För snart två månader sedan, skrev jag om mitt förhållande till låten Atombomb, av och med Håkan Hellström. Om hur identifikationsfaktorn i vissa av textraderna stundtals känts kusligt påträngande och hur jag med den låten får den där känslan av att det är just mig låten handlar om. Självklart vet jag om att det inte är så, men just den där omedelbara och (imaginärt) adresserade tonen kännetecknar ofta sånt jag älskar.
When I was a child
I caught a fleeting glimpse
Out of the corner of my eye
I turned to look but it was gone
I cannot put my finger on it now
The child is gone
The dream is gone
I have become
Comfortably numb
Bekvämt avtrubbad. De två orden hade kunnat sammanfatta hela den avverkade hösten. På behörigt avstånd från omvärld, med täcket över mig i soffan - har tiden förflutit på ett egentligen ganska oroväckande sätt. Det är för fan inte såhär livet ska vara. Att leva innebär att agera. Inte bara på ett hypotetiskt plan.
Därför blir min ambition, på en rent självutvecklande nivå, inför 2010 att göra saker. Inte fundera på dem tills deras aktualitet passerat.
jag hör dig. hela det här året var ett vaakum.
SvaraRaderafeb-maj: var i berlin och drack mycket öl och gjorde roliga saker, kom hem halv sex på morgonen, köpte kakor på ett bageri, sov hela dagen, samma sak nästa dag.
maj-september: pluggade körkortsteori från morgon till kväll, var ute.
september-oktober: genomförde en malmöflytt.
oktober-december: meckat med lägenheten.
öh. ja. har liksom inte hänt så jättemycket. trots att det egentligen faktiskt HAR hänt en del. skumt år detta.
kom på konserter och grejer med mig 2010!
/n
vakuum indeed! helt sjukt egentligen, hur man bara kan låta tid försvinna sådär.
SvaraRaderamen alltså, du har väl ändå haft ett händelserikt år i det stora hela? eller är det bara en utvändig betraktelse? jag menar, åtminstone berlin-period och malmö-flytt är väl saker du kommer minnas för resten av livet? jag kommer väl minnas typ noll grejer från 2009. lite oroväckande faktiskt.
men det är väl en början att vara medveten om det iallafall, antar jag. så ja, 2010 blir ett agerande år! det måste det. och konsertbesök samt malmöbesök står definitivt på priolistan!
jag fattar inte heller. fast samtidigt är det lite farligt att börja hetsa kring att man inte gör en massa för då får man nog ångest. men jag förstår dig... hamnar i såna svackor emellanåt och tänker på folk i fattiga länder som drömmer om att bli läkare och hjälpa andra människor och sen tänker jag på mig själv som egentligen har ALLT men ändå inte riktigt uppskattar det och kan slösa bort dagar på att bara ligga och läsa eller se en serie. fast å andra sidan gillar jag det och det ger mig ändå någonting, men samtidigt... jämfört med folk i u-länder som har värsta storslagna drömmarna så är jag ju ingenting. *ångesten slutar här*
SvaraRaderaja, jo, det har jag nog haft ändå. men det känns som ett vakuum ändå på nåt sätt. tror berlintiden bidrog till det, det var liksom inga måsten, någonsin. vilket var extremt skönt och välbehövligt, men ja. bidrog till vakuumkänslan ganska mycket. du kommer minnas...emmaboda kanske? din flytt!! att du fick en riktigt lägenhet.
sehr gut, det ses fram emot!
/n