Kalla mig landsortsgrabb

Det råder nog inga som helst tvivel kring huruvida människan är en komplex varelse eller inte. Vad som är verklighet i min sinnesvärld, kan vara någonting ogreppbart i din. Vad som förefaller självklart för dig, kan upplevas avlägset för mig.

Utan att på något vis trassla in sig i ett oerhört tröttsamt och tillika fruktlöst arv kontra miljö-resonemang, kan jag bara utgå från mig själv. Om ens det förresten. För hur fan ska jag egentligen kunna veta hur jag hade blivit om jag vuxit upp långt bortom den nästan arketypiskt idylliska svenska landsbygd jag tillbringade mina 20 första år? Detta får vi sannolikt aldrig några svar på, men min poäng är ändå att min ytterst icke-exponerade uppväxt haft stor del i det jag idag kallar jag.

Det sägs att det förflutna alltid hinner ifatt en. Det gör det. Visserligen är jag osäker på om jag i framtiden kommer bosätta mig i ett samhälle med ett invånarantal som understiger de 600 "min" by hushöll. Ett samhälle där alla har bättre koll på grannens förehavanden än de egna, ett samhälle där avundsjukan är den dominerande driften och där missunnsamhet på många sätt är en dygd.

Men.

Någon storstadsmänniska blir jag aldrig. Den bekvämlighet anonymiteten i staden innebär, upplever jag stundtals likafullt cynisk och kall. Just precis i detta nu, lär det (efter snabb överslagsräkning) exempelvis finnas åtminstone fem personer som befinner sig inom en tiometersradie från mig. Vad som skiljer oss från varandra är färg, gips, betong och armeringsjärn. Jag har inte en aning om vad ens en av dessa människor heter i förnamn. Det skrämmer mig lite.

Hur kan jag begära att dessa människor ska rädda mig istället för sina böcker, skivor och fotografier den dagen huset fattar eld?