Bokslut

Eftersom jag från och med imorgon eftermiddag befinner mig på hemorten för julfirande, gör jag ett musikaliskt bokslut redan nu. Det känslomässiga bokslutet får jag fila på när mer tid finns.

Tre små saker jag saknar (men inte så länge till)

Bekvämt avtrubbad

För snart två månader sedan, skrev jag om mitt förhållande till låten Atombomb, av och med Håkan Hellström. Om hur identifikationsfaktorn i vissa av textraderna stundtals känts kusligt påträngande och hur jag med den låten får den där känslan av att det är just mig låten handlar om. Självklart vet jag om att det inte är så, men just den där omedelbara och (imaginärt) adresserade tonen kännetecknar ofta sånt jag älskar.

1979, för ganska exakt 30 år sedan (och tillika sex år innan min födsel), gavs ett av rockhistoriens mest uppmärksammade album ut. Pink Floyds The Wall. Jag tänker naturligtvis inte klistra in en massa fakta om albumet här (det är ju bara att googla, liksom), utan istället delge ett par rader ur den fantastiska och på många sätt hemska Comfortably numb:

When I was a child

I caught a fleeting glimpse

Out of the corner of my eye

I turned to look but it was gone

I cannot put my finger on it now

The child is gone

The dream is gone

I have become

Comfortably numb

Bekvämt avtrubbad. De två orden hade kunnat sammanfatta hela den avverkade hösten. På behörigt avstånd från omvärld, med täcket över mig i soffan - har tiden förflutit på ett egentligen ganska oroväckande sätt. Det är för fan inte såhär livet ska vara. Att leva innebär att agera. Inte bara på ett hypotetiskt plan.

Därför blir min ambition, på en rent självutvecklande nivå, inför 2010 att göra saker. Inte fundera på dem tills deras aktualitet passerat.

Crappy people never romanticize

Såg precis Ang Lees Taking Woodstock. En klart genomsnittlig film med detaljer på både plus och minuskontot. Under det förstnämnda kan vi arkivera skådespelandet hos de flesta av huvudpersonerna, de fyra-fem fantastiska bildsekvenser i filmen då man utelämnar handlingen och enbart låter kameran ringa in festivalatmosfären - samt hur man med hjälp av tidstypiska referenser skapar, åtminstone för mig som lekman i sammanhanget, trovärdiga yttre förutsättningar för en god filmupplevelse. Dessvärre påverkas helhetsintrycket i en negativ riktning, då handlingen många gånger tycks hamna i skuggan av den fantastiska miljö man skapat och att man - säkerligen av tidsmässiga skäl - inte hinner lära känna filmens huvudpersoner.

Hur som helst. Vad Taking Woodstock framförallt ger mig är en längtan efter att packa bilen full av sovsäckar, burköl och vänner (vad mer kan man kräva av en film egentligen?). En bil man sedan styr mot någon svensk lightlightvariant av Woodstockfestivalen. Denna längtan brukar normalt sett inte dyka upp förrän fram på vårkanten, då man äntligen förträngt svinkalla sommarnätter i undermåliga lågpristält, det hopplöst apatiska tillstånd som uppstår då regnet på en knapp timme sköljer bort all form av glädje - och kanske främst alla enormt irriterande attention whores en festival för med sig.

Fastän jag för blott fyra måndader sedan närapå svor på att aldrig sätta min fot i festivallera igen, har jag återigen romantiserat fram den där bilden av festivallivet då det är som bäst. Den där känslan av att vara lagom full, att träffa kul människor man aldrig träffat förut, att faktiskt njuta av en avslaget ljummen burköl - samtidigt som det där minutiöst perfekta blandbandet får pulsen att skicka ut oräkneliga endorfiner i den ännu inte post-festival-möra kroppen.

Den känslan.

Så, ja. Fan vet om det inte blir Rassle 2010 för mig.

Loe messes with my mind

I brist på stimulerande skoluppgifter öppnade jag igår Erlend Loes Gör vad du vill. Redan i eftermiddags var den genombläddrad och avverkad. Nu är historien endast 156 sidor lång, varför det inte är en fullt så stor bedrift som det kan tänkas låta.

Vad Loe gör i denna bitvis helt briljanta roman, är att på ett naturligt sätt konfrontera den många gånger tabubelagda diskussionen kring självmordet. I stora drag går boken ut på att huvudpersonen, en 18-årig flicka vid namn Julie, mister sina föräldrar och bror i en flygolycka. Efter moget överläggande bestämmer hon sig för att livet inte längre är någonting hon vill delta i. Just hennes klarsynta resonemang rörande livets värde och hur hennes målmedvetna dödslängtan skildras, är bokens absoluta styrka. På ett tragiskt, men också fascinerande sätt.

Vid ett tillfälle alldeles i bokens inledning, befinner sig Julie hos sin psykolog. Vad som avhandlas här, är den kanske mest grundläggande diskussionen av alla. Den om livets värde. Naturligtvis har anledningen till denna många gånger tabubelagda diskussion, som så mycket annat idiotiskt, att göra med världsreligionerna. Livet anses, rent generellt, vara någonting Gud (jag är osäker på om jag vill ge han/hon/den/det legitimitet genom stor inledningsbokstav, men nåväl) skänkt, eller rentav givit människan till låns. Att då av egen vilja avsluta detta, beskrivs vara den största synd en människa kan begå.

Skulden. Detta eviga helvete. På grund av den förbannade religionen går alltså människor fortfarande (2009!) runt utan att ha makten över sitt eget liv. När diskussionen kring självmordet lyfts sker detta ofta långt ifrån (såväl i tid och rum) den miljö där den behövs. Ett vanligt förekommande argument mot självmordet är att "man ska tänka på sina anhöriga". BLINK BLINK - SKULDLAMPAN LYSER.

Nu vet jag väldigt lite om hur vård av suicidala bedrivs (förhoppningsvis är inte argumentet ovan av förekommande art inom detta fält!), och självklart vill jag inte att människor skall ta livet av sig. Men jag gör det fanimej inte för att jag tycker synd om deras anhöriga. Kontentan är alltså den som visserligen aldrig framträder ordagrant i Gör vad du vill, men ändå måste bli uppenbar efter att ha funderat i ärendet:

Visst är människan en interagerande och i många avseenden omvärldsberoende varelse - men nu är det dags att vi tar makten över våra egna liv och börjar bestämma över dem på egen hand.

Gör vad du vill.

All work and no play

Arbete om en knapp timme, innebär att trängas med folk. Trängas och diska. Ja, det är förstås en maskin som sköter diskandet, men utan mig hade glasen aldrig hamnat i maskinen. I somras, då alla arbetsplatser bestämde sig för att inte anställa mig, skickade jag ett sms till min vän i krogsvängen, Martin. Budskapet löd ungefär:

Tjena. Du, eftersom jag fortfarande saknar sommarjobb och kategorin "saker jag inte gör ens för pengar" reducerats till ett fåtal kriminella handlingar - har du möjligen nån slags tråd du kan rycka i? Mvh Oskar

Två dagar senare hade jag ett jobb. Kul att saker ibland kan lösa sig på de smidigaste av sätt. För faktiskt; det är helt klart ett bottom of the foodchain-arbete, men det är inte särskilt svårt eller egentligt ansträngande. Visst är tempot högt och arbetsmiljön allt annat än gynnsam, men det finns ändå en slags skön krogjargong som tilltalar mig. Hård men icke desto mindre hjärtlig stämning präglar en natt på jobbet - och ibland när man lyssnar på gamla lokala anekdoter över en städöl efter stängning är det som om man faktiskt inte vill gå hem.

Såhär års (och efter att jag blivit ansvarig för att sätta ihop schemat) får jag offra var tredje helg. Men det är det värt. Plikt/tvång är nämligen en av de sakerna som faktiskt gör att jag måste lämna lägenheten och konfrontera omvärlden. Nyttigt.

P.S. Från och med 1 januari 2010 lämnar jag min nuvarande lägenhet för ett andrahandskontrakt i ett trevligare område. Jag vet ännu inte på vilken våning denna lägenhet återfinns, och i eftermiddags slog det mig att detta kan innebära att 3rd floor confessions kanske har tjänat sitt syfte och att cirkeln är sluten när jag lämnar denna minimala parentes till bostad. Vi får se. D.S.

Kalla mig landsortsgrabb

Det råder nog inga som helst tvivel kring huruvida människan är en komplex varelse eller inte. Vad som är verklighet i min sinnesvärld, kan vara någonting ogreppbart i din. Vad som förefaller självklart för dig, kan upplevas avlägset för mig.

Utan att på något vis trassla in sig i ett oerhört tröttsamt och tillika fruktlöst arv kontra miljö-resonemang, kan jag bara utgå från mig själv. Om ens det förresten. För hur fan ska jag egentligen kunna veta hur jag hade blivit om jag vuxit upp långt bortom den nästan arketypiskt idylliska svenska landsbygd jag tillbringade mina 20 första år? Detta får vi sannolikt aldrig några svar på, men min poäng är ändå att min ytterst icke-exponerade uppväxt haft stor del i det jag idag kallar jag.

Det sägs att det förflutna alltid hinner ifatt en. Det gör det. Visserligen är jag osäker på om jag i framtiden kommer bosätta mig i ett samhälle med ett invånarantal som understiger de 600 "min" by hushöll. Ett samhälle där alla har bättre koll på grannens förehavanden än de egna, ett samhälle där avundsjukan är den dominerande driften och där missunnsamhet på många sätt är en dygd.

Men.

Någon storstadsmänniska blir jag aldrig. Den bekvämlighet anonymiteten i staden innebär, upplever jag stundtals likafullt cynisk och kall. Just precis i detta nu, lär det (efter snabb överslagsräkning) exempelvis finnas åtminstone fem personer som befinner sig inom en tiometersradie från mig. Vad som skiljer oss från varandra är färg, gips, betong och armeringsjärn. Jag har inte en aning om vad ens en av dessa människor heter i förnamn. Det skrämmer mig lite.

Hur kan jag begära att dessa människor ska rädda mig istället för sina böcker, skivor och fotografier den dagen huset fattar eld?

Han har sina rötter i Flädie by utanför Lund

Här är en som står emot

Det här blir aldrig en Youtube-blogg. Men fan. I natt gör vi ett undantag.

Detta är nämligen helt jävla fantastiskt.

Måndag 02.34

Jag håller med vetenskapen (som jag googlade fram och fann på wikipedia - skitvetenskapligt Oskar!). Man använder hela sin hjärna, hela tiden. Åtminstone jag.

Jag tänker skitmycket hela tiden. På saker som hänt, händer och ska hända. Jag vevar bilder fram och tillbaka i skallen 24-7. Problemet med detta är bara att min simultana kapacitet är av så bristfällig karaktär att jag inte orkar göra så värst mycket annat samtidigt. Därför tillbringar jag nästan skrämmande mycket tid i min lägenhets soffa, trots att jag egentligen tycker det är ganska trevligt utomhus. Men jag hinner inte, eftersom jag tänker på saker.

(Note to self: från och med nu ska jag försöka att inte inleda varannan mening med Jag. Även narcissism får ju för fan ha rimliga proportioner.)

Vad som alldeles i detta nu slog mig, är att jag nog är en människa som vill ha tydliga mål med vad jag gör med min vakna tid. Att bara "göra" saker sänker min moral med ungefär 97%. Om man ska hårddra det, vilket jag absolut tycker om att göra i allehanda resonemang, gäller detta allt ifrån val av skönlitteratur (exempel: jag vill veta mer om det bokens handling rör eller känna till verket i rent allmänbildande syfte) till val av helgnöje (exempel: jag känner för att bli lite full = jag går ut på lokal) eller motion (exempel: simma suger eftersom det på motionsnivå tenderar att bli planlöst och tillika mållöst, medan fotboll är kul då det kan tänkas spegla en slags antites). När jag nu tänker på tänkandet som upptar så mycket av min tid, vilket i sig känns lite skrämmande, kretsar nog detta mycket kring målformulering och mina möjligheter att nå dessa mål. Ja, så måste det vara.

Med detta sagt känner jag glädjande nog att bloggprojektet och det isärmonterande av min skalle det för med sig, troligen kommer resultera i fler häpnadsväckande upptäckter framöver, och att hela grundtanken med detta skrivande således uppfylls.

Saxat ur hjärnan: "Ärende #984728: Skriva blogg. Mål: Att med en acceptabel svenska och av rent egoistiska och möjligen också självterapeutiska skäl, formulera något så när sammanhängande text av de oräkneligt antal funderingar som var dag föds och dör innanför skallbenet på Oskar. Uppfyllt: Ja."

Rapport från vardagen

Senaste dygnet har 16 av 24 timmar tillbringats i sovande tillstånd. Egentligen kan det på intet vis anses hälsosamt att sova så mycket, och jag får flashbacks till mina gymnasieår då perioder av överdrivet mycket sömn brukade infalla vid just denna tid på året - men herregud vilken nytändning detta inneburit!

Söndagen, vars vakna timmar fick stryka ordentligt på foten, fick symbolisera denna höstens vändpunkt. Jag intalar mig att det nu är nedförsbacke, medvind och solsken som gäller. Fast det sistnämndas vara hyser jag förvisso viss oro för. I närmare två veckor har nämligen ett grådisigt tak av Independence Day-storlek isolerat Halmstad från solen. Och jag kan inte med ord förklara hur mycket sol gör för denna staden.

Samtidigt tänker jag att det finns dom som har det värre. Det är exempelvis svårt att föreställa sig hur det är att bo i Pajala just nu. Mörker har de senaste 15 åren inte skrämt mig, men däremot har det på allvar börjat ta makten över mitt humör. Av denna anledning är jag ändå tacksam att jag slapp växa upp norr om Stockholm. Jag är inte säker på att jag hade klarat mer mörker än man tvingas leva med på de breddgrader jag nu befinner mig.

Men missförstå mig inte. Det melankoliska skimmer och den tid för eftertanke hösten innebär, älskar jag. Jag älskar också färgerna, de ljud regn och blåst skapar, känslan av att bära kläder som klarar av väderleken - och att det på något vis blir mer okej att befinna sig inomhus. Men ljusets frånvaro är verkligen smärtsam. Så snälla. Kom tillbaka. Nu.

3rd floor discovery

Idag upptäckte jag att 3rd floor confessions ser förjävlig ut i såväl Firefox som Internet Explorer. Det är lite synd. Fast eftersom jag själv, med Safari, står för ungefär 100% av besöken är det ju egentligen inget att hetsa upp sig över. Det är inte ens ett problem. Ett nästan-problem är vad det är. Nåväl.

Svart på vitt

Reporter: "Oskar, du är alltså dummast i hela världen. Hur känns det?"

Oskar: "Jaså, det är alltså konstaterat nu? Det känns väl i ärlighetens namn inte så bra. Man är ju hellre typ smartast eller snyggast i världen."

Reporter: "Men du kan väl inte på fullt allvar påstå att du blev förvånad..?"

Oskar: (tystnad, djupt andetag) "Nej, egentligen inte. Förr eller senare skulle väl verkligheten passera i ytterfilen och förnedra en. Igen. What goes around.."

Reporter: "...comes around?"

Oskar: "Någonting i den stilen."

Reporter: "Jag förstår. Den avgörande egenskapen för din titel är din närmast sjukliga naivitet, hur ser du på det?"

Oskar: "Jag ser inte på det. Det är nog det som är problemet, är jag rädd."

Reporter: "Inte ens så här med facit i hand?"

Oskar: "Alltså, jo. Det gör jag väl. Men det handlar kanske mest om att det har blivit bekvämt att promenera runt i en kanske-värld. Att själva tron på en fungerande samvaro blir ett självändamål. Låter detta rörigt?"

Reporter: "Mjaaaa.."

Oskar: "Det är det också. Hade man kunna omvandla mina tankar till pengar, hade de förmodligen motsvarat ett mindre lands BNP."

Reporter: "Tankarna skenar iväg?"

Oskar: "Tokskenar."

Accept the change, cause we're all insane

I västvärlden (östvärlden, om man ens kallar den det, känner jag inte till särskilt väl) är vi hysteriskt förtjusta i att vara och tillhöra saker. Enligt min hafsigt utförda analys beror detta på att vi många gånger söker genvägar och enkla utvägar på problem som omöjligt kan lösas genom att exempelvis anamma en musikalisk subkultur, finna sin tröst i religiösa trossamfund eller bekänna sig till ett politiskt parti - trots att det är just detta vi gör. Gosh, känner redan här att resonemanget kanske inte är helt vattentätt, men min semibanala tes är ändå att vi alla bär på tung osäkerhet kring i princip allt vårt liv innehåller. Enligt ett follow the leader-system, och trots att ledaren garanterat bär på samma osäkerhet, blir det då bekvämt att lämna över delar av bördan hos de bröder och systrar som valt samma flock som en själv.

Spännande att jag från början tänkte skriva något kort om hur det är när man själv och ens omgivning inte förändras synkront, men inser i detta nu att produkten blev en helt annan.

Billy Corgan

När jag var liten regnade det inte alls så ofta som nu. På den tiden fick man inte se på TV, spela Nintendo eller överhuvudtaget göra någonting inomhusrelaterat såvida inte halv storm rådde utanför. Nu bor jag ensam och kan själv välja när jag får och inte får vara inomhus. Det är ganska skönt, men samtidigt problematiskt eftersom jag i stor utsträckning tenderar att välja lägenheten framför omvärlden. Idag, för att ta ett exmpel - har jag inga särskilda ärenden som kräver att jag lämnar mina 27 kvadrater. Genom mina två fönster kan jag dessutom konstatera att gråa nyanser tycks tävla i utomhusets ganska begränsade färgskala, samtidigt som man på marken kan ana vattenglans. Då detta i min värld är nästintill likställt med ösregn, stannar jag nog här i skyddande atmosfär och fördriver tid istället. Jag och Billy Corgan. Visst ser han lurig ut?

Billy.

Kom, Armageddon

År 2000 gick jorden (tvärt emot vad många domedagsprofeter förutspått) inte under. Istället blev den en vackrare plats att leva på. Den från Broder Daniel avhoppade Håkan Hellström släpper sitt debutalbum och vinner tusentals bottenfrusna svenska hjärtan över en natt. Min vana trogen fattade jag inte galoppen förrän lagom till uppföljaren låg färdiginspelad, men förmodligen hade jag ändå inte förstått den matrosklädde popslyngeln fullt ut. Jag var för ung.

Egentligen förstod jag inte fullt ut förrän vintern 2006. Efter att ha tröttnat på allt mitt liv innehöll, tog jag beslutet att flytta hemifrån, söderut, bort. Pluggandet var mer ett alibi och en bekväm motivering (för både mig själv och andra) för att lämna gamla destruktiva och obarmhärtigt monotona spår och mönster. Att jag ganska snabbt insåg att studierna var någonting som gick att genomlida och att mitt yrkesval faktiskt stämde ganska bra överens med vad jag kunde tänka mig att syssla med de kommande 40 åren, blev mer en bonus.

(Ursäkta utsvävningen - jag försöker bara skapa en kontext här)

Vintern 2006 var, hur som helst, fullständigt skoningslös. Jag bodde i en lägenhet jag inte tyckte om, som dessutom låg långt ifrån saker jag tyckte om. Med få undantag regnade det och blåste från oktober till mars. Jag saknade en väldig massa detaljer som tidigare gjort mitt liv behagligt, men mest av allt var jag oerhört ensam. Det är här Herr Hellström kommer in i bilden. Visst hade jag skrålat med i raderna till Kom igen Lena! och säkerligen trummat med fingrarna mot bordet till introt av Mitt Gullbergs Kaj paradis mer än en gång. Men jag hade inte förstått. Och framförallt inte upptäckt Atombomb.

