Utan rubrik

Inatt är jag vuxenfull (ni vet sådär fantastiskt lagom, när endorfinerna skojar ikapp och ansiktet redan är på väg att somna) på Guinness och längtar efter The Radio Department. Live.

Friday I'm in love

Med en van handrörelse viftade hon tändstickan som hastigt slocknade framför henne. Hon slöt ögonen och drog ett djupt bloss. Djupare än i vanliga fall. Röken höll hon kvar länge i lungorna innan den tilläts förenas med den kyliga kvällsluften där på balkongen.

Hon kastade en blick över axeln och studerade scenen som utspelades inne i lägenheten. Tre kvinnor och en man i soffgruppen, uppenbart engagerade i någon form av konversation. Ytterligare två män stod på huk framför laptopen som placerats på tv-bänken alldeles vid passagen in till köket. Ett lågt soffbord i björk stod inklämt mellan möblerna. På detta stod allehanda småländska designerglas fyllda med drycker av skilda karaktärer, samt en märkligt malplacé porslinsskål med salta pinnar mitt bland uppvisningsdetaljerna.

En mönstrad svart fondtapet med silverdetaljer ramade in denna parodi.

Hon funderade ett tag på vad som skulle hända om hon klivit ur de högklackade skorna och kastat sig ner mot den obarmhärtiga gatan. Skulle de präktigt självupptagna medelklasskrypen innanför glasrutorna överhuvudtaget märka någonting? Förmodligen inte förrän det var dags att ragla hem, myspackade på maltwhisky och sherry, eftersom hennes kappa hängde ovanpå deras i hallen, tänkte hon och log snett ut i mörkret.

Att vara ett femte hjul var ju åtminstone bättre än att inte vara ett hjul, hade hon smått självironiskt resonerat sex timmar tidigare då hon sent omsider fick en sms-inbjudan till en "myskväll med en bit mat och dryck". Inbjudan var naturligtvis en alibihandling från värdparets sida, och att den kom med så kort varsel indikerade naturligtvis hur önskad hon egentligen var därinne - bland gallerix-konsten, det Frithiofsson-rekommenderade lådvinet och den dämpade lågenergibelysningen.

Hon insåg naturligtvis att hon störde den välavvägda symmetrin som rådde i sällskapet. Men just ikväll kändes det helt rätt att vara singeln på gaveln. Obekväm och mönsterbrytande. Det kunde dom ha. Dom jävlarna. Med bostadsrättsföreningsmöten, mellanchefspositioner och semesterresor bokade redan i November.

Cigarretten hade nu brunnit in till filtret och dog av egen kraft. Hon sträckte sig efter det till bredden fyllda vinglaset och tömde det med ryggen vänd mot skeendet inne i lägenheten. Sedan tog hon ett avgrundsdjupt andetag och klev över tröskeln, tillbaka in i skådespelet.

Dreadful

Gosh, ibland känner jag hur mina fördomar kväver allting som skulle kunna göra mig till en vettig person.

Självklart handlar det inte om att jag inte inser allas lika värde eller någonting sådant, men jag kan verkligen inte ta vuxna människor med dreads på allvar. Visst, Promoe är väl fräck och duktig och allt det där, men jag har ändå svårt att koppla ihop någon form av politiskt eller etiskt ställningstagande med en så ohygienisk (och rent estetiskt vedervärdig!) frisyr.

Vad är grejen? Jag vägrar stödja schampoindustrin och frisörnäringen (även om någon form av behandling utförd av fackman sannolikt krävs, Oskars anm.) så därför ser jag ut som ett penntroll från 1992?

Och, vafan. Det är klart att de personer som väljer denna skymf till huvudbehåring naturligtvis tycker att det är snyggt. Hoppas jag iallafall. Varför annars, liksom?

Jag kan bara inte förstå det, och kommer på mig själv med att (som redan nämnts) faktiskt ha svårt att lita på människor med fåglar, barr och matrester i håret.

Detta inlägg författas då jag fortfarande är irriterad över att en kille med nämnda frisyr lyckades stå i vägen för mig under ett helt arbetspass á 4 timmar natten mellan lördag och söndag, så jag ber dig ha med det som en slags förmildrande omständighet i ditt bakhuvud då du framför en datorskärm nånstans en bit härifrån mumlar någonting om hur jävla trångsynt Oskar är.

