When routine bites hard, and ambitions are low

Uppsatskurs. Egentligen borde jag le och tycka om tillvaron, eftersom uppsats som arbetsform är trevlig och normalt sett passar mig utmärkt.

Nu är inte normalt sett. Nu är onormalt sett.

Jag städar sporadiskt, plockar tanklöst med den ännu ofärdigt inredda lägenheten, sätter på en skiva jag inte hört på länge, fastnar framför meningslösa tv-program och duschar alldeles för länge. Hela tiden med tanken att det där, det gör jag sen. Alla som någon gång gått i skolan är ganska medvetna om att det där inte är en särskilt bra strategi och att det förr eller senare straffar sig att vara bekväm, lat och trögstartad.

Problemet i mitt fall är att jag inte blivit straffad ordentligt ännu. Under mina 3,5 år i högskolevärlden har jag inte en enda släpande kurs, inga "U" i protokollet eller överhuvudtaget några större studiemässiga misslyckanden bakom mig. Därför lever jag stundtals i en slags sagovärld (how cliché!), där jag vandrar runt osårbart övertygad om att allt ändå löser sig i slutändan, eftersom det hittills alltid gjort det.

Jag skriver stundtals, