Sommarillusion

Att snedda över en kyrkogård, just när solstrålarna återigen börjat dansa mot dammiga tegelväggar. Full av vin, av impuls, av kärlek. Tom på bekymmer, tom på verklighet, tom på bakbindande hämningar.

I tygskor och oknäppt skjorta, men trots detta långt ifrån frusen. Snarare genomsvettig. Spring! Spring!

Gräset är halt. Du ramlar. Jag fångar. Spring! Spring!

Mitt i ett hav av monument, av färdigskrivna livshistorier, stannar vi och kisar i morgondimmans lättnad. Grå stenar, svarta kors, krattade gångar. Vila i frid.

Vår historia är inte färdigskriven. Den är knappt påbörjad. Och fortfarande spontan, innerligt intensiv och onyanserat omedelbar. Okontrollerbar. Som tusen atombombsexplosioner på samma ställe i samma ögonblick.

Spring! Spring!

Vi faller ihop i en hög av vitt bomullstyg, stråhattar och nakna ben. Du skrattar högt och jag älskar älskar ÄLSKAR det där skrattet. Tillsammans med leendet och det vilda håret som hatten nyss dolde kan det stoppa världskrig.

Utmattade ligger vi på rygg, alldeles brevid varandra på grusgången och tar hastiga andetag. Du lägger ditt huvud på sned över mitt bröst, och jag blundar, försöker andas in vartenda litet intryck ögonblicket innebär. Detta vill jag spara.

Om tio minuter blir vi väckta av en muttrande vaktmästare.