Kom, Armageddon

År 2000 gick jorden (tvärt emot vad många domedagsprofeter förutspått) inte under. Istället blev den en vackrare plats att leva på. Den från Broder Daniel avhoppade Håkan Hellström släpper sitt debutalbum och vinner tusentals bottenfrusna svenska hjärtan över en natt. Min vana trogen fattade jag inte galoppen förrän lagom till uppföljaren låg färdiginspelad, men förmodligen hade jag ändå inte förstått den matrosklädde popslyngeln fullt ut. Jag var för ung.

Egentligen förstod jag inte fullt ut förrän vintern 2006. Efter att ha tröttnat på allt mitt liv innehöll, tog jag beslutet att flytta hemifrån, söderut, bort. Pluggandet var mer ett alibi och en bekväm motivering (för både mig själv och andra) för att lämna gamla destruktiva och obarmhärtigt monotona spår och mönster. Att jag ganska snabbt insåg att studierna var någonting som gick att genomlida och att mitt yrkesval faktiskt stämde ganska bra överens med vad jag kunde tänka mig att syssla med de kommande 40 åren, blev mer en bonus.

(Ursäkta utsvävningen - jag försöker bara skapa en kontext här)

Vintern 2006 var, hur som helst, fullständigt skoningslös. Jag bodde i en lägenhet jag inte tyckte om, som dessutom låg långt ifrån saker jag tyckte om. Med få undantag regnade det och blåste från oktober till mars. Jag saknade en väldig massa detaljer som tidigare gjort mitt liv behagligt, men mest av allt var jag oerhört ensam. Det är här Herr Hellström kommer in i bilden. Visst hade jag skrålat med i raderna till Kom igen Lena! och säkerligen trummat med fingrarna mot bordet till introt av Mitt Gullbergs Kaj paradis mer än en gång. Men jag hade inte förstått. Och framförallt inte upptäckt Atombomb.

I skuggan av Ramlar, Känn ingen sorg för mig Göteborg och En vän med en bil, skrev den vid debutplattans utgivning 26-årige Hellström, 2000-talets There is a light that never goes out, på någonting så unikt som svenska! Visst kan man konstatera en uppenbar långivare i Stephen Patrick Morrissey, och såväl hans Everyday is like Sunday ("come, come nuclear bomb") som William it was really nothing ("...and everybody's got to live their lives / and God knows I've got to live mine"), men att se det som ett problem vore förkastligt då de fyra och en halv minuterna kan sammanfatta en uppsättning känslor som den samlade Melodifestivalsvansen 60-talet och framåt ännu inte förmått förmedla - tillsammans! (fotnot: 1967 års Alla har glömt, framförd av Towa Carson, naturligtvis undantagen)

Atombomb berättar hur det är att motvilligt tvingas in i ett främmande vuxenliv, Atombomb berättar om ohjälplig ensamhet och kärlekstörst så ogreppbart stark att till och med världens undergång förefaller vara en logisk utväg.

Atombomb är så obehagligt precis, att man ibland vill hänvisa till den när någon av slentrian frågar hur läget är.

"- Här, lyssna. Så här mår jag."

Men det gör man inte.