Som en majoritet av alla andra i min generation äger jag en iPod. Det är ingen värstingmodell och jag får plats med jämförelsevis lite musik på den. Omkring 6-700 låtar eller någonting sådant.
Just det begränsade omfånget och hur det står i relation till mitt musikbibliotek på datorn (där det efter snabb dubbelkoll återfinns 10674 låtar), gör att det är oerhört svårt att foga in all musik i den bärbara spelaren. Kraven är minst sagt hårda för att förtjäna en plats i min iPod, och det är få artister som har mer än max en handfull låtar representerade.
På grund av den konstanta platsbristen är omfånget dessutom enormt och skiftningar i tempo, volym och ljudbild gör att den där sekunden mellan två spår kan bli ett kritiskt moment.
För visst är det så - att med musik i öronen utomhus (nej, inte inomhus), känns det faktiskt som om ett, förvisso eklektiskt, soundtrack ackompanjerar filmen om ens liv. Någonstans gillar jag den tanken, och älskar hur låtar ibland passar perfekt till den miljö de kan tänkas dyka upp i.
För ett knappt dygn sedan traskade jag, trött och en aning melankolisk, hem från min arbetsplats som omnämnts tidigare. Just efter jag hoppat över en en enorm pöl med smältvatten och varit skrämmande nära att halka och falla i baklänges i just denna, ni vet sådär så det susar till i magen och man blir varm i ansiktet? Just efter det, när jag pustat och hastigt kikat mig omkring för att försäkra mig om att ingen stod i närheten och gjorde sig rolig på min bekostnad. Då byter min iPod låt. Från nån stressande Bravery-låt, till Alla har glömt. Touché.
Tio meter senare ropade jag rakt ut i Halmstadsnatten;
"MEN INTE JAAAAAAG!"
Och denna gången struntade jag i om så hela kvarterets, stadens, världens invånarskara stod brevid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar