Mina krukväxter dör och det regnar. Lägenheten blir rörig när jag är hemma. Imorgon är det nyårsafton igen.
Min axel är kass och min balkong är färdigrenoverad. Jag köper skivor och möblerar om.
Hon ville att vi inte skulle höras på ett tag. Det är 46 dagar sedan. Jag kommer på mig själv med att önska livet ur den där tönten som klickar på gillaknappen så fort hon gör uppdateringar.
En sak slog mig ikväll. Att vara ledig under längre perioder leder till att dygnsrytmen förskjuts, och att mitt studentleverne återvänder. För att sammanfatta, såg det kortfattat ut såhär (den långa versionen finns i blogghistoriken):
Vakna (ca 09.00)
Somna om (ca 09.05)
Gå upp (ca 10.45)
Äta frukost framför tv/dator (ca 11.00)
Fastna framför tv/dator (ca 11.30 - 14.00)
Duscha (ca 14.00)
Vara produktiv (ca 15.00 - 16.00)
Äta (ca 17.00)
Fundera på saker (ca 17.00 - 00.00)
Den nionde och sista punkten är den jag minst av allt saknar med det liv jag idag lever. För nu varken hinner eller orkar jag med den. När jag inte har lov, det vill säga.
Nu hinner jag fundera på allt det där. Nu hinner jag skriva om det, och nu hinner jag tänka så jävla mycket så att jag blir trött på mig själv.
Ibland behöver man stanna upp och fundera. På vad det är som egentligen händer. Nu har jag tid till det. Jag får nämligen för första gången på sju år betalt för att vara ledig.
Jag kommer på mig själv med att tycka det är litet konstigt. Som om jag inte förtjänar att få betalt för att ta sovmorgon, hinna läsa hela tidningen, titta ut genom fönsterrutor, lyssna på skivor som försummats, återupptäcka det fina med skönlitteratur.
I samband med uppsatsförfattande inom den historia jag för sisådär ett och ett halvt år sedan läste, snubblade jag över en återberättad version av en episod som utspelat sig i min hemby en handfull år in på förra seklet. Järnvägsstationen, som nu också fungerade som postutlämningsstation, får besök av en äldre herre som hämtar ut sin första pensionsutbetalning. Folkpensionen var någonting helt nytt, och efter att ha kontrollerat innehållet i sitt kuvert konstaterar samma man skeptiskt att "detta kan väl aldrig hålla!". Samhällsstöd av detta slag, var någonting alldeles nytt. Och likafullt en samhällsekonomisk ohållbarhet, enligt mannens världsbild.
Litet så känns det. Som någonting jag inte förtjänat.
Nu när jag får tid att fundera, kan jag känna att det varit rätt bra för mig att inte ha hunnit med att fundera så mycket som det tidsmässigt generösa studentlivet tillät. Inte samma utrymme för grubblerier och eftertanke, helt enkelt.
Nu, däremot, får jag tid att fundera på hur samtiden ser ut. På att hon kallar någon annan för älskling på Facebook. På hur jag inte bryr mig nämnvärt om det. På varför saker blir som de blir. På min oförmåga.
Jag har en känsla av att jag kommer få anledning att återkomma i ärendet.
Vi tog oss ut på andra sidan den här gången också. Länge kändes det som en svart mask satt fastlimmad över ögonen. Att den kyliga vinden aldrig tänkte sluta ta sig in längs ryggraden. Men, så. Ljuset återvände.
Människor rör sig utomhus. Oskar köper en lite för dyr jeansjacka och funderar på varför han i princip inte äger ett enda par ljusa byxor. Hand i hand med ljuset kommer veckor med något mer mänsklig arbetsbörda, och samtidigt ger sig förra veckans förkylning av.
Hoppet föds, trots ett i ärlighetens namn ganska frostskadat inre. Trots ett rådande emotionellt stiltje, andas lungor av försiktig optimism. Solen ger.
Ett brev dyker upp. "Din balkong skall renoveras och förlängas med 30 cm.". Man tackar.
2006 brann jag. Musik var på blodigt allvar, och en konstform på liv och död. Känslorna har nu förvisso landat på en mer vuxen och sund(?) nivå, men fortfarande kan jag på intet sätt driva med den person jag en gång var. Jag tror nämligen inte man ska förneka eller försköna det egna förflutna i alltför stor utsträckning. Det känns inte rätt.
Hur som helst. Tillbaka vid 2006. Hultsfredsfestival. För första gången har jag lyckats övertala ett gäng kamrater om att det här med festival faktiskt är någonting för dem. För mig är det tredje besöket på det som vid tidpunkten är den absoluta tungviktaren i festivalsverige. Vi styr mot sydost i min gamla SAAB 9000, som vi fyllt med burköl, sovsäckar och oss själva.
Bland de bokade akterna återfinns det i spillrorna av Libertines skapade Babyshambles. Det är också den bokning jag är absolut mest noga med att få se under festivalen. Jag nämnde inledningsvis att jag år 2006 tog musik på allvar. Pete Doherty, en av två förgrundsfigurer i Libertines och sedan ensam frontman i Babyshambles, är den jag tar mest på allvar av alla. För innanför den där pojkimagen och den glasartade blicken tycker jag mig se ett hjärta som blöder. Paradoxalt nog både på ett kreativt och destruktivt sätt. Kanske ligger en del av lockelsen däri? Det har jag svårt att svara på så här i efterhand.
Babyshambles är bokade till klockan 01.00 på natten mellan fredag och lördag, om jag inte minns fel. Det konsumeras rikliga mängder alkohol under såväl eftermiddag som kväll, och kylan börjar dessutom krypa fram mellan träden i takt med att timmarna passerar. Jag och en kamrat beger oss till utsatt scen strax innan klockan ett och ställer oss där för att vänta. Ovetande om det drama som utspelas bakom kulisserna. Kommer ni ihåg?
Jag orkar tillslut inte mer. Redan här hade Mr Doherty skaffat sig en ordentligt problematisk vana. Och då åsyftar jag inte drogerna, utan de frekvent inställda spelningarna (som väl iofsig sannolikt hade ett starkt samband med det förstnämnda). När klockan med råge passerat två, säger jag tillslut till min kompis att jag inte pallar mer och att det förmodligen ändå inte blir någon spelning. Vi vänder och går tillbaka mot campingen. Men när vi efter en kvarts promenad (ja, det var tillslut avstånden som hade ihjäl Hultsfredsfestivalen) når vårt tält, hörs de inledande ackorden till Pipedown. Som ett stort Fuck you från någon en trappa upp.
Jag gråter. Gråter för att just där i samma jävla småländska skithåla spelar alltså mannen jag vid tillfället ser som världens mest begåvade musikkonstnär, utan att jag förmår mig att bevittna det. Min festivaltärda kropp tillåter det helt enkelt inte.
Ungefär sex månader senare bokar jag en biljett för att se Doherty och hans Shambles i Malmö. Men här hinner inte lidandet bli så stort, eftersom spelningen ställs in med några dagars marginal. "Ah, just det. Det är han Doherty va?" säger kassörskan på Halmstad Biljettcentral när jag får tillbaka mina pengar. "Mmm.", säger jag.
Sex år senare bor jag i en annan stad, och Doherty verkar åtminstone ha skärpt till sig tillräckligt mycket för att kunna leverera en ny turné. Bland annat till min stad. Denna gång ensam, precis som på sin senaste albumrelease Grace/Wastelands.
"Never trust a junkie" sägs det. Och det ligger säkert spår av sanning i ett sådant uttalande, vilket kanske också är orsaken till att jag inte väljer att lita på Doherty. Jag väljer att hoppas. Jag hoppas faktiskt av hela mitt hjärta att hans liv ordnar upp sig och att den tillfälliga Libs-återföreningen sommaren 2010 gav en hint om att detta fortfarande är en textförfattare och scenpersonlighet med skyhög potential att skänka fler än en 20-årig Oskar en slags tro på att musik kan besegra allt. Det gör jag, på riktigt.
Mannen på bilden är 26 år gammal. Han är inte rädd för att bli gammal, men är rädd för att hans omgivning ska bli det. Han har enligt sitt examensbevis läst 120 högskolepoäng svenska, men kan ibland ha svårt att komma ihåg vilket som är vilket av substantiv, adjektiv och verb. Det händer att han pratar högt med sig själv.
Han bor ensam. Han skulle kunna göra oerhört mycket mer för miljön och för sin omvärld. Det får han ibland dåligt samvete för. Dåligt samvete får han också för att han är dålig på att höra av sig till människor. Han tycker om att åka tåg.
Popmusik ersätter en tystnad han ibland fruktar. Kanske har det att göra med någon form av rädsla för att se den egna ensamheten. Som om den vore någonting att undvika. Han har på senare år utvecklat någon form av respekt för människor som lever sina liv på ett mer dekadent sätt, och är avundsjuk på de människor som tycks kunna bortse från vardagens bekymmer och se bortom dem.
Han önskar att han visste mer om konst, om formgivning, om ekonomi, om naturvetenskap, om politik, om vin, om språk, om matlagning, om Asien, om att bygga hus och om juridik. Han borde motionera mera. Han har blivit medveten om sin benägenhet att stanna i trygghetszonen, bakom text och bakom mobiltelefon- och dataskärmar. Det har gjort att han nu försöker tacka ja till erbjudanden om sociala aktiviteter som han tidigare kanske undvikit, och påtalar i dessa situationer för sig själv nyttan av att träffa nya människor.
Han tänker en hel del på hur han uppfattas av andra människor, vilket gör att en kraftig självcensur emellanåt filtrerar bort delar av hans personlighet i möte med omvärlden. Han är osäker på om blod är tjockare än vatten, men skulle utan förbehåll offra vitala organ, ekonomi och hälsa, om det innebar en betydande tjänst för någon i hans familj. I synnerhet när det gäller hans syskons döttrar och söner.
Han är rädd för att inte räcka till. För att någon när som helst ska knacka honom på axeln och säga Men herregud, har du glömt att göra detta!?. Han har även på senare år börjat respektera höjder på ett helt annat sätt än i sin ungdom. Samma sak gäller i trafiken. Därför känner han sig ibland ganska obekväm med att sitta på passagerarsidan, där makt över fart, avstånd och människors hälsa helt ligger utanför hans egen kontroll.
Han tycker för tillfället att detta är världens bästa låt.
Spelet. Och då talar jag inte om grabbighetstragedin till bok med samma namn, utan mer om det verkliga livet utanför nattklubbar dit människorna med dyra frisyrer går. Detta handlar alltså om verkligheten. Där saker händer vanliga människor med vanliga känslor.
Ett leende, en beundransvärd personlighet. En humor, en likhet, ett helt fantastiskt och impulsivt skratt. Socialt umgänge, gemensamma skratt och indikationer om att detta var rätt.
Sedan små, små förändringar. Ändringar i uttryck, tonfall. Bokstäver som ersatte andra. Ett ensidigt initiativtagande. Små, knappt urskiljbara, signaler som indikerade ett slags plötsligt status quo.
Fast kanske inte. Eftersom jag inte fattar. Detta kanske är ett inlägg jag kommer skratta åt om ett par veckor, men nu får definitivt frågetecknet kvarstå.
Usch. Jag hade verkligen glömt hur jobbigt sånt här kan vara.
