Dödsruna

Oskar på sova i tält-festival

2004-2010

2004

Hultsfredsfestivalen

2005

Hultsfredsfestivalen

2006

Hultsfredsfestivalen

Emmabodafestivalen

2007

Emmabodafestivalen

2008

Siestafestivalen

Emmabodafestivalen

2009

Emmabodafestivalen

2010

Siestafestivalen

Saknad och sörjd av ingen.

Det slog mig alldeles nyss att årets upplaga av Emmabodafestivalen startar om ungefär ett dygn. För cirka sju månader sedan (mkt sjukt att jag hållt på med detta så länge) författade jag ett blogginlägg där jag i slutskedet konstaterade att jag sannolikt skulle åka på Emmabodafestival även 2010. Sju månader senare vet jag att det inte blir så. Jag vet dessutom att jag sannolikt aldrig kommer åka på festival och sova i tält mer.

Regnoväder har egentligen bara varit jobbigt vid en enda festival och vid ett enda år. Emmaboda -06. När man vaknar och inser att halva tältet blivit en plaskdamm och man upptäcker att bandaren ligger och flyter i förtältet, då vet man att det har regnat. Men på den tiden gjorde det liksom ingenting ändå.

2010 har kropp och själ slutligen tröttnat på sova i tält-grejen. Festivalkonceptet som sådant har jag inga problem med, så missta inte detta för ett avsked från taskiga ljudanläggningar och bakfullt oengagerade poporkestrar.

Det är bara det där snorkalla gå till sängs-ögonblicket, det skitvarma vakna upp-ögonblicket, grannarna med enorm stereo som fail-ironiskt spelar 90-talsschlager klockan 04.30 på morgonen, ryggontet från helvetet då du inser att du sovit brevid liggunderlaget istället för på. Det är de stjälande människorna, det är högstadietjejerna som frågar om man vill sälja några öl (nej, jag skulle inte köpa ut åt dig på stan heller), det är de stackars Svenssongrabbarna som skrivit sina mobilnummer med spritpenna över bröstet, det är det "sköna" gänget som bara sitter utanför sina tält hela festivalen och "kanske ska se Mustasch".

Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att minussidan slutligen besegrat plussidan. Att allt kånkande av väskor, tält och bärs från bil till camping i kombination med ovan nämnda företeelser helt enkelt inte gör det värt längre.

Sen kan man ju iofsig också konstatera att det exempelvis på årets festival i Emmaboda endast fanns typ två band jag verkligen velat se. Men det är en annan historia och ett annat inlägg antar jag.

(För ett ögonblick övervägde jag att radera hela detta inlägg. Allt var t o m blåmarkerat. Det slog mig nämligen att jag förmodligen framstår som den bittraste mannen på norra halvklotet i ungefär 90% av det jag publicerar här. Men, ah, so be it. Ärlighet kanske inte varar längst, men den är åtminstone närmst sanningen.)

Lagen om alltings jävlighet

Ibland känner jag mig som den här sköldpaddan. När man äntligen tagit sig över kanten, går det lik förbannat åt helvete.

Lycka till, Oskar

"Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?", sjöng en gång Mikael Wiehe i låten Fred. Om man ska ge en snabbförklaring av vad Fred handlar om, är det att fred kanske inte alltid är bättre än krig - beroende på hur de båda praktiseras.

Denna tanke skulle jag vilja bygga vidare på, fast i en mer personnära kontext. Jag funderade nämligen idag kring lycka. Med en dieseldriven högtryckstvätt i händerna och med gula skumgummiproppar i öronen kan man faktiskt tänka ganska klara tankar. Vad som slog mig där och då, är följande:

Skall man hårddra saker och ting, är lyckan det vi alla strävar efter. Oavsett världsdel, folkgrupp, religion, nationalitet eller politisk tillhörighet är det lyckan som är våra handlingars mål. Det är lyckliga vi vill vara.

Problemet som jag ser det, är att människor rent generellt tycks likställa lycka med glädje. I min värld finns en distinktion mellan begreppen, oavsett om SAOL håller med mig eller inte. Lycka handlar enligt mig om någonting långsiktigt och varaktigt, medan glädje i större utsträckning bygger på ögonblicket och nuet.

Dåså, nu är begreppen klarlagda. Märker ni också problematiken? Om inte:

Problemet ligger naturligtvis i idén om att man till varje pris skall vara glad hela tiden, och att det på något vis är samma sak som att vara lycklig. Trist nog. Själv vill jag nämligen mena att poängen med lycka, är att den är förgänglig. Precis som livet i stort.

Utan kontrasterna finns inte spänningen. För att uppskatta lyckan måste man sannolikt också ha upplevt olyckan, och dessutom accepterat denna för just detta.

Visst låter det egentligen ganska självklart?

Om ingenting finns att förlora, finns heller ingenting att vinna. Typ.

Sista styverns trappor

Sandra springer ner för sista styverns trappa
På Fjällgatan försvinner hon ut i millennienatten
Tänk om vi aldrig ses igen?

Vi två skulle byta löften den helgen
Men jag blev full och hon förbannad redan första kvällen
Tänk om vi aldrig ses igen?
Tänk om vi aldrig ses igen

Sandra bar en längtan ut i stora världen
Är det ödets nyck att flickor man träffar alltid bär den?
Tänk om vi aldrig ses igen

Var det mitt fel? Var det ödet?
Var det världen? Var det Sandra?
Har människor för lätt att bara klandra varandra?
Tänk om vi aldrig ses igen?
Tänk om vi aldrig ses igen

Sista gången jag såg Sandra var i sista styverns trappa
Hon var mitt sista hopp
Det sista guld jag nånsin ville tappa
Tänk om vi aldrig ses igen

Vi två kunde lagt världen för våra fötter
Men sanningar blev saga och sagor blir böcker
Tänk om vi aldrig ses igen?
Tänk om vi aldrig ses igen

Nere på tunnelbaneperrongen blåser sista tåget in
Och kanske hinner jag ifatt
Kanske jagar också du ett tåg i London?
Kanske inte
Men kanske kan vi drömma om varandra inatt

MP3

100816 - 100822

Skynda dig, älskade

Åh, jag hatar att förstöra stämningen. Men mitt i mediernas och den shuttershadesbärande pöbelns hetsjakt på förfärliga sommarhits kan jag komma på mig själv med att längta till hösten. Ett par månader efter att folk slutat dricka rosévin blandat med Fanta, slutat plocka med sig akustiska gitarrer till spontant uppstyrda grillningar och slutat sparka sig fram på livsfarliga longboards - då kan man med gott samvete koppla på vemodet igen. Musikaliskt är hösten så överlägsen sommaren att det nästan är elakt att jämföra dem.

Anledningen till att hösten dök upp just ikväll är inte vädrets förtjänst (förtjänst, inte fel). Det är Mikael Carlssons.

Under more than twee-artistnamnet The Honeydrips har denna man spelat in ett album, två singlar och ett gäng brokiga mp3-släpp på Sincerely Yours. Alla lika fantastiska. Faktiskt.

Nu är det dessvärre slut på det roliga. Utan någon mer djuplodad förklaring, meddelade Carlsson idag via SY:s hemsida att The Honeydrips numera bara återfinns i förfluten tid. Den goda smakens öga fäller en tår. När man sedan trycker igång avskedsgåvan Carlsson skickar med oss är det svårt att inte låta fler vandra samma väg.

Kusligt vackert, precis som hösten.

(Du hittar låten HÄR.)