken utan problem skulle kunna fyllas. Men för att inte stå helt utan grund, kan vi ta Vietnamkriget, eller främst USA:s inblandning mellan 1965 och 1973 (dubbelkollade med wikipedia). Sällan har så mycket fantastisk musik skrivits med en och samma bakomliggande agenda - världsfreden. Missuppfatta mig inte nu, för självklart kan det tyckas löjligt att tala i sådana utopiska banor, men enligt mig var och är popmusiken för evigt en fristad för naivitet.

Vi kan tjata i timmar om Barry McGuires (förvisso dystopiska) Eve of destruction, Bob Dylans Blowin' in the wind (som visserligen skrevs redan innan USA:s intåg i Vietnam, men ni fattar galoppen) eller Cat Stevens (numera Yusuf Islam) och hans Peace Train.

Men det ska vi inte göra idag. För idag är en särskild dag.

Ända sen den 15:e juli 2009 har jag gått runt lyckligt och olyckligt ovetandes om att den kanske mest målande och vackra antikrigsmelodin Universal soldier, förmodligen främst känd i Donovans version, återigen spelats in. Det är inte heller en dussininspelning, utan en sån där som skickar upp vartenda hårstrå utmed ryggraden i givakt ända tills låten är slut och man sätter på den från början igen. Låten, som skrevs under det tidiga 60-talet av den kanadensiska folk-nativesångerskan Buffy Sainte-Marie, ger enligt mig den mest skarpa krigskritiken som någonsin nedtecknats inom musiken. Det säger en del.

Nu undrar du säkert vad jag menade med att idag är en särskild dag. Äh, kolla själv:

(hur f-n har jag missat denna...!?)

When routine bites hard, and ambitions are low

Uppsatskurs. Egentligen borde jag le och tycka om tillvaron, eftersom uppsats som arbetsform är trevlig och normalt sett passar mig utmärkt.

Nu är inte normalt sett. Nu är onormalt sett.

Jag städar sporadiskt, plockar tanklöst med den ännu ofärdigt inredda lägenheten, sätter på en skiva jag inte hört på länge, fastnar framför meningslösa tv-program och duschar alldeles för länge. Hela tiden med tanken att det där, det gör jag sen. Alla som någon gång gått i skolan är ganska medvetna om att det där inte är en särskilt bra strategi och att det förr eller senare straffar sig att vara bekväm, lat och trögstartad.

Problemet i mitt fall är att jag inte blivit straffad ordentligt ännu. Under mina 3,5 år i högskolevärlden har jag inte en enda släpande kurs, inga "U" i protokollet eller överhuvudtaget några större studiemässiga misslyckanden bakom mig. Därför lever jag stundtals i en slags sagovärld (how cliché!), där jag vandrar runt osårbart övertygad om att allt ändå löser sig i slutändan, eftersom det hittills alltid gjort det.

Jag skriver stundtals, för det är inte 24 timmar om dygnet denna "I can't fail"-inställning råder. När hela lägenheten är nedsläckt och jag lagt ner min bok, strax innan sömnen ska infinna sig, då brukar jag tänka på allt jag inte fick gjort under dagen. Jag lovar mig själv att det ska bli bättring imorgon, och att jag inte vill ligga och våndas på detta viset ett dygn senare.

Men jag går upp...sätter på datorn, sätter på en skiva som jag inte hört på länge, fastnar framför meningslösa tv-program, duschar alldeles för länge. Och ligger där i sängen nästkommande kväll - med samma tankar, samma ångest och samma ofärdiga uppsats hängande som ett åskväder ovanför sängen.