Nåja, än är det några veckor kvar innan de tjugofem årens gräns är nådd. Likväl är det i övermorgon det hela skall firas. Stort. Sex kamrater och jag själv står då som värdar för ett kalas som det förhoppningsvis skall talas om länge.
I min hemby finns, som i många småbyar av samma karaktär, en festplats med dansbana. Troligen uppförd för ungefär 50 år sedan, står den kvar som ett monument över en svunnen tid då karlarna bröt arm och drack brännvin i skogskanten för att våga bjuda upp de finklänningsklädda flickorna. En tid då dansbandsmusik ännu inte hunnit bli en töntstämplad värmländsk företeelse. Det är hur som helst i dessa landsortskulturella lokaler festligheterna äger rum, vilket känns fint på nåt sätt. Som en slags hyllning till det ursprungliga, en dag då vi firar hur gamla vi blivit.
Uppemot 190 personer från det pågående och det förfluta. Så många beräknas vi bli. I arrangörsgruppen är jag den som bjudit överlägset minst antal personer. 4-5 stycken av gästerna på lördag är nog "mina" bjudna, så att säga. Antar att det säger en del om inställningen jag har till det hela, och framförallt dess oerhörda proportioner. Jag har nog med åren blivit litet trött på det stora och de många. Nånstans har cynikern i mig tagit övertaget och på något vis funkar inte "the more the merrier" i min värld. Snarare är det så att jag ser det som "ju mer folk, desto fler idioter". Typ.
Men, vafan. Det blir säkert kul ändå. Imorgon ska jag hyra en rökmaskin. Det känns spännande på nåt sätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar