Plötsligt stannade allting. Köksklockans tickande hördes inte längre, flugan som envist försökt forcera glasrutan mot friheten tycktes avlägsen. Kylskåpets brummande upphörde.

"Fråga inte. Ring inte. Du vet varför."

Tre meningar slarvigt textade på en post it-lapp, fastklistrad på bordsskivan.

Han var nästan tränad i det. Att ständigt vara på sin vakt. Att tolka tonfall, att gå igenom hennes handväska när hon sov, att kolla hennes samtalslistor i mobilen. Detektivarbete i jakt på ledtrådar hade blivit hans vardag.

Visst hade han haft sina misstankar. Hon hade verkat reserverad de senaste dagarna. Irriterad och kort. Men han hade slagit bort tankarna. Det kunde väl ändå inte..? Det var ju nästan två år sedan sist. Saker och ting hade ordnat sig.

Men nu låg lappen där. Som det slutgiltiga erkännandet i en ständigt pågående rättegång.

I ett ögonblick av plötslig vrede slet han upp lappen från bordet. Han slöt fingrarna runt den och slog den knutna näven hårt mot pannan samtidigt som han i tystnad och med slutna ögon lät tårarna löpa längs kinderna. Benmusklerna gav upp och han föll på knä i det lilla köket.

Denna gången skulle varken hon eller han klara det. Det visste han.

Separation

Jag vet inte hur nostalgiska ni är. Själv är nog någon slags periodare. För ibland kan jag faktiskt hamna i tankebanor som på ett nästan panikartat sätt gör att jag vill spara allt i nuet. Dofter. Omedelbara känslor. Minnen av helt slumpmässiga och triviala händelser, minnen som normalt sett inte åtföljs av kategoriseringen minnesvärt. Människor i periferin.

I nuläget har jag ungefär 2,5 vecka kvar av mina knappa 5 år i Halmstad. En stad som jag många gånger avskytt, flera gånger älskat och resten av tiden haft svårt att förhålla mig till. Parallellt med en spänd förväntan inför det stundande miljöskiftet och de nya möjligheterna detta innebär, har jag mitt i alltihop börjat se den här staden på ett annorlunda sätt.

Hus som förut bara varit hus man cyklat eller till fots skyndat förbi, kan jag exempelvis stanna och betrakta i ett tiotal sekunder. Jag promenerar förbi parker där någonting trevligt hänt för flera år sedan. Jag kisar och ser den jag var då. Skrattande, ovetande.

Det är som om man vill spara allting. Trycka ner allt som i nuet sker och allt man i nuet känner i en av flyttlådorna, tillsammans med allt som redan hänt mig i denna staden. För att ha någonting att plocka fram de där ensamma kvällarna i den nya staden. Kvällar jag vet kommer komma.

Människor man pluggat med, människor man jobbat med, lappar som skickats på föreläsningar, okontrollerade festligheter, den värdelösa lägenheten på andra sidan motorvägen, kyssar, svek, tårar, den första skoldagen, kassörskorna på Hemköp, dagar med hemtentor och uppsatser i stadsbiblioteket, spelkvällar, cigaretter, tentapanik, promenader längs Nissan mot Örjans Vall, praktikperioder, quizkvällar, dagar man struntat i allt och bara köpt några öl och satt sig på en gräsplätt, vinden, regnet, hamnen, lärare, chefer, handledare, (den numera nedlagda) skivaffären med Nordeuropas mest oengagerade personal, järnvägsperrongen, FIFA 07-11, tisdagarna med Euro Talk, Vygotsky, Piaget.

Och tusen andra mer eller mindre viktiga saker.

Jag har naturligtvis förlikat mig med tanken på att detta snart inte är min hemstad längre. För det är ju egentligen inte det som är det verkliga problemet. Jag vill ju lämna. Problemet är att jag inte kan ta med mig alla de mentala situations- och miljöbundna minnesanteckningar som gjorts här mellan husen. I staden där inget händer, men det mesta ändå är rätt okej.

I'm coming out

Jag vet att det inte är helt PK (eller sunt heller, för den delen) att erkänna att man är en råkugge i en slags konsumtionshysteri av idag. Men here it comes:

JAG ÄLSKAR ATT ÄGA SAKER

Usch, nu får jag nog gå och duscha.

P.S. Igår köpte jag en sån här i examenspresent till mig själv. Visst har jag förtjänat den? Eller hur? Snälla, kom igen då... D.S.

A present from the past

För några veckor sen var jag på en fest med lite folk jag jobbar ihop med. På samma fest fanns en tjej som faller under kategorin "vän till en vän". Linnea, kan hon ha hetat så? Aja, hur som helst. Redan efter ett par minuter var jag helt säker på att jag träffat henne förut i något sammanhang. Till saken hör att jag inbillar mig att jag är hyfsat bra på ansikten, medan jag säkert vet att jag är dålig på namn.

Det dröjde inte lång tid in på tillställningen innan så mysteriets dimmor hade skingrats. I köket, båda på jakt efter öl (och i flykt från Iron Maiden via Spotify, styrt av två killar "som varit på Sweden Rock sex gånger"), berättar hon att vi träffats en kväll i vintras. I Halmstadvimlet, nånstans i närheten av en bardisk.

Det visar sig att jag (i Halmstadvimlet, nånstans i närheten av en bardisk) presenterat mig och berömt hennes röda Dr Martens. Att vi i princip bara presenterat oss för varandra innan jag gjort ett djupdyk i mitt eget fulla jag, och uppenbart, fått henne att haja till en aning. Man delar ju som bekant inte inre funderingar med främlingar. Konversationen pågick bara ett par minuter, innan hon skulle iväg på toaletten och jag iväg för att fylla på någonting redan överfullt.

Sen sågs vi inte mer. Förrän just denna kväll hos våra gemensamma bekanta. Min spontana tanke (som i sanningens namn framträtt en aning för ofta det senaste halvåret) då hon berättar om vårt möte några månader tidigare, blir ungefär som när man ser en polisbil. Ja, ni vet.. "Ok, vad har jag nu gjort?", ungefär. Men istället för ett syrligt raljerande över vilka sociala koder jag brutit mot, får jag faktiskt en rakt motsatt reaktion från tjejen ifråga.

Hon menar alltså, helt uppriktigt, att jag fått henne att fundera över sin egen livssituation. Jag hade använt metaforen "att stå med ett ben i det förflutna, ett ben i framtiden och inte ha en jävla aning om var resten av kroppen befinner sig för tillfället". Så hade hon tydligen känt också, men inte hunnit med att berätta det för mig innan vi gått åt olika håll.

Festligheterna hos mina arbetskamrater tog slut och deltagarna spreds åt olika håll. Jag valde vägen om fler öl, cigaretter och bardiskar. Hon skulle hem till en pojkvän eller nåt liknande.

Sannolikt kommer jag aldrig träffa henne mer. Jag flyttar ju som bekant bort från denna stan om ganska exakt en månad. Men tanken fascinerar mig ändå att jag, i en så pass främmande människas liv, kanske har gjort nån skillnad nånstans. Kanske har jag bistått med den där sista pusselbiten som kompletterade ett nästan färdigt beslutsunderlag. Den tanken känns fin på nåt sätt.