2006 brann jag. Musik var på blodigt allvar, och en konstform på liv och död. Känslorna har nu förvisso landat på en mer vuxen och sund(?) nivå, men fortfarande kan jag på intet sätt driva med den person jag en gång var. Jag tror nämligen inte man ska förneka eller försköna det egna förflutna i alltför stor utsträckning. Det känns inte rätt.
Hur som helst. Tillbaka vid 2006. Hultsfredsfestival. För första gången har jag lyckats övertala ett gäng kamrater om att det här med festival faktiskt är någonting för dem. För mig är det tredje besöket på det som vid tidpunkten är den absoluta tungviktaren i festivalsverige. Vi styr mot sydost i min gamla SAAB 9000, som vi fyllt med burköl, sovsäckar och oss själva.
Bland de bokade akterna återfinns det i spillrorna av Libertines skapade Babyshambles. Det är också den bokning jag är absolut mest noga med att få se under festivalen. Jag nämnde inledningsvis att jag år 2006 tog musik på allvar. Pete Doherty, en av två förgrundsfigurer i Libertines och sedan ensam frontman i Babyshambles, är den jag tar mest på allvar av alla. För innanför den där pojkimagen och den glasartade blicken tycker jag mig se ett hjärta som blöder. Paradoxalt nog både på ett kreativt och destruktivt sätt. Kanske ligger en del av lockelsen däri? Det har jag svårt att svara på så här i efterhand.
Babyshambles är bokade till klockan 01.00 på natten mellan fredag och lördag, om jag inte minns fel. Det konsumeras rikliga mängder alkohol under såväl eftermiddag som kväll, och kylan börjar dessutom krypa fram mellan träden i takt med att timmarna passerar. Jag och en kamrat beger oss till utsatt scen strax innan klockan ett och ställer oss där för att vänta. Ovetande om det drama som utspelas bakom kulisserna. Kommer ni ihåg?
Jag orkar tillslut inte mer. Redan här hade Mr Doherty skaffat sig en ordentligt problematisk vana. Och då åsyftar jag inte drogerna, utan de frekvent inställda spelningarna (som väl iofsig sannolikt hade ett starkt samband med det förstnämnda). När klockan med råge passerat två, säger jag tillslut till min kompis att jag inte pallar mer och att det förmodligen ändå inte blir någon spelning. Vi vänder och går tillbaka mot campingen. Men när vi efter en kvarts promenad (ja, det var tillslut avstånden som hade ihjäl Hultsfredsfestivalen) når vårt tält, hörs de inledande ackorden till Pipedown. Som ett stort Fuck you från någon en trappa upp.
Jag gråter. Gråter för att just där i samma jävla småländska skithåla spelar alltså mannen jag vid tillfället ser som världens mest begåvade musikkonstnär, utan att jag förmår mig att bevittna det. Min festivaltärda kropp tillåter det helt enkelt inte.
Ungefär sex månader senare bokar jag en biljett för att se Doherty och hans Shambles i Malmö. Men här hinner inte lidandet bli så stort, eftersom spelningen ställs in med några dagars marginal. "Ah, just det. Det är han Doherty va?" säger kassörskan på Halmstad Biljettcentral när jag får tillbaka mina pengar. "Mmm.", säger jag.
Sex år senare bor jag i en annan stad, och Doherty verkar åtminstone ha skärpt till sig tillräckligt mycket för att kunna leverera en ny turné. Bland annat till min stad. Denna gång ensam, precis som på sin senaste albumrelease Grace/Wastelands.
"Never trust a junkie" sägs det. Och det ligger säkert spår av sanning i ett sådant uttalande, vilket kanske också är orsaken till att jag inte väljer att lita på Doherty. Jag väljer att hoppas. Jag hoppas faktiskt av hela mitt hjärta att hans liv ordnar upp sig och att den tillfälliga Libs-återföreningen sommaren 2010 gav en hint om att detta fortfarande är en textförfattare och scenpersonlighet med skyhög potential att skänka fler än en 20-årig Oskar en slags tro på att musik kan besegra allt. Det gör jag, på riktigt.