Jag och min förbannade 1800-talsmoral.

Working Class Jacket

Vecka 22 gör jag comeback inom textilindustrin. Och helt och fullt ärligt talat så ska det bli skönt. Att för en dryg månad hamna med fötter och huvud långt från bedömningsmatriser, vänstertunga meningar och webb-baserade utbildningsplattformar. Att trycka in "1411" på instämplingen och lämna hjärnan där vid in- och utstämpingsdatorn, för att sedan plocka den med sig igen på vägen ut vid skiftets slut.

Att läsa skönlitteratur på rasterna då man inte orkar delta i de minst sagt enahanda diskussionerna om vilka bilar som är bäst. Att ibland gå på toa lite för länge och i smyg lägga patiens på mobilen. Att äta torra ostmackor ur en plastlåda.

Att lyssna på Ring P1 och Radiosporten. Att bränna sig på 100-gradiga värmevalsar. Att byta nålar på virkmaskinerna. Att få lön. Att tvätta sig med industritvål men ändå ha kvar olja innanför naglarna när man kör hem genom skogen.

Japp, det ska bannemig bli trevligt. Åt helvete med akademikersfären!

P.S. Working Class Jacket är en oförskämt bra låt av My Favorite. Ta bara en textrad som: "Alone at school she sits and dreams, of Johnny Marr and Morrissey." D.S.

I helgen bör du ta dig tid att lyssna på detta

Tyst för fan: En dokumentär om Ebba Grön

The 20th century according to Oskar

Fakta om Oskar:

• Ibland leker han med tanken att sälja allt han äger och bara dra. Utan att säga till nån.
• Han har det sista året skapat flera laster. Choklad, kaffe, kakor och öl är exempel på varor som cirkulerar flitigare än någonsin i hans vardag.
• Dåligt samvete drabbar Oskar väldigt ofta. Det kan handla om uteblivna bidrag till hjälporganisationer, att han träffar sin familj för sällan och är dålig på att höra av sig till dem eller att han tränar för lite (läs: f n ingenting).
• Oskar älskar bröd och smörgåsar. En god macka kan nästan alltid ersätta en "riktig" måltid.
• Han när fortfarande en tanke om att behärska italienska i tal och skrift.
• Ibland kan han känna att han missat de där resorna som alla ska göra i skarven mellan gymnasium och vidare utbildning.
• Oskar har svårt för oliver. Han kan äta dem, men ger hellre bort dem till nån annan som är mer begeistrad.
• Rödvin, whiskey och sill är däremot exempel på produkter han lärt sig tycka om i vuxen ålder.
• Från att tidigare ha konsumerat nästan ohälsosamma mängder fotboll via allsköns medier, har detta nu begränsats. Delvis p.g.a. att ekonomin inte tillåter de betalkanaler där den mesta fotbollen visas.
• ....fast Oskar har å andra sidan blivit en jävel på att hitta illegala streamsidor på nätet, där han numera kan se matcherna gratis i helt ok kvalitet.
• Ibland kan Oskar nästan få ångest inför det faktum att han en dag skall dö, och att han då inte ska ha hunnit med allt.
• Han tror han skulle bli en grym pappa (även om det sannolikt lär dröja väldigt länge innan det ens i hypotetiska ordalag kommer bli aktuellt).
• Oskar föredrar alltid storstadssemestrar framför sol- eller skidsemestrar. Detta trots att han ibland kan drabbas av lätt panik när det är för mycket hus, bilar, människor och ljud överallt.
• Det händer att han i smyg ser fåniga romantiska komedier och att de också kan få honom att börja gråta.
• Apropå gråta så hatar Oskar begravningar. Hatar.
• Oskar tycker det är skitsvårt att handla kläder. Detta eftersom det fortfarande känns som om han befinner mig i ett gränsland mellan barn och vuxen. När måste man sluta med Converse, till exempel?
• Att han så sent som för ett år sen svor att aldrig skaffa en blogg. Detta efter att han börjat småhata alla Linne 149:- från Gina Tricot, läs min blogg för helvete-bloggande tjejer i sin Facebook-vänlista.

En kul grej

För närvarande sitter jag instängd i min lägenhet med en trave böcker som går mig till knäna. Nästa vecka inleds en femveckors praktik på en gymnasieskola i stan, där jag skall hålla i två SP-klassers historieundervisning. Arbetsområdet rör kolonialism och imperialism, där utgångspunkten är någonstans vid Vasco da Gama och målet hamnar ganska nära den värld vi idag lever i.

För att på bästa sätt förbereda mig för dessa fem veckor handlar mycket om att läsa läsa läsa, för att på så sätt kunna sätta ihop lektionsplaneringar. Under denna inläsning dyker det titt som tätt upp fakta som varit tidigare okänd för mig.

Igår läste jag exempelvis en kontrafaktisk ("what if-historia") artikel om kinesernas ambitioner att segla ut i världen vid 1400-talets början. I denna artikel spekuleras det i hur världen sett ut idag om de hade gett sig på en fullskalig global expansion i likhet med den européerna inledde ett halvsekel senare. Den kinesiska civilisationen var vid tidpunkten minst lika utvecklad som exempelvis den franska, spanska eller portugisiska (sannolikt låg regionen till och med före Europa såväl ekonomiskt som politiskt, militärt och kulturellt) - så varför gav de sig inte av?

Förmodligen är det så att de kinesiska resor som gjordes, inte gjordes med ambitionen att bedriva handel, på samma sätt som spanjorer och portugiser gjorde i jakt på företrädelsevis kryddor. Tanken var istället att på detta sätt slå fast Kinas roll som världens centrum, eftersom handelsbehovet inte var lika stort hos kineserna. Dessutom kan man säga att deras resor organiserades av en centralmakt, till skillnad från de första europeiska expeditionerna som i mångt och mycket leddes av enskilda lycksökare. Den kinesiska centralmakten hade heller aldrig någon ambition att skaffa sig kolonier utanför regionens gränser och på andra sidan de omgivande vattnen, förmodligen av den enkla anledningen att de såg sitt land som "Mittens rike" - en kulturell och universell mittpunkt. Regionerna bortom detta centrum beboddes av barbarer där civiliserade människor inte kunde leva. Varför då ge sig av, liksom?

Tankar som denna är fascinerande. För hur sjutton hade Sverige sett ut om kineserna hade kommit först till nuvarande USA, till exempel? Hade jag då författat detta blogginlägg från höger till vänster och med såna där bokstäver som backpackerslödder tatuerar in på underarmarna? Det får vi aldrig veta. Men tanken är kul.

Nej. Det är inte jag.

Det finns inga under (ingen går hel ur det här)

Augustihimlen vilade lätt ovanför deras huvuden. Som ett mörkblått tak omslöt den husen, parkerna, floden och dem själva. Ett dussin stjärnor kunde skönjas, men månen var i natt så tunn att den var svår att hitta där till vänster, delvis dold av domkyrkans tornspira.

Han vred huvudet för att försäkra sig om att hon låg kvar brevid honom. Trots att sommarnatten var ljus, fick han ändå anstränga blicken för att urskilja hennes konturer mot gräsmattan de belägrat. Hon var enastående.

Nu låg de båda på sidan, bara ett par decimeter från varandra. Tysta.

Han sträckte ut sin hand och avlägsnade hastigt en hårslinga som fallit ner i hennes ansikte. Ett pärlband av tänder spelade för ett ögonblick framför honom och hon hasade närmre. De vita axelbanden kontrasterade sommarbruna axlar och hennes mörka lockar tycktes flyta samman med underlaget.

De låg ännu ett par minuter i det skumma ljuset och bara betraktade varandras ansikten. För en vecka sedan hade han inte ens vågat möta den där blicken. Nu hade han plötsligt fri tillgång till den, och kunde ogenerat upptäcka nya nycker i hennes minspel och ansikte. Under ett par intensiva sommarkvällar hade allt diffust plötsligt blivit konkret, och dikt förvandlats till en verklighet bortom allt han vågat hoppas på.

Tanken var hisnande och han hade svårt att tro att det verkligen var Hon som låg där och betraktade honom konfunderat. Oräkneliga nätter hade han tvivlat på om någon någonsin skulle röra vid honom igen. Se hans ansikte såsom hon nu gjorde, uttala hans namn som han hört henne göra, hålla hans hand och visa omvärlden att just de två hörde ihop.

Hon drog honom till sig och kysste honom med fuktiga, nyfikna läppar. Försiktigt, försiktigt lät de tungorna nudda varandra. Som om någonting riskerade att brista vid ett mer ovarsamt möte. Han öppnade ena ögat och betraktade hennes ansikte i smyg. Hennes ögon var slutna och han kände sig nästan skamfylld över att han inte agerade med samma inlevelse. Snabbt stängde han ögat och lät sina läppar fortsätta utforska hennes.

Ingenting fick äventyra denna känslan. Ingenting.

Jag är en idiot, part 1023

Eftersom jag befinner mig i föräldrahemmet där alla tv-kanaler i hela världen finns (hur fan har folk råd...?), har jag ikväll kunnat se Mauro & Pluras matlagningsprogram direkt när det sänds och inte genom webb-tv:n en dag senare som normalt sett är proceduren i mitt eget analoga hem. För att inte helt och hållet kasta sig ut i superlativens värld och åtminstone försöka bevara någon slags måttfull image kan vi säga att det är ett program jag uppskattar.

För det första: Plura. Denna fantastiska, fantastiska man. Som skrivit en miljon sångtexter, har turnerat med Eldkvarn i hundra år och är lika gammal som farsan. En man som aldrig försökt dölja sina brister och därför alltid upplevs som en god vän i det mesta han tar sig för.

Sen har vi då Mauro. Scocco. Geniet vars frisyr varit lika oklanderlig sedan man hörde Sarah nångång i nitttiotalets begynnelse. Ratata är jag för ung för att ha hunnit uppleva, men jag vidhåller bestämt att Jackie är bland de bästa poplåtar som skrivits i detta land. Men varför Mauro gör sig så förbannat bra i just detta program är för att han - liksom sin trätobroder Plura - känns som en sån där polare du önskar du hade. Med en humor torrare än Västafrika och vassare än tv-shopknivar blir han den lite härligt tråkiga halvan som gör duon dynamisk och intressant.

Anyway, för någon som inte sett deras matlagningsprogram går det hela ut på att de köper svindyra råvaror i någon exklusiv direktimporterande södermalmskällare, bjuder in två gäster från musik/skådespelarskrået som de sedan hänger med i Pluras kök där allesammans röker ogenerat, dricker dyra vita viner ur Duralexglas och väntar på att de nu förenade råvarorna skall förvandlas till en måltid. Någonstans mitt i programmet brukar Mauro också plocka fram en gitarr eller slå sig ner framför Pluras gamla piano. Alla blir impade och han gör det såklart skitbra varje gång. Det är hit jag vill återkoppla detta inläggs rubrik.

Snabbspolning 14 och ett halvt år bakåt. Hösten 1995 var Oskar nyss fyllda tio år och hade just börjat fjärde klass. Ett kritiskt ögonblick och ett direkt livsavgörande beslut stod för dörren. I två hela år har han tillsammans med en handfull andra tappra jämnåriga kämpat med en 40 centimeter ihålig plastpinne med det kärnfulla namnet blockflöjt. Förledet i instrumentets namn kan förmodligen härledas till att det blockerar all form av kreativitet. Hur som helst, hundåren är nu avverkade och dagen då ett riktigt instrument skall väljas är kommen.

I en provisorisk sal där även syslöjdsundervisning bedrivs, har misslyckade musiker, nu lärare i musik, staplat fram allt ifrån trumpeter och tromboner till trummor och saxofoner. Testa nu alla instrument, barn! Sen väljer ni.

Oskar provar allt. Och väljer sen klarinett. KLARINETT! Bara namnet, borde i likhet med blockflöjtens, indikera att detta är så.in.i.helvete.fel.val.

Varför sa han inte bara direkt: "-Här behövs inte testas. Ge hit en gitarr. Ses på Trackslistan."?

Logiken borde ha varit kristallklar redan då. Gitarrer förändrar människors livsperspektiv, säljer miljontals skivor och får kvinnor på fall. Detta att jämföra med klarinetter, som är den där svarta blockflöjten med 27 000 knappar som får stå i nionde led i den lokala ungdomsorkesterns uppträdande vid Valborg.

Välkommen till mitt liv, gott folk. Där det felaktiga beslutet är praxis.

Jag kunde varit med på denna bilden.