Han har sina rötter i Flädie by utanför Lund

Här är en som står emot

Det här blir aldrig en Youtube-blogg. Men fan. I natt gör vi ett undantag.

Detta är nämligen helt jävla fantastiskt.

Måndag 02.34

Jag håller med vetenskapen (som jag googlade fram och fann på wikipedia - skitvetenskapligt Oskar!). Man använder hela sin hjärna, hela tiden. Åtminstone jag.

Jag tänker skitmycket hela tiden. På saker som hänt, händer och ska hända. Jag vevar bilder fram och tillbaka i skallen 24-7. Problemet med detta är bara att min simultana kapacitet är av så bristfällig karaktär att jag inte orkar göra så värst mycket annat samtidigt. Därför tillbringar jag nästan skrämmande mycket tid i min lägenhets soffa, trots att jag egentligen tycker det är ganska trevligt utomhus. Men jag hinner inte, eftersom jag tänker på saker.

(Note to self: från och med nu ska jag försöka att inte inleda varannan mening med Jag. Även narcissism får ju för fan ha rimliga proportioner.)

Vad som alldeles i detta nu slog mig, är att jag nog är en människa som vill ha tydliga mål med vad jag gör med min vakna tid. Att bara "göra" saker sänker min moral med ungefär 97%. Om man ska hårddra det, vilket jag absolut tycker om att göra i allehanda resonemang, gäller detta allt ifrån val av skönlitteratur (exempel: jag vill veta mer om det bokens handling rör eller känna till verket i rent allmänbildande syfte) till val av helgnöje (exempel: jag känner för att bli lite full = jag går ut på lokal) eller motion (exempel: simma suger eftersom det på motionsnivå tenderar att bli planlöst och tillika mållöst, medan fotboll är kul då det kan tänkas spegla en slags antites). När jag nu tänker på tänkandet som upptar så mycket av min tid, vilket i sig känns lite skrämmande, kretsar nog detta mycket kring målformulering och mina möjligheter att nå dessa mål. Ja, så måste det vara.

Med detta sagt känner jag glädjande nog att bloggprojektet och det isärmonterande av min skalle det för med sig, troligen kommer resultera i fler häpnadsväckande upptäckter framöver, och att hela grundtanken med detta skrivande således uppfylls.

Saxat ur hjärnan: "Ärende #984728: Skriva blogg. Mål: Att med en acceptabel svenska och av rent egoistiska och möjligen också självterapeutiska skäl, formulera något så när sammanhängande text av de oräkneligt antal funderingar som var dag föds och dör innanför skallbenet på Oskar. Uppfyllt: Ja."

Rapport från vardagen

Senaste dygnet har 16 av 24 timmar tillbringats i sovande tillstånd. Egentligen kan det på intet vis anses hälsosamt att sova så mycket, och jag får flashbacks till mina gymnasieår då perioder av överdrivet mycket sömn brukade infalla vid just denna tid på året - men herregud vilken nytändning detta inneburit!

Söndagen, vars vakna timmar fick stryka ordentligt på foten, fick symbolisera denna höstens vändpunkt. Jag intalar mig att det nu är nedförsbacke, medvind och solsken som gäller. Fast det sistnämndas vara hyser jag förvisso viss oro för. I närmare två veckor har nämligen ett grådisigt tak av Independence Day-storlek isolerat Halmstad från solen. Och jag kan inte med ord förklara hur mycket sol gör för denna staden.

Samtidigt tänker jag att det finns dom som har det värre. Det är exempelvis svårt att föreställa sig hur det är att bo i Pajala just nu. Mörker har de senaste 15 åren inte skrämt mig, men däremot har det på allvar börjat ta makten över mitt humör. Av denna anledning är jag ändå tacksam att jag slapp växa upp norr om Stockholm. Jag är inte säker på att jag hade klarat mer mörker än man tvingas leva med på de breddgrader jag nu befinner mig.

Men missförstå mig inte. Det melankoliska skimmer och den tid för eftertanke hösten innebär, älskar jag. Jag älskar också färgerna, de ljud regn och blåst skapar, känslan av att bära kläder som klarar av väderleken - och att det på något vis blir mer okej att befinna sig inomhus. Men ljusets frånvaro är verkligen smärtsam. Så snälla. Kom tillbaka. Nu.

3rd floor discovery

Idag upptäckte jag att 3rd floor confessions ser förjävlig ut i såväl Firefox som Internet Explorer. Det är lite synd. Fast eftersom jag själv, med Safari, står för ungefär 100% av besöken är det ju egentligen inget att hetsa upp sig över. Det är inte ens ett problem. Ett nästan-problem är vad det är. Nåväl.

Svart på vitt

Reporter: "Oskar, du är alltså dummast i hela världen. Hur känns det?"

Oskar: "Jaså, det är alltså konstaterat nu? Det känns väl i ärlighetens namn inte så bra. Man är ju hellre typ smartast eller snyggast i världen."

Reporter: "Men du kan väl inte på fullt allvar påstå att du blev förvånad..?"

Oskar: (tystnad, djupt andetag) "Nej, egentligen inte. Förr eller senare skulle väl verkligheten passera i ytterfilen och förnedra en. Igen. What goes around.."

Reporter: "...comes around?"

Oskar: "Någonting i den stilen."

Reporter: "Jag förstår. Den avgörande egenskapen för din titel är din närmast sjukliga naivitet, hur ser du på det?"

Oskar: "Jag ser inte på det. Det är nog det som är problemet, är jag rädd."

Reporter: "Inte ens så här med facit i hand?"

Oskar: "Alltså, jo. Det gör jag väl. Men det handlar kanske mest om att det har blivit bekvämt att promenera runt i en kanske-värld. Att själva tron på en fungerande samvaro blir ett självändamål. Låter detta rörigt?"

Reporter: "Mjaaaa.."

Oskar: "Det är det också. Hade man kunna omvandla mina tankar till pengar, hade de förmodligen motsvarat ett mindre lands BNP."

Reporter: "Tankarna skenar iväg?"

Oskar: "Tokskenar."

Accept the change, cause we're all insane

I västvärlden (östvärlden, om man ens kallar den det, känner jag inte till särskilt väl) är vi hysteriskt förtjusta i att vara och tillhöra saker. Enligt min hafsigt utförda analys beror detta på att vi många gånger söker genvägar och enkla utvägar på problem som omöjligt kan lösas genom att exempelvis anamma en musikalisk subkultur, finna sin tröst i religiösa trossamfund eller bekänna sig till ett politiskt parti - trots att det är just detta vi gör. Gosh, känner redan här att resonemanget kanske inte är helt vattentätt, men min semibanala tes är ändå att vi alla bär på tung osäkerhet kring i princip allt vårt liv innehåller. Enligt ett follow the leader-system, och trots att ledaren garanterat bär på samma osäkerhet, blir det då bekvämt att lämna över delar av bördan hos de bröder och systrar som valt samma flock som en själv.

Spännande att jag från början tänkte skriva något kort om hur det är när man själv och ens omgivning inte förändras synkront, men inser i detta nu att produkten blev en helt annan.

Billy Corgan

När jag var liten regnade det inte alls så ofta som nu. På den tiden fick man inte se på TV, spela Nintendo eller överhuvudtaget göra någonting inomhusrelaterat såvida inte halv storm rådde utanför. Nu bor jag ensam och kan själv välja när jag får och inte får vara inomhus. Det är ganska skönt, men samtidigt problematiskt eftersom jag i stor utsträckning tenderar att välja lägenheten framför omvärlden. Idag, för att ta ett exmpel - har jag inga särskilda ärenden som kräver att jag lämnar mina 27 kvadrater. Genom mina två fönster kan jag dessutom konstatera att gråa nyanser tycks tävla i utomhusets ganska begränsade färgskala, samtidigt som man på marken kan ana vattenglans. Då detta i min värld är nästintill likställt med ösregn, stannar jag nog här i skyddande atmosfär och fördriver tid istället. Jag och Billy Corgan. Visst ser han lurig ut?

Billy.