I skuggan av Ramlar, Känn ingen sorg för mig Göteborg och En vän med en bil, skrev den vid debutplattans utgivning 26-årige Hellström, 2000-talets There is a light that never goes out, på någonting så unikt som svenska! Visst kan man konstatera en uppenbar långivare i Stephen Patrick Morrissey, och såväl hans Everyday is like Sunday ("come, come nuclear bomb") som William it was really nothing ("...and everybody's got to live their lives / and God knows I've got to live mine"), men att se det som ett problem vore förkastligt då de fyra och en halv minuterna kan sammanfatta en uppsättning känslor som den samlade Melodifestivalsvansen 60-talet och framåt ännu inte förmått förmedla - tillsammans! (fotnot: 1967 års Alla har glömt, framförd av Towa Carson, naturligtvis undantagen)

Atombomb berättar hur det är att motvilligt tvingas in i ett främmande vuxenliv, Atombomb berättar om ohjälplig ensamhet och kärlekstörst så ogreppbart stark att till och med världens undergång förefaller vara en logisk utväg.

Atombomb är så obehagligt precis, att man ibland vill hänvisa till den när någon av slentrian frågar hur läget är.

"- Här, lyssna. Så här mår jag."

Men det gör man inte.

Hur gör man?

Skitmånga svenskar lever i något slags förhållande. Säkert 60-80% av alla över 15 (eller nåt). Jag har själv erfarenhet av konstruktionen, och har vid ett flertal perioder i livet kunnat referera till någon som min flickvän. Vad jag minns av dessa relationer såhär i efterhand är mest fragmentariska bilder av flickorna ifrågas föräldrar och hur dessa var, urflippade gemensamma fyllor, enstaka sexuella moment och så vidare. Vad jag däremot aldrig minns är hur den handfull relationer jag fram till dagens dato genomlevt, inletts.

Vem sänkte först guarden? Vem tog först chansen? Vem sa vad, och vad svarade den andre? I vilket sammanhang och hur kom egentligen det sig?

Man fastnar väldigt lätt i märkliga mönster. Trots att jag bär på en stark övertygelse om att jag knappast kommer att träffa min framtida (tillåt mig här att lägga till eventuella) livskamrat i krogmiljö, lurar jag mig själv gång på gång. Åtminstone på lördag eftermiddag, och i synnerhet framför spegeln. Beteendet är egentligen helt sjukt, för trots att jag är så galet medveten om att min rädsla att misslyckas är större än driften att lyckas, inbillar jag mig att det nånstans fanns en tjej, som kunde komma fram ur röken, fram till mig - och säga: "Hej!".

Behöver jag tillägga att det är söndag idag?

And truth thou shalt find

Eftersom bekännelser från okända människor tenderar att bli lika intressanta som TV4:s val av söndagsfilmer, gör undertecknad det här väldigt enkelt för sig själv (samtidigt finns någon slags naiv tanke om att det jag alldeles strax skall ta itu med nedan eventuellt kan ha terapeutiska verkningar, men eftersom psykologi är en semivetenskap, låter vi grävande i det undermedvetna vara för ögonblicket och kastar oss istället över detta obönhörligt utlämnande formulär). Fotnot: Jag tog mig friheten att stjäla frågorna från nån slags tonårstjejs sminkblogg, så därför har en handfull meningslösa frågor sållats bort. Det är för övrigt också därför detta inlägg, rent layoutmässigt inte synkar helt och fullt med tidigare (och kommande) inlägg.

FAVORIT...
Färg: Svart.
Plats: Min säng, alternativt soffa. London och Göteborg är trevliga ställen också.
Laglig drog: Kaffe och öl.

Olaglig: Nah, inte min grej.
Fordon: Min f.d. bil. OAY123 - jag saknar dig!
Film: Jag brukar av slentrian svara Gudfadern, men vafan: La vita é bella.
Djur: Människa.
Affär: Äh, skitfråga. Jag gillar skiv-, respektive bokaffärer. Om de har kunnig och trevlig personal.
Serie: S.P.U.N.G. och Seinfeld är nog de som (på olika sätt) satt djupast avtryck.
Café: Med risk för att vara jävig i sammanhanget - Morfars Bar & Café.
Skor: Har jag inte köpt än. Snygga skor görs knappt.

BRUKAR DU...
Titta på dig själv i spegeln: Det händer.
Gnälla: Jämt och ständigt.
Skrika: I samband med TV-spel, ja.
Sova: Ja?
Drömma mardrömmar: Någon gång i månaden, fast ofta med någon slags undermedveten vetskap om att det bara är just en dröm.
Klä dig i svart: Hell yes.
Hata folk: Känner mig klar med hata folk-grejen. Jag kan däremot se ner på människor, vilket kan te sig litet oklädsamt då och då.
Lita på folk: Jodå.

NÄR...
Åt du senast: (föreställ dig vilka frågor jag tog bort, när denna är kvar) För ungefär fyra timmar sedan (ca 22.00).
Läste du en bok senast: Från pärm till pärm var ganska längesen, men bokprojekt finns alltid ett par stycken pågående.
Var du på konsert senast: Sedan Way Out West har inte mycket hänt. Jag förbannar i vanlig ordning Halmstads kulturella utbud (och inte min oförmåga att lämna stan).
Köpte du något senast: Jag handlade mat i eftermiddags.
Svor du senast: När frågan "När åt du senast?" dök upp ovan.
Sjöng du senast: Idag på väg till skolan. Har man hörlurar hör ingen annan att man sjunger, eller om det är tvärtom.
Klagade du senast: Ett tiotal gånger under kvällens Roast på Berns. Man kunde bytt ut halva panelen mot selleri utan att nån märkt nåt.

VEM...
Saknar du: Min familj. Hon-som-jag-ännu-inte-träffat.
Gjorde dig riktigt glad senast: Min 3,5-åriga systerdotter (när hon berättade att hon ville gifta sig med mig när hon blir stor).

HAR DU...
För många vänner: Nej. Däremot har jag svårt att skaffa nya, eftersom kvoten nästan kan kännas fylld emellanåt.
Tvångstankar: Påfallande ofta när jag kör bil, vilket kan vara litet lurigt för både mig och övriga trafikanter.
Någon annan psykisk sjukdom: Nej, det borde nog ha konstaterats vid detta laget om så vore fallet.
Färgat håret: Inte sen min rebelliska högstadieperiod.
Brutit några ben: Nej. En femtonårig fotbollskarriär till trots.
Några piercings: Herregud, nej.
Egen dator: Ja.
Gjort bort dig rejält: Inget tillfälle jag kan komma på så här på rak arm.
Bra självförtroende: I vissa avseenden, i andra inte.
Sagt jag älskar dig till någon idag: Nej, dåligt med acceptabla sammanhang.
Varit kär: Ibland undrar jag det, men ja, åtminstone en gång.
Blivit kär i någon på nätet: Nej.
Dumpat någon: Ja.
Blivit dumpad: Ja.

HUR...
Går du: Ganska fort och målmedvetet, men beroende på sammanhang.
Svarar du i telefonen: Med mitt namn.
Fördriver du tiden: FIFA10, internet, litteratur.
Mycket pengar har du: Någonstans strax under tusingen om jag uppskattar rätt.
Tjänar du pengar: Genom att jobba extra, utöver mina studier (som knappast kan ses som att "tjäna" pengar, då CSN förmodligen är den mest ockrande organisationen vi har i Sverige - samtliga brottssyndikat inräknade).
Bäddar du sängen: Finns det fler än ett sätt?
Ofta diskar du: 3-4 ggr per vecka.
Ofta städar du: 1-2 ggr i månaden med dammsugning osv. Jag vet att det är för sällan. Mindre städprojekt sker oftare.
Går det på jobbet: Jovars. Förutom ett schema i ständigt kaos, så rullar det.
Många stör du dig på: Riktigt, riktigt många.
Ofta träffar du din familj: Försöker bli en gång i månaden med föräldrarna iallafall. Resten av familjen är ganska utspridd, så lite mer sällan med dem kanske.

