Rapport från vardagen

Senaste dygnet har 16 av 24 timmar tillbringats i sovande tillstånd. Egentligen kan det på intet vis anses hälsosamt att sova så mycket, och jag får flashbacks till mina gymnasieår då perioder av överdrivet mycket sömn brukade infalla vid just denna tid på året - men herregud vilken nytändning detta inneburit!

Söndagen, vars vakna timmar fick stryka ordentligt på foten, fick symbolisera denna höstens vändpunkt. Jag intalar mig att det nu är nedförsbacke, medvind och solsken som gäller. Fast det sistnämndas vara hyser jag förvisso viss oro för. I närmare två veckor har nämligen ett grådisigt tak av Independence Day-storlek isolerat Halmstad från solen. Och jag kan inte med ord förklara hur mycket sol gör för denna staden.

Samtidigt tänker jag att det finns dom som har det värre. Det är exempelvis svårt att föreställa sig hur det är att bo i Pajala just nu. Mörker har de senaste 15 åren inte skrämt mig, men däremot har det på allvar börjat ta makten över mitt humör. Av denna anledning är jag ändå tacksam att jag slapp växa upp norr om Stockholm. Jag är inte säker på att jag hade klarat mer mörker än man tvingas leva med på de breddgrader jag nu befinner mig.

Men missförstå mig inte. Det melankoliska skimmer och den tid för eftertanke hösten innebär, älskar jag. Jag älskar också färgerna, de ljud regn och blåst skapar, känslan av att bära kläder som klarar av väderleken - och att det på något vis blir mer okej att befinna sig inomhus. Men ljusets frånvaro är verkligen smärtsam. Så snälla. Kom tillbaka. Nu.