All work and no play

Arbete om en knapp timme, innebär att trängas med folk. Trängas och diska. Ja, det är förstås en maskin som sköter diskandet, men utan mig hade glasen aldrig hamnat i maskinen. I somras, då alla arbetsplatser bestämde sig för att inte anställa mig, skickade jag ett sms till min vän i krogsvängen, Martin. Budskapet löd ungefär:

Tjena. Du, eftersom jag fortfarande saknar sommarjobb och kategorin "saker jag inte gör ens för pengar" reducerats till ett fåtal kriminella handlingar - har du möjligen nån slags tråd du kan rycka i? Mvh Oskar

Två dagar senare hade jag ett jobb. Kul att saker ibland kan lösa sig på de smidigaste av sätt. För faktiskt; det är helt klart ett bottom of the foodchain-arbete, men det är inte särskilt svårt eller egentligt ansträngande. Visst är tempot högt och arbetsmiljön allt annat än gynnsam, men det finns ändå en slags skön krogjargong som tilltalar mig. Hård men icke desto mindre hjärtlig stämning präglar en natt på jobbet - och ibland när man lyssnar på gamla lokala anekdoter över en städöl efter stängning är det som om man faktiskt inte vill gå hem.

Såhär års (och efter att jag blivit ansvarig för att sätta ihop schemat) får jag offra var tredje helg. Men det är det värt. Plikt/tvång är nämligen en av de sakerna som faktiskt gör att jag måste lämna lägenheten och konfrontera omvärlden. Nyttigt.

P.S. Från och med 1 januari 2010 lämnar jag min nuvarande lägenhet för ett andrahandskontrakt i ett trevligare område. Jag vet ännu inte på vilken våning denna lägenhet återfinns, och i eftermiddags slog det mig att detta kan innebära att 3rd floor confessions kanske har tjänat sitt syfte och att cirkeln är sluten när jag lämnar denna minimala parentes till bostad. Vi får se. D.S.