Mannen på bilden heter Van Morrison. Vi befinner oss gissningsvis någonstans mellan åren 1967 och 1969 (min bildgoogling gav inga svar där). Efter att ha slagit igenom med rock n' rollensemblen Them under tidigt 60-tal, har nu förgrundsfiguren lämnat gruppen och släppt sin debutskiva som soloartist.
Frågan är hur mycket unge herr Morrison, född i Belfast 1945, vid fotograferingen (i New York om jag förstått saken rätt) visste om hur framtiden skulle te sig. Med Them hade hitsinglar såsom Baby please don't go, Here comes the night och rockpärlan Gloria klättrat högt på topplistor på båda sidor om Atlanten. Men Van ville prova någonting nytt. Ensam.
Den begåvade nordirländaren med den säregna rösten blev naturligtvis framgångsrik även på egen hand. Album såsom Astral weeks, T.B. Sheets och Moondance är bara tre exempel på fantastiska skivor från Morrisons extremt produktiva år kring 1970. Den förstnämnda blev till exempel av tidningen Mojo år 1995 utsedd till den näst bästa skivan någonsin.
Men det vid tiden kortsiktiga och hitstörstande USA behandlade inte perfektionisten och experimentälskaren Morrison särskilt väl. Efter flera kontraktsbråk kring skivor och flera albumsläpp som inte sanktionerats av artisten själv, började vår huvudperson alltmer tröttna på hur den cyniska branschen fungerade. Detta, kombinerat med det britterna kallar writer's block, gjorde att Morrison redan vid sjuttiotalets mitt var redo att avsluta sin musikaliska karriär. Tack gode gud (bokstavligen!) för att det inte blev så.
Svaret blev, helt uppenbart, slutligen religionen och det spirituella. Faktum är att hela Van Morrisons åttiotal mer eller mindre består av sakralt flirtande verk, där han tycks ha fått själslig ro igen. Som obönhörlig(!) ateist i vårt genomsekulariserade Sverige kan det kanske upplevas märkligt att finna sin tröst i musikstycken såsom Whenever God shines his light, When will I ever learn to live in God? och Did ye get healed?
Men då har man fanimej missat målet helt och hållet.
In the garden återfinns på skivan No guru No method No teacher (mycket fritt översatt: du skall inga andra gudar hava brevid mig, eller nåt). På ett närmast unikt sätt återspeglar den skivans huvudtematik, via en kärleksförklaring till kvinnan och en slags "tillbaka till livets grundläggande värderingar"-metodik.
I Susanne Biers Hollywood-debut Things we lost in the fire finns det en scen då Benicio del Toro beskriver en dos heroin som "att bli kysst av Gud". Heroin har jag ingen erfarenhet av, men jag är rätt säker på att In the garden är så nära man kan komma del Toros beskrivning på musikalisk väg.
And I turned to you and I said:
No guru, no method, no teacher
Just you and I and the nature
And the Father and the Son and the Holy Ghost
In the garden
Har du läst såhär långt är det nästan din förbannade plikt att ge detta mästerverk en chans. Jag ber dig dessutom att lyssna två gånger. Först på albumversionen HÄR, och sedan på en magnifik liveupptagning från San Francisco 1994 HÄR. Beträffande den sistnämnda hoppas jag du tar dig tid att lyssna på hela det nästan 10 minuter långa medleyt, då de avslutande tre minuterna kan flytta berg, sänka kontinenter och bota cancer. Mycket nöje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar