Cyniskt avtrubbad eller vuxen?

För några år sen kunde jag vara riktigt deprimerad flera dagar i sträck. När ingenting fanns att se fram emot, när väder och vind inte samarbetade, när saker inte blev som jag önskat dem att bli. En slags ond cirkel av negativa tankar kunde göra tillvaron allt annat än trivsam.

Numera är dalarna inte så djupa. Topparna är inte heller så höga, när jag tänker efter. På något vis har livet slutligen lärt mig att saker och ting vänder lika fort som de uppstår - och att det knappt är nån idé att fullt ut påverkas av livets konsekvenser. Nu kan detta låta som om jag saknar vissa känslomässiga pusselbitar, men det tror jag faktiskt inte det handlar om.

Istället har jag någonstans trätt in i ett vakuum av "skärp dig nu för helvete"-inställning. Dessutom, om sanningen ska fram (och det antar jag väl att den ska), har nog inte de senaste åren inneburit särskilt mycket incidenter då känslosvall av större proportioner varit särskilt motiverade heller. Ett slags emotionellt stiltje till följd av detta kan därför vara en alternativ möjlighet till min halvdystra diagnos.

Min okända sida

Ibland svänger jag ihop såna här grejer. Ikväll till exempel. Bakning är fantastiskt bra terapi faktiskt, som man definitivt borde ägna sig åt oftare. Bröd och sånt. Men det känns liksom mer spektakulärt att ge sig på någonting sånt som syns här ovan, istället för några torra lantbröd.

Oj, måste sticka. George Costanza på tv.

NSDAP goes Sölvesborg

Hur fan hände detta? Har folk börjat fyllerösta? Det rödgröna blockets (misslyckade?) kampanj "För hela Sverige" borde kanske ha ersatts av en signerad båda blocken, med budskapet "För helvete Sverige".

Suck.

Alla vill se dig dala nu, Håkan Hellström

Livet är härligt när hela Sveriges Håkan släpper nyinspelat material. Man går liksom runt med ett barnsligt leende, så oerhört medveten om att detta kommer bli bra - på ett sätt eller ett annat.

Håkan är inte längre explodera bateria, sjömanskostym och amfetaminstinn danseufori. Han har ju blivit gammal, för satan. Med det finns en eftertänksamhet och ett nostalgiskt Göteborgsvurmande som aldrig går att ta fel på, och som alltid - åtminstone för mig, nästan alltid - vidrör någonting inuti som gör ansiktet glatt och benen svaga.

"Flytt från William it was really nothing, flytt från Boys don't cry.."

Så skriver man en inledningsrad. River en vacker dröm (VARSÅGOD), i vilken just citerade rad hör hemma, skulle enligt ursprungsplanen aldrig spelats in. Lyckligtvis fick dock en lyckad Way Out West-spelning Hans Majestät Hellström att ändra sig. Men låten kommer inte figurera på kommande album, vilket gör att mina förhoppningar kring detta bara förstärks.

Om inte denna låten får plats där - tänk dig då hur jävla bra låtar som valts istället!?

Livet är en fest(städning)

192 fucking personer. Japp, så många gäster dök upp i lördags. Helt sinnes om man tänker på det. Siffran motsvarar nämligen ungefär hälften av den befolkning som normalt sett bor i byn festen ägde rum i.

Det gick bra.

Maten räckte, alla fick plats, inga slagsmål bröt ut, folk var nöjda. Som värd kunde man undan för undan slappna av en aning ju längre kvällen fortlöpte. TIllslut kunde man faktiskt ha riktigt kul själv också, även om det då bara återstod ett tiotal av gästerna (vilket ytterligare understryker min slutsats i förra inlägget).

Vad som var mindre härligt med hela arrangemanget var naturligtvis att städa efter festligheterna. Klockan 11 i söndags morse, fortfarande berusad (lika bra innan bakfyllan kickar in, liksom), tog jag mig så sakteliga bort mot vad som skulle bli ett åttatimmars städpass. Jag är fortfarande osäker på var de där timmarna blev av - men när jag vid strax efter 19 på kvällen återvände till föräldrahemmet, kändes det ungefär som att min kropp blivit överkörd av ett X2000.

Nu är jag tillbaka i Halmstad och ser faktiskt fram emot att få lite rutin i detta förbannade liv.


Äh, jag slänger med lite bilder från festen också.

Välkomstdrink.

Festdeltagare i festlokalen.

Hallands Fläder.

Jag tar emot visdomsord.

Johan i soffa och falsett.

25 times 7

Nåja, än är det några veckor kvar innan de tjugofem årens gräns är nådd. Likväl är det i övermorgon det hela skall firas. Stort. Sex kamrater och jag själv står då som värdar för ett kalas som det förhoppningsvis skall talas om länge.

I min hemby finns, som i många småbyar av samma karaktär, en festplats med dansbana. Troligen uppförd för ungefär 50 år sedan, står den kvar som ett monument över en svunnen tid då karlarna bröt arm och drack brännvin i skogskanten för att våga bjuda upp de finklänningsklädda flickorna. En tid då dansbandsmusik ännu inte hunnit bli en töntstämplad värmländsk företeelse. Det är hur som helst i dessa landsortskulturella lokaler festligheterna äger rum, vilket känns fint på nåt sätt. Som en slags hyllning till det ursprungliga, en dag då vi firar hur gamla vi blivit.

Uppemot 190 personer från det pågående och det förfluta. Så många beräknas vi bli. I arrangörsgruppen är jag den som bjudit överlägset minst antal personer. 4-5 stycken av gästerna på lördag är nog "mina" bjudna, så att säga. Antar att det säger en del om inställningen jag har till det hela, och framförallt dess oerhörda proportioner. Jag har nog med åren blivit litet trött på det stora och de många. Nånstans har cynikern i mig tagit övertaget och på något vis funkar inte "the more the merrier" i min värld. Snarare är det så att jag ser det som "ju mer folk, desto fler idioter". Typ.

Men, vafan. Det blir säkert kul ändå. Imorgon ska jag hyra en rökmaskin. Det känns spännande på nåt sätt.