"Din naivitet hör hemma i sjutton- och artonhundratalsromaner! Om alla människor gick runt med dina tankar skulle antalet självmord eskalera ikapp med psykologarvoden och priser på rakblad."
En tyst minut passerade då vi såg åt olika håll. Jag fokuserade min blick på ett bland dussindeckare malplacerat exemplar av Bröderna Karamazov, medvetet slarvigt staplat på vad som skulle likna en antik vägghylla (men som jag kände igen från IKEA-katalogen), medan hon vände sitt ansikte ut mot gatan. Båda gjorde en ansats att fortsätta resonemanget, men tystnade unisont i väntan på den andre. Hennes skratt återvände, fast nu i en mer dämpad och koncis form.
Jag försökte fylla i där jag en gång börjat:
"Nej. Vi är inte lyckliga. En kärlek ska vara odiskutabel och pulserande - inte sporadisk, bekväm och framförallt inte praktisk. Jag må låta som den unge Werther i detta avseendet, och du är välkommen att fortsätta raljera över den parallellen, men utan övertygelsen om den absoluta kärleken vill inte jag leva. All färg skulle försvinna, alla poänger, allt som räknas! Förstår du?"
Hennes mun förvandlades till ett streck och pärlorna i hennes ögon försvann uppåt taket för en halvsekund. Sedan log hon sitt mest avväpnande leende och viskade:
"Håll käften. Jag älskar dig."
Jag förstod att diskussionen var över. Oavgjord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar