Han vred huvudet för att försäkra sig om att hon låg kvar brevid honom. Trots att sommarnatten var ljus, fick han ändå anstränga blicken för att urskilja hennes konturer mot gräsmattan de belägrat. Hon var enastående.
Nu låg de båda på sidan, bara ett par decimeter från varandra. Tysta.
Han sträckte ut sin hand och avlägsnade hastigt en hårslinga som fallit ner i hennes ansikte. Ett pärlband av tänder spelade för ett ögonblick framför honom och hon hasade närmre. De vita axelbanden kontrasterade sommarbruna axlar och hennes mörka lockar tycktes flyta samman med underlaget.
De låg ännu ett par minuter i det skumma ljuset och bara betraktade varandras ansikten. För en vecka sedan hade han inte ens vågat möta den där blicken. Nu hade han plötsligt fri tillgång till den, och kunde ogenerat upptäcka nya nycker i hennes minspel och ansikte. Under ett par intensiva sommarkvällar hade allt diffust plötsligt blivit konkret, och dikt förvandlats till en verklighet bortom allt han vågat hoppas på.
Tanken var hisnande och han hade svårt att tro att det verkligen var Hon som låg där och betraktade honom konfunderat. Oräkneliga nätter hade han tvivlat på om någon någonsin skulle röra vid honom igen. Se hans ansikte såsom hon nu gjorde, uttala hans namn som han hört henne göra, hålla hans hand och visa omvärlden att just de två hörde ihop.
Hon drog honom till sig och kysste honom med fuktiga, nyfikna läppar. Försiktigt, försiktigt lät de tungorna nudda varandra. Som om någonting riskerade att brista vid ett mer ovarsamt möte. Han öppnade ena ögat och betraktade hennes ansikte i smyg. Hennes ögon var slutna och han kände sig nästan skamfylld över att han inte agerade med samma inlevelse. Snabbt stängde han ögat och lät sina läppar fortsätta utforska hennes.
Ingenting fick äventyra denna känslan. Ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar