Jag glömde det under tiden jag skrev förra inlägget, men anledningen till att jag började fundera över 1995 är låten med just det namnet. Av det fantastiska Radio Department.
1995 har en sällsynt målande text, som strax ska få tala för sig självt. Först en liten fotnot.
Byt ut 1995 mot något av åren 2002-2004, så handlar låten om mig.
_______________________________________________
1995 is missing buses It's walking 15 miles to see your love
It's knowing you're alive through all the fuzz
It's never coming down from going up
1995 is cutting classes
It's sitting over coffees talking indie treats
It's the mere sensation of being the first one that you see
When morning opens up the skies
You see me when daylight opens up your eyes
1995
And though I'm happier now I always long somehow
Back to 1995
All my friends have different plans to make their lives worth while
Some for the better
Some for worse
Some have gone to different cities searching every mile
For missing pieces that will make a whole
1995 seems like a long way to go
If you ever were to find your way back home
But the only thing I really miss
is being the first one that you see
When morning opens up the skies
You see me when daylight opens up your eyes
It's why I cannot lie
Though I'm happier now I always long somehow
Back to 1995
(fotnot: bilden ovan föreställer ett papper där jag försökt sammanställa de skoluppgifter jag hade kvar att göra klart en månad innan min studentexamen, delvis som en följd av levernet som beskrivs i texten)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar