Crappy people never romanticize

Såg precis Ang Lees Taking Woodstock. En klart genomsnittlig film med detaljer på både plus och minuskontot. Under det förstnämnda kan vi arkivera skådespelandet hos de flesta av huvudpersonerna, de fyra-fem fantastiska bildsekvenser i filmen då man utelämnar handlingen och enbart låter kameran ringa in festivalatmosfären - samt hur man med hjälp av tidstypiska referenser skapar, åtminstone för mig som lekman i sammanhanget, trovärdiga yttre förutsättningar för en god filmupplevelse. Dessvärre påverkas helhetsintrycket i en negativ riktning, då handlingen många gånger tycks hamna i skuggan av den fantastiska miljö man skapat och att man - säkerligen av tidsmässiga skäl - inte hinner lära känna filmens huvudpersoner.

Hur som helst. Vad Taking Woodstock framförallt ger mig är en längtan efter att packa bilen full av sovsäckar, burköl och vänner (vad mer kan man kräva av en film egentligen?). En bil man sedan styr mot någon svensk lightlightvariant av Woodstockfestivalen. Denna längtan brukar normalt sett inte dyka upp förrän fram på vårkanten, då man äntligen förträngt svinkalla sommarnätter i undermåliga lågpristält, det hopplöst apatiska tillstånd som uppstår då regnet på en knapp timme sköljer bort all form av glädje - och kanske främst alla enormt irriterande attention whores en festival för med sig.

Fastän jag för blott fyra måndader sedan närapå svor på att aldrig sätta min fot i festivallera igen, har jag återigen romantiserat fram den där bilden av festivallivet då det är som bäst. Den där känslan av att vara lagom full, att träffa kul människor man aldrig träffat förut, att faktiskt njuta av en avslaget ljummen burköl - samtidigt som det där minutiöst perfekta blandbandet får pulsen att skicka ut oräkneliga endorfiner i den ännu inte post-festival-möra kroppen.

Den känslan.

Så, ja. Fan vet om det inte blir Rassle 2010 för mig.