Bokslut

Eftersom jag från och med imorgon eftermiddag befinner mig på hemorten för julfirande, gör jag ett musikaliskt bokslut redan nu. Det känslomässiga bokslutet får jag fila på när mer tid finns.

Tre små saker jag saknar (men inte så länge till)

Bekvämt avtrubbad

För snart två månader sedan, skrev jag om mitt förhållande till låten Atombomb, av och med Håkan Hellström. Om hur identifikationsfaktorn i vissa av textraderna stundtals känts kusligt påträngande och hur jag med den låten får den där känslan av att det är just mig låten handlar om. Självklart vet jag om att det inte är så, men just den där omedelbara och (imaginärt) adresserade tonen kännetecknar ofta sånt jag älskar.

1979, för ganska exakt 30 år sedan (och tillika sex år innan min födsel), gavs ett av rockhistoriens mest uppmärksammade album ut. Pink Floyds The Wall. Jag tänker naturligtvis inte klistra in en massa fakta om albumet här (det är ju bara att googla, liksom), utan istället delge ett par rader ur den fantastiska och på många sätt hemska Comfortably numb:

When I was a child

I caught a fleeting glimpse

Out of the corner of my eye

I turned to look but it was gone

I cannot put my finger on it now

The child is gone

The dream is gone

I have become

Comfortably numb

Bekvämt avtrubbad. De två orden hade kunnat sammanfatta hela den avverkade hösten. På behörigt avstånd från omvärld, med täcket över mig i soffan - har tiden förflutit på ett egentligen ganska oroväckande sätt. Det är för fan inte såhär livet ska vara. Att leva innebär att agera. Inte bara på ett hypotetiskt plan.

Därför blir min ambition, på en rent självutvecklande nivå, inför 2010 att göra saker. Inte fundera på dem tills deras aktualitet passerat.

Crappy people never romanticize

Såg precis Ang Lees Taking Woodstock. En klart genomsnittlig film med detaljer på både plus och minuskontot. Under det förstnämnda kan vi arkivera skådespelandet hos de flesta av huvudpersonerna, de fyra-fem fantastiska bildsekvenser i filmen då man utelämnar handlingen och enbart låter kameran ringa in festivalatmosfären - samt hur man med hjälp av tidstypiska referenser skapar, åtminstone för mig som lekman i sammanhanget, trovärdiga yttre förutsättningar för en god filmupplevelse. Dessvärre påverkas helhetsintrycket i en negativ riktning, då handlingen många gånger tycks hamna i skuggan av den fantastiska miljö man skapat och att man - säkerligen av tidsmässiga skäl - inte hinner lära känna filmens huvudpersoner.

Hur som helst. Vad Taking Woodstock framförallt ger mig är en längtan efter att packa bilen full av sovsäckar, burköl och vänner (vad mer kan man kräva av en film egentligen?). En bil man sedan styr mot någon svensk lightlightvariant av Woodstockfestivalen. Denna längtan brukar normalt sett inte dyka upp förrän fram på vårkanten, då man äntligen förträngt svinkalla sommarnätter i undermåliga lågpristält, det hopplöst apatiska tillstånd som uppstår då regnet på en knapp timme sköljer bort all form av glädje - och kanske främst alla enormt irriterande attention whores en festival för med sig.

Fastän jag för blott fyra måndader sedan närapå svor på att aldrig sätta min fot i festivallera igen, har jag återigen romantiserat fram den där bilden av festivallivet då det är som bäst. Den där känslan av att vara lagom full, att träffa kul människor man aldrig träffat förut, att faktiskt njuta av en avslaget ljummen burköl - samtidigt som det där minutiöst perfekta blandbandet får pulsen att skicka ut oräkneliga endorfiner i den ännu inte post-festival-möra kroppen.

Den känslan.

Så, ja. Fan vet om det inte blir Rassle 2010 för mig.

Loe messes with my mind

I brist på stimulerande skoluppgifter öppnade jag igår Erlend Loes Gör vad du vill. Redan i eftermiddags var den genombläddrad och avverkad. Nu är historien endast 156 sidor lång, varför det inte är en fullt så stor bedrift som det kan tänkas låta.

Vad Loe gör i denna bitvis helt briljanta roman, är att på ett naturligt sätt konfrontera den många gånger tabubelagda diskussionen kring självmordet. I stora drag går boken ut på att huvudpersonen, en 18-årig flicka vid namn Julie, mister sina föräldrar och bror i en flygolycka. Efter moget överläggande bestämmer hon sig för att livet inte längre är någonting hon vill delta i. Just hennes klarsynta resonemang rörande livets värde och hur hennes målmedvetna dödslängtan skildras, är bokens absoluta styrka. På ett tragiskt, men också fascinerande sätt.

Vid ett tillfälle alldeles i bokens inledning, befinner sig Julie hos sin psykolog. Vad som avhandlas här, är den kanske mest grundläggande diskussionen av alla. Den om livets värde. Naturligtvis har anledningen till denna många gånger tabubelagda diskussion, som så mycket annat idiotiskt, att göra med världsreligionerna. Livet anses, rent generellt, vara någonting Gud (jag är osäker på om jag vill ge han/hon/den/det legitimitet genom stor inledningsbokstav, men nåväl) skänkt, eller rentav givit människan till låns. Att då av egen vilja avsluta detta, beskrivs vara den största synd en människa kan begå.

Skulden. Detta eviga helvete. På grund av den förbannade religionen går alltså människor fortfarande (2009!) runt utan att ha makten över sitt eget liv. När diskussionen kring självmordet lyfts sker detta ofta långt ifrån (såväl i tid och rum) den miljö där den behövs. Ett vanligt förekommande argument mot självmordet är att "man ska tänka på sina anhöriga". BLINK BLINK - SKULDLAMPAN LYSER.

Nu vet jag väldigt lite om hur vård av suicidala bedrivs (förhoppningsvis är inte argumentet ovan av förekommande art inom detta fält!), och självklart vill jag inte att människor skall ta livet av sig. Men jag gör det fanimej inte för att jag tycker synd om deras anhöriga. Kontentan är alltså den som visserligen aldrig framträder ordagrant i Gör vad du vill, men ändå måste bli uppenbar efter att ha funderat i ärendet:

Visst är människan en interagerande och i många avseenden omvärldsberoende varelse - men nu är det dags att vi tar makten över våra egna liv och börjar bestämma över dem på egen hand.

Gör vad du vill.

All work and no play

Arbete om en knapp timme, innebär att trängas med folk. Trängas och diska. Ja, det är förstås en maskin som sköter diskandet, men utan mig hade glasen aldrig hamnat i maskinen. I somras, då alla arbetsplatser bestämde sig för att inte anställa mig, skickade jag ett sms till min vän i krogsvängen, Martin. Budskapet löd ungefär:

Tjena. Du, eftersom jag fortfarande saknar sommarjobb och kategorin "saker jag inte gör ens för pengar" reducerats till ett fåtal kriminella handlingar - har du möjligen nån slags tråd du kan rycka i? Mvh Oskar

Två dagar senare hade jag ett jobb. Kul att saker ibland kan lösa sig på de smidigaste av sätt. För faktiskt; det är helt klart ett bottom of the foodchain-arbete, men det är inte särskilt svårt eller egentligt ansträngande. Visst är tempot högt och arbetsmiljön allt annat än gynnsam, men det finns ändå en slags skön krogjargong som tilltalar mig. Hård men icke desto mindre hjärtlig stämning präglar en natt på jobbet - och ibland när man lyssnar på gamla lokala anekdoter över en städöl efter stängning är det som om man faktiskt inte vill gå hem.

Såhär års (och efter att jag blivit ansvarig för att sätta ihop schemat) får jag offra var tredje helg. Men det är det värt. Plikt/tvång är nämligen en av de sakerna som faktiskt gör att jag måste lämna lägenheten och konfrontera omvärlden. Nyttigt.

P.S. Från och med 1 januari 2010 lämnar jag min nuvarande lägenhet för ett andrahandskontrakt i ett trevligare område. Jag vet ännu inte på vilken våning denna lägenhet återfinns, och i eftermiddags slog det mig att detta kan innebära att 3rd floor confessions kanske har tjänat sitt syfte och att cirkeln är sluten när jag lämnar denna minimala parentes till bostad. Vi får se. D.S.

Kalla mig landsortsgrabb

Det råder nog inga som helst tvivel kring huruvida människan är en komplex varelse eller inte. Vad som är verklighet i min sinnesvärld, kan vara någonting ogreppbart i din. Vad som förefaller självklart för dig, kan upplevas avlägset för mig.

Utan att på något vis trassla in sig i ett oerhört tröttsamt och tillika fruktlöst arv kontra miljö-resonemang, kan jag bara utgå från mig själv. Om ens det förresten. För hur fan ska jag egentligen kunna veta hur jag hade blivit om jag vuxit upp långt bortom den nästan arketypiskt idylliska svenska landsbygd jag tillbringade mina 20 första år? Detta får vi sannolikt aldrig några svar på, men min poäng är ändå att min ytterst icke-exponerade uppväxt haft stor del i det jag idag kallar jag.

Det sägs att det förflutna alltid hinner ifatt en. Det gör det. Visserligen är jag osäker på om jag i framtiden kommer bosätta mig i ett samhälle med ett invånarantal som understiger de 600 "min" by hushöll. Ett samhälle där alla har bättre koll på grannens förehavanden än de egna, ett samhälle där avundsjukan är den dominerande driften och där missunnsamhet på många sätt är en dygd.

Men.

Någon storstadsmänniska blir jag aldrig. Den bekvämlighet anonymiteten i staden innebär, upplever jag stundtals likafullt cynisk och kall. Just precis i detta nu, lär det (efter snabb överslagsräkning) exempelvis finnas åtminstone fem personer som befinner sig inom en tiometersradie från mig. Vad som skiljer oss från varandra är färg, gips, betong och armeringsjärn. Jag har inte en aning om vad ens en av dessa människor heter i förnamn. Det skrämmer mig lite.

Hur kan jag begära att dessa människor ska rädda mig istället för sina böcker, skivor och fotografier den dagen huset fattar eld?