Det handlar om ork. Arbete sliter. Klockan tjugo över sex varje morgon ringer alarmet på min telefon. Jag famlar ett par gånger för att strypa orsaken till min avbrutna sömn, lyckas snooza i tron att jag stängt av alarmet. När jag cirka 10 minuter senare kliver ur duschen, upptäcker jag att så inte är fallet och tvingas stänga av signalen ännu en gång.
Frukosten är ganska osexig. Någon diffus form av müsli utblandad med yoghurt i fruktkostym. Sedan brer jag ett par smörgåsar som jag kan stressa i mig cirka fem timmar senare under en ofta ganska tight inklämd lunchrast.
Klockan kvart över sju lämnar min buss Partille station. Jag sitter på den. Och det gör jag inte för att jag går hemifrån i god tid, utan för att jag fortfarande har ett hyfsat löpsteg om inte sträckan är alltför lång. Strax efter halv åtta kliver jag av bussen utanför en av stans vackraste byggnader. SKF:s gamla fabriksentré i Gamlestan. Men den ska jag inte in genom. Istället vänder jag kängornas sulor i motsatt riktning och beger mig ett hundratal meter bort till skolan där jag numera arbetar.
Efter att ha hängt av mig kläder i arbetsrummet jag delar med ett tiotal andra lärare, beger jag mig mot expeditionen för att få klarhet i hur min arbetsdag skall se ut. Det hela hänger på hur många andra lärare som saknas runt om i verksamheten. Saknas många lärare får jag ofta en ganska förjävlig dag. Har man dessutom än mer oflyt så är de lärarna som saknas sådana lärare som helt struntar i vad som händer i klassen när de är borta - eller kanske än mer korrekt vad klassens vikarie skall ägna sig åt med klassen under lektionspasset. Det kan bli litet problematiskt då det handlar om exempelvis NO-ämnen eller lektioner i spanska (som är ett språk där mina kunskaper sträcker sig till Hola! och Cerveza, ungefär).
Trots att jag ganska sällan behöver planera eller ta hand om efterarbete, blir det ofta ganska intensiva dagar, eftersom jag har fler undervisningstimmar än en "vanlig" lärare.
Nu låter det precis som jag inte uppskattar mitt arbete. Men så är det naturligtvis inte. Nu har jag ju på allvar lärt känna både lärare, elever och övrig skolpersonal. Och det finns faktiskt inte många kickar som slår den där man känner när man faktiskt lärt någon någonting. Eller när elever på olika (ofta ganska subtila) sätt visar att de uppskattar det man gör. Den spontana respons man som lärare får från sina elever är nog till typ 75% negativ, även om den ytterst sällan eller nästan aldrig är riktad mot dig som person. Och trots att de positiva signalerna, som någonstans är det som gör jobbet fantastiskt, är så lätträknade under en arbetsvecka, så är det ändå så jävla värt det. - - - - + blir liksom + i slutändan. Det är förmodligen ganska unikt bland övriga yrken på marknaden.
För jag kan nog ändå säga att jag har ett av de bästa jobben i världen ändå. Kanske inte "jobba med att bygga husen på Legoland"-nivå, men fan nästan alltså.
Fortfarande roligast.
