Länge låg han och lyssnade efter Hennes ekande steg på väg ner genom trapphuset. Med ena ögat slutet, såg han sig om i det ännu halvskumt upplysta sovrummet och noterade att Hennes cigarretter låg kvarglömda mitt på golvet. Lucky Strike. Alltid Lucky Strike.
För ett ögonblick övervägde han att dra täcket över den rakade skallen och försvinna tillbaka till de egendomliga drömmar de senaste veckornas sömn bjudit på. Klockor, vars visare hastigt snurrade baklänges. Ekande barnskratt. Ljud av glas som krossas. Men varför tortera sig ännu mer? Sömnen gjorde honom inte utvilad. Snarare uppstressad, nervös och ibland till och med illamående.
Vid något tillfälle hade han försökt berätta för Henne om drömmarna. Om hur de känts obehagligt välregisserade, medvetet skrivna med den absoluta undergången som enda möjliga utfall. Men samtalet hade bara fallit ut i plattityder och nånstans mellan två bloss hade Hon mumlat någonting om indianer och undermedvetna mekanismer, för att sedan på sitt karaktäristiska vis helt byta ämne och börja prata om andelslägenheter i Thailand.
"Om Hon bara visste", tänkte han och satte sig upp vid sängens fotända.
DN hade de två senaste dagarna inte kommit. Han hade försökt ringa och göra någon form av växeltelefonist uppmärksam på detta, men gett upp som 32:a person i kön vid båda tillfällena. Idag låg den hur som helst där uppvikt på hallgolvet och vittnade om misär på lokal, nationell och global nivå. Som om den bestämt sig för att återvända, enbart för att göra honom uppmärksam på att allt var åt helvete med hela världen. Som om han inte redan var medveten om det.
20 minuter senare, efter en torr fralla, tre glas vatten (drömmarna gjorde honom alltid törstig) och en snabbdusch som Maria Wetterstrand personligen borde tacka honom för, stod han så på gatan. Eller rättare sagt det som fanns kvar av den. Sedan tre veckor tillbaka hade män i orange och gula kläder förvandlat kvarteret till någonting som hämtat ur en journalfilm om Berlins innerstad i april -45. Men när de lyckats göra detta var en stor gåta, för det enda de tycktes göra var att dricka kaffe ur termosar och gestikulera till varandra.
Han fällde upp kragen på ullrocken och såg skeptiskt upp mot den jämngrå himlen. Sedan vandrade han iväg mellan vattenpölarna nattens regn skapat. Fast medveten om att detta var den sista dagen. Den absolut sista.
Det här var riktigt, riktigt förjäkla bra Oskar! Mer sånt. Och ja, jag ska göra precis som du säger och skriva mig igenom allting. För visst blir skrivandet bättre och man lyckas förstå sig själv lite extra. När man har allting framför sig.
SvaraRaderaÅh, tack. Jag behärskar ännu inte formatet som du gör, men så sakteliga går det lättare.
SvaraRaderaJa, jag håller med. Ibland behöver man se saker och ting i konkret text. Trots att det kommer från en själv, känns det som att "nån annan" del av en talat än det som vanligtvis sker tyst bakom pannan.