ÄR DU...
Förstående: Det tycker jag nog, om resonemanget är välgrundat.
Öppensinnad: Jovars.
Arrogant: Det händer.
Osäker: Absolut, men väljer att inte visa det i situationer då det kan tänkas framträda.
Intressant: Beror nog på vad man är intresserad av. Men i rätt sällskap, så.
Hungrig: Inte nu.
Smart: Jag vill tro det.
Barnslig: I en miljö där det accepteras. Men absolut inte på Carolina Klüft-nivå, thank God.
Liten: Nånstans mitt emellan.
Lätt: Snarare svår.
Rolig: Som fan.
Pratglad: I rätt miljö, helt klart.
Hälsosam: Det vore kanske synd att säga f n.
Blyg: Inte mer än någon annan.
Arg: Inte nu.
Ledsen: Inte nu.
Glad: Inte nu.
Pålitlig: Mycket.
Laglig: Så när som på TV-licens och cykelljus.
Filosofisk: Emellanåt.
Positiv: Beror på sammanhang.
Originell: Nej, trots en strävan efter eget sinne, är man nog aldrig särskilt originell.
Bra på att ge komplimanger: Ja, det tycker jag faktiskt.
Bra på att få komplimanger: Nej, det känns ofta obekvämt (även om jag absolut tycker om att få dem).

VÄLJ
Katt eller hund: Nej, tack. Eller, måste jag välja så blir det katt.
Vit eller svart: Svart.
Varmt eller kallt: Varmt.
Vatten eller land: Land vid vatten.
Telefon eller internet: Internet. Bekväm trygghetszon.
Musik eller tystnad: Musik, alltid.
Bok eller film: Ser inte det som ett "antingen eller"-val.
Leva eller dö: Leva och sen dö när man är klar med det.
Tjejer eller killar: Vill nog se bortom könen.

Att uppskatta sitt liv

Saker jag är sjukt trött på för närvarande:

• Fylla, uteliv, onyktert beteende
• Höst = emo
• Ensamhet
• Mitt hår, mina kläder, min rekvisita överhuvudtaget
• Halmstad

Saker jag trots allt kan leva med:

• Att det ändå känns som om de vänner jag har nu är på riktigt-vänner
• Att jag har en fantastisk familj, med fantastiska syskon och fantastiska föräldrar
• Världens goaste syskonbarn
• Min "gå ner sig i skiten"-spellista
• Att jag tack vare kvällens bommade utgång kan lägga 2-300 på nåt annat

Blås vind, blås

Genom parker och gulnade alléer

förbi armerade tegelkomplex

över kullersten och spruckna trädgårdsplattor

Under trädkronor och himmel blå

i rodnat och halvdomnat ansikte

på övergivna rester av uteserveringar

Vid stranden, på torget, utmed ån

längs järnvägsräls och gångbana

Innanför skinn

Invändig och utvändig höst

Två veckor in i September tar det roliga slut. Vi traskar rakt in i ett bläcksvart, blåsigt och ibland absurt obarmhärtigt hål. Ett hål vi försöker fylla med allehanda substanslöst (lägg märke till paradoxen) krimskrams, enbart för att intala oss själva att hålet inte existerar. Filmer hyrs, stearinljus tänds, Idol invaderar löpsedlar.

Under senhösten och allrahelst när jul (vars osmaklighet är ett fristående kapitel) nalkas, dyker så ordet mys upp i vart och vartannat sammanhang. Dessutom i nio fall av tio under omständigheter som hamnar långt bortom vad som kan anses sunt. Med anledning av detta följer här en liten handledning.

Rätt:

Mys s /-et/ någonting fysiskt trevligt, såsom att knulla på ett kärleksfullt och ömt vis

Fel:

Mys s /-et/ någonting som involverar att sitta inomhus när det är dåligt väder, exempelvis att se en Beck-film och dricka varm choklad under en novemberstorm

Rätt ska vara rätt. Ska det vara så jävla svårt att förstå?

...och bilen går bra?

Utanför fönstret händer allt som inte händer här inne.

27 meterstora kvadrater fyllda med kosmetika. 27 meterstora kvadrater omgivna av väggar. Tillsammans med 27 meterstora kvadrater tak, innesluter dessa allt jag vill släppa ut.

Min trygghet. Min fotboja.

Bekvämt institutionaliserad i min egen oförmåga.

#1

Därför.

(...och för att världen vore ointressant utan motsägelser, helomvändningar, sanningar och cynism.)