Ibland behöver man umgås med barn. För att inse hur jävla mycket trivialiteter man faktiskt ägnar sig åt och funderar på dagarna ut och in. Visst, jag inser väl också att det inte funkar att strunta i deklarationen av anledningen att det är roligare att lägga pussel - men att få möjligheten att släppa all förbannad vuxenanspänning för några timmar då och då är jag enormt tacksam för att jag har möjlighet att göra. Att svara på frågor som "Vilken är din finaste färg?" eller att få spela tjuv när systerdottern vill vara polis, det är helt fantastiskt egentligen. Att få trösta, att få läsa högt ur böcker man till hundra procent förstår.
Nånstans inbillar jag mig att man nog är som lyckligast i livets inledning och avslutning. Då man antingen ännu inte blivit inkastad i ett vuxenliv präglat av val och ansvar, eller till slut är klar med väljandet och lämnat ifrån sig stora delar av ansvaret.
Av denna anledning blir det också skönt att umgås med personer som tillhör dessa båda kategorier. Samvaron omsluts då inte av en slags materialistisk ramberättelse av jämförelser och strävan, utan upplevs ofta (åtminstone från mitt håll) som mycket mer okomplicerad, ärlig och prestigelös. Så som alla relationer egentligen borde vara, men aldrig riktigt är.
