Hobbypsykologen strikes again

Inom idrottspsykologin talas det om att visualisera målet. Det vill säga att se framför sig hur man lyckas med det det där svåra som skiljer dålig från bra. Även om jag normalt sett är skeptiskt inställd till psykologi, tror jag ändå detta är någonting som faktiskt fungerar. Inte bara inom idrotten, utan inom stora delar av vardagen också.

Innan en tenta brukar jag exempelvis i huvudet "se" mitt eget avslappnade och nöjda jag, en timme efter den är skriven. Detta för att få in den där "världen går inte under"-känslan som kan vara rätt besvärlig att kämpa med emellanåt.

Vissa saker är lättare att visualisera än andra, och det är väl kanske också det som är litet utav problemet med hela företeelsen. Det man verkligen, verkligen vill ska ske - det är skitsvårt att på förhand kunna tänka sig.

En annan sak jag funderat på är hur viktigt det, åtminstone i mitt eget liv, är att ha saker att se fram emot. Vet du att det väntar en belöning, då blir hela tillvaron genast så oerhört mycket lättare. Mitt humör kan verkligen stå och falla med precis denna detalj. Den månad som alldeles snart avslutas innehöll två händelser som jag på förhand sett oerhört mycket fram emot, och som verkligen hjälpte mig alla pulsa-genom-slask-på-väg-till-ett-bibliotek-för-att-skriva-uppsats-dagar.

De två händelserna och allt kring dem blev väldigt lyckade och uppfyllde alla förväntningar från eget håll, även om det som i 99% av fallen såklart alltid blir aaaaningen bättre i inför-tankarna. Problemet nu är att de är borta. Visst, de finns kvar i lite folks huvuden och i ett fåtal digitalkameror, men de ligger obönhörligt i förfluten tid.

Nu finns inget konkret att se fram emot. Och det känns faktiskt skit.