Kom, Armageddon

År 2000 gick jorden (tvärt emot vad många domedagsprofeter förutspått) inte under. Istället blev den en vackrare plats att leva på. Den från Broder Daniel avhoppade Håkan Hellström släpper sitt debutalbum och vinner tusentals bottenfrusna svenska hjärtan över en natt. Min vana trogen fattade jag inte galoppen förrän lagom till uppföljaren låg färdiginspelad, men förmodligen hade jag ändå inte förstått den matrosklädde popslyngeln fullt ut. Jag var för ung.

Egentligen förstod jag inte fullt ut förrän vintern 2006. Efter att ha tröttnat på allt mitt liv innehöll, tog jag beslutet att flytta hemifrån, söderut, bort. Pluggandet var mer ett alibi och en bekväm motivering (för både mig själv och andra) för att lämna gamla destruktiva och obarmhärtigt monotona spår och mönster. Att jag ganska snabbt insåg att studierna var någonting som gick att genomlida och att mitt yrkesval faktiskt stämde ganska bra överens med vad jag kunde tänka mig att syssla med de kommande 40 åren, blev mer en bonus.

(Ursäkta utsvävningen - jag försöker bara skapa en kontext här)

Vintern 2006 var, hur som helst, fullständigt skoningslös. Jag bodde i en lägenhet jag inte tyckte om, som dessutom låg långt ifrån saker jag tyckte om. Med få undantag regnade det och blåste från oktober till mars. Jag saknade en väldig massa detaljer som tidigare gjort mitt liv behagligt, men mest av allt var jag oerhört ensam. Det är här Herr Hellström kommer in i bilden. Visst hade jag skrålat med i raderna till Kom igen Lena! och säkerligen trummat med fingrarna mot bordet till introt av Mitt Gullbergs Kaj paradis mer än en gång. Men jag hade inte förstått. Och framförallt inte upptäckt Atombomb.

I skuggan av Ramlar, Känn ingen sorg för mig Göteborg och En vän med en bil, skrev den vid debutplattans utgivning 26-årige Hellström, 2000-talets There is a light that never goes out, på någonting så unikt som svenska! Visst kan man konstatera en uppenbar långivare i Stephen Patrick Morrissey, och såväl hans Everyday is like Sunday ("come, come nuclear bomb") som William it was really nothing ("...and everybody's got to live their lives / and God knows I've got to live mine"), men att se det som ett problem vore förkastligt då de fyra och en halv minuterna kan sammanfatta en uppsättning känslor som den samlade Melodifestivalsvansen 60-talet och framåt ännu inte förmått förmedla - tillsammans! (fotnot: 1967 års Alla har glömt, framförd av Towa Carson, naturligtvis undantagen)

Atombomb berättar hur det är att motvilligt tvingas in i ett främmande vuxenliv, Atombomb berättar om ohjälplig ensamhet och kärlekstörst så ogreppbart stark att till och med världens undergång förefaller vara en logisk utväg.

Atombomb är så obehagligt precis, att man ibland vill hänvisa till den när någon av slentrian frågar hur läget är.

"- Här, lyssna. Så här mår jag."

Men det gör man inte.

Hur gör man?

Skitmånga svenskar lever i något slags förhållande. Säkert 60-80% av alla över 15 (eller nåt). Jag har själv erfarenhet av konstruktionen, och har vid ett flertal perioder i livet kunnat referera till någon som min flickvän. Vad jag minns av dessa relationer såhär i efterhand är mest fragmentariska bilder av flickorna ifrågas föräldrar och hur dessa var, urflippade gemensamma fyllor, enstaka sexuella moment och så vidare. Vad jag däremot aldrig minns är hur den handfull relationer jag fram till dagens dato genomlevt, inletts.

Vem sänkte först guarden? Vem tog först chansen? Vem sa vad, och vad svarade den andre? I vilket sammanhang och hur kom egentligen det sig?

Man fastnar väldigt lätt i märkliga mönster. Trots att jag bär på en stark övertygelse om att jag knappast kommer att träffa min framtida (tillåt mig här att lägga till eventuella) livskamrat i krogmiljö, lurar jag mig själv gång på gång. Åtminstone på lördag eftermiddag, och i synnerhet framför spegeln. Beteendet är egentligen helt sjukt, för trots att jag är så galet medveten om att min rädsla att misslyckas är större än driften att lyckas, inbillar jag mig att det nånstans fanns en tjej, som kunde komma fram ur röken, fram till mig - och säga: "Hej!".

Behöver jag tillägga att det är söndag idag?

And truth thou shalt find

Eftersom bekännelser från okända människor tenderar att bli lika intressanta som TV4:s val av söndagsfilmer, gör undertecknad det här väldigt enkelt för sig själv (samtidigt finns någon slags naiv tanke om att det jag alldeles strax skall ta itu med nedan eventuellt kan ha terapeutiska verkningar, men eftersom psykologi är en semivetenskap, låter vi grävande i det undermedvetna vara för ögonblicket och kastar oss istället över detta obönhörligt utlämnande formulär). Fotnot: Jag tog mig friheten att stjäla frågorna från nån slags tonårstjejs sminkblogg, så därför har en handfull meningslösa frågor sållats bort. Det är för övrigt också därför detta inlägg, rent layoutmässigt inte synkar helt och fullt med tidigare (och kommande) inlägg.

FAVORIT...
Färg: Svart.
Plats: Min säng, alternativt soffa. London och Göteborg är trevliga ställen också.
Laglig drog: Kaffe och öl.

Olaglig: Nah, inte min grej.
Fordon: Min f.d. bil. OAY123 - jag saknar dig!
Film: Jag brukar av slentrian svara Gudfadern, men vafan: La vita é bella.
Djur: Människa.
Affär: Äh, skitfråga. Jag gillar skiv-, respektive bokaffärer. Om de har kunnig och trevlig personal.
Serie: S.P.U.N.G. och Seinfeld är nog de som (på olika sätt) satt djupast avtryck.
Café: Med risk för att vara jävig i sammanhanget - Morfars Bar & Café.
Skor: Har jag inte köpt än. Snygga skor görs knappt.

BRUKAR DU...
Titta på dig själv i spegeln: Det händer.
Gnälla: Jämt och ständigt.
Skrika: I samband med TV-spel, ja.
Sova: Ja?
Drömma mardrömmar: Någon gång i månaden, fast ofta med någon slags undermedveten vetskap om att det bara är just en dröm.
Klä dig i svart: Hell yes.
Hata folk: Känner mig klar med hata folk-grejen. Jag kan däremot se ner på människor, vilket kan te sig litet oklädsamt då och då.
Lita på folk: Jodå.

NÄR...
Åt du senast: (föreställ dig vilka frågor jag tog bort, när denna är kvar) För ungefär fyra timmar sedan (ca 22.00).
Läste du en bok senast: Från pärm till pärm var ganska längesen, men bokprojekt finns alltid ett par stycken pågående.
Var du på konsert senast: Sedan Way Out West har inte mycket hänt. Jag förbannar i vanlig ordning Halmstads kulturella utbud (och inte min oförmåga att lämna stan).
Köpte du något senast: Jag handlade mat i eftermiddags.
Svor du senast: När frågan "När åt du senast?" dök upp ovan.
Sjöng du senast: Idag på väg till skolan. Har man hörlurar hör ingen annan att man sjunger, eller om det är tvärtom.
Klagade du senast: Ett tiotal gånger under kvällens Roast på Berns. Man kunde bytt ut halva panelen mot selleri utan att nån märkt nåt.

VEM...
Saknar du: Min familj. Hon-som-jag-ännu-inte-träffat.
Gjorde dig riktigt glad senast: Min 3,5-åriga systerdotter (när hon berättade att hon ville gifta sig med mig när hon blir stor).

HAR DU...
För många vänner: Nej. Däremot har jag svårt att skaffa nya, eftersom kvoten nästan kan kännas fylld emellanåt.
Tvångstankar: Påfallande ofta när jag kör bil, vilket kan vara litet lurigt för både mig och övriga trafikanter.
Någon annan psykisk sjukdom: Nej, det borde nog ha konstaterats vid detta laget om så vore fallet.
Färgat håret: Inte sen min rebelliska högstadieperiod.
Brutit några ben: Nej. En femtonårig fotbollskarriär till trots.
Några piercings: Herregud, nej.
Egen dator: Ja.
Gjort bort dig rejält: Inget tillfälle jag kan komma på så här på rak arm.
Bra självförtroende: I vissa avseenden, i andra inte.
Sagt jag älskar dig till någon idag: Nej, dåligt med acceptabla sammanhang.
Varit kär: Ibland undrar jag det, men ja, åtminstone en gång.
Blivit kär i någon på nätet: Nej.
Dumpat någon: Ja.
Blivit dumpad: Ja.

HUR...
Går du: Ganska fort och målmedvetet, men beroende på sammanhang.
Svarar du i telefonen: Med mitt namn.
Fördriver du tiden: FIFA10, internet, litteratur.
Mycket pengar har du: Någonstans strax under tusingen om jag uppskattar rätt.
Tjänar du pengar: Genom att jobba extra, utöver mina studier (som knappast kan ses som att "tjäna" pengar, då CSN förmodligen är den mest ockrande organisationen vi har i Sverige - samtliga brottssyndikat inräknade).
Bäddar du sängen: Finns det fler än ett sätt?
Ofta diskar du: 3-4 ggr per vecka.
Ofta städar du: 1-2 ggr i månaden med dammsugning osv. Jag vet att det är för sällan. Mindre städprojekt sker oftare.
Går det på jobbet: Jovars. Förutom ett schema i ständigt kaos, så rullar det.
Många stör du dig på: Riktigt, riktigt många.
Ofta träffar du din familj: Försöker bli en gång i månaden med föräldrarna iallafall. Resten av familjen är ganska utspridd, så lite mer sällan med dem kanske.

ÄR DU...
Förstående: Det tycker jag nog, om resonemanget är välgrundat.
Öppensinnad: Jovars.
Arrogant: Det händer.
Osäker: Absolut, men väljer att inte visa det i situationer då det kan tänkas framträda.
Intressant: Beror nog på vad man är intresserad av. Men i rätt sällskap, så.
Hungrig: Inte nu.
Smart: Jag vill tro det.
Barnslig: I en miljö där det accepteras. Men absolut inte på Carolina Klüft-nivå, thank God.
Liten: Nånstans mitt emellan.
Lätt: Snarare svår.
Rolig: Som fan.
Pratglad: I rätt miljö, helt klart.
Hälsosam: Det vore kanske synd att säga f n.
Blyg: Inte mer än någon annan.
Arg: Inte nu.
Ledsen: Inte nu.
Glad: Inte nu.
Pålitlig: Mycket.
Laglig: Så när som på TV-licens och cykelljus.
Filosofisk: Emellanåt.
Positiv: Beror på sammanhang.
Originell: Nej, trots en strävan efter eget sinne, är man nog aldrig särskilt originell.
Bra på att ge komplimanger: Ja, det tycker jag faktiskt.
Bra på att få komplimanger: Nej, det känns ofta obekvämt (även om jag absolut tycker om att få dem).

VÄLJ
Katt eller hund: Nej, tack. Eller, måste jag välja så blir det katt.
Vit eller svart: Svart.
Varmt eller kallt: Varmt.
Vatten eller land: Land vid vatten.
Telefon eller internet: Internet. Bekväm trygghetszon.
Musik eller tystnad: Musik, alltid.
Bok eller film: Ser inte det som ett "antingen eller"-val.
Leva eller dö: Leva och sen dö när man är klar med det.
Tjejer eller killar: Vill nog se bortom könen.

Att uppskatta sitt liv

Saker jag är sjukt trött på för närvarande:

• Fylla, uteliv, onyktert beteende
• Höst = emo
• Ensamhet
• Mitt hår, mina kläder, min rekvisita överhuvudtaget
• Halmstad

Saker jag trots allt kan leva med:

• Att det ändå känns som om de vänner jag har nu är på riktigt-vänner
• Att jag har en fantastisk familj, med fantastiska syskon och fantastiska föräldrar
• Världens goaste syskonbarn
• Min "gå ner sig i skiten"-spellista
• Att jag tack vare kvällens bommade utgång kan lägga 2-300 på nåt annat

Blås vind, blås

Genom parker och gulnade alléer

förbi armerade tegelkomplex

över kullersten och spruckna trädgårdsplattor

Under trädkronor och himmel blå

i rodnat och halvdomnat ansikte

på övergivna rester av uteserveringar

Vid stranden, på torget, utmed ån

längs järnvägsräls och gångbana

Innanför skinn

Invändig och utvändig höst

Två veckor in i September tar det roliga slut. Vi traskar rakt in i ett bläcksvart, blåsigt och ibland absurt obarmhärtigt hål. Ett hål vi försöker fylla med allehanda substanslöst (lägg märke till paradoxen) krimskrams, enbart för att intala oss själva att hålet inte existerar. Filmer hyrs, stearinljus tänds, Idol invaderar löpsedlar.

Under senhösten och allrahelst när jul (vars osmaklighet är ett fristående kapitel) nalkas, dyker så ordet mys upp i vart och vartannat sammanhang. Dessutom i nio fall av tio under omständigheter som hamnar långt bortom vad som kan anses sunt. Med anledning av detta följer här en liten handledning.

Rätt:

Mys s /-et/ någonting fysiskt trevligt, såsom att knulla på ett kärleksfullt och ömt vis

Fel:

Mys s /-et/ någonting som involverar att sitta inomhus när det är dåligt väder, exempelvis att se en Beck-film och dricka varm choklad under en novemberstorm

Rätt ska vara rätt. Ska det vara så jävla svårt att förstå?

...och bilen går bra?

Utanför fönstret händer allt som inte händer här inne.

27 meterstora kvadrater fyllda med kosmetika. 27 meterstora kvadrater omgivna av väggar. Tillsammans med 27 meterstora kvadrater tak, innesluter dessa allt jag vill släppa ut.

Min trygghet. Min fotboja.

Bekvämt institutionaliserad i min egen oförmåga.

#1

Därför.

(...och för att världen vore ointressant utan motsägelser, helomvändningar, sanningar och cynism.)