Eftersom jag befinner mig i föräldrahemmet där alla tv-kanaler i hela världen finns (hur fan har folk råd...?), har jag ikväll kunnat se Mauro & Pluras matlagningsprogram direkt när det sänds och inte genom webb-tv:n en dag senare som normalt sett är proceduren i mitt eget analoga hem. För att inte helt och hållet kasta sig ut i superlativens värld och åtminstone försöka bevara någon slags måttfull image kan vi säga att det är ett program jag uppskattar.
För det första: Plura. Denna fantastiska, fantastiska man. Som skrivit en miljon sångtexter, har turnerat med Eldkvarn i hundra år och är lika gammal som farsan. En man som aldrig försökt dölja sina brister och därför alltid upplevs som en god vän i det mesta han tar sig för.
Sen har vi då Mauro. Scocco. Geniet vars frisyr varit lika oklanderlig sedan man hörde Sarah nångång i nitttiotalets begynnelse. Ratata är jag för ung för att ha hunnit uppleva, men jag vidhåller bestämt att Jackie är bland de bästa poplåtar som skrivits i detta land. Men varför Mauro gör sig så förbannat bra i just detta program är för att han - liksom sin trätobroder Plura - känns som en sån där polare du önskar du hade. Med en humor torrare än Västafrika och vassare än tv-shopknivar blir han den lite härligt tråkiga halvan som gör duon dynamisk och intressant.
Anyway, för någon som inte sett deras matlagningsprogram går det hela ut på att de köper svindyra råvaror i någon exklusiv direktimporterande södermalmskällare, bjuder in två gäster från musik/skådespelarskrået som de sedan hänger med i Pluras kök där allesammans röker ogenerat, dricker dyra vita viner ur Duralexglas och väntar på att de nu förenade råvarorna skall förvandlas till en måltid. Någonstans mitt i programmet brukar Mauro också plocka fram en gitarr eller slå sig ner framför Pluras gamla piano. Alla blir impade och han gör det såklart skitbra varje gång. Det är hit jag vill återkoppla detta inläggs rubrik.
Snabbspolning 14 och ett halvt år bakåt. Hösten 1995 var Oskar nyss fyllda tio år och hade just börjat fjärde klass. Ett kritiskt ögonblick och ett direkt livsavgörande beslut stod för dörren. I två hela år har han tillsammans med en handfull andra tappra jämnåriga kämpat med en 40 centimeter ihålig plastpinne med det kärnfulla namnet blockflöjt. Förledet i instrumentets namn kan förmodligen härledas till att det blockerar all form av kreativitet. Hur som helst, hundåren är nu avverkade och dagen då ett riktigt instrument skall väljas är kommen.
I en provisorisk sal där även syslöjdsundervisning bedrivs, har misslyckade musiker, nu lärare i musik, staplat fram allt ifrån trumpeter och tromboner till trummor och saxofoner. Testa nu alla instrument, barn! Sen väljer ni.
Oskar provar allt. Och väljer sen klarinett. KLARINETT! Bara namnet, borde i likhet med blockflöjtens, indikera att detta är så.in.i.helvete.fel.val.
Varför sa han inte bara direkt: "-Här behövs inte testas. Ge hit en gitarr. Ses på Trackslistan."?
Logiken borde ha varit kristallklar redan då. Gitarrer förändrar människors livsperspektiv, säljer miljontals skivor och får kvinnor på fall. Detta att jämföra med klarinetter, som är den där svarta blockflöjten med 27 000 knappar som får stå i nionde led i den lokala ungdomsorkesterns uppträdande vid Valborg.
Välkommen till mitt liv, gott folk. Där det felaktiga beslutet är praxis.
Jag kunde varit med på denna bilden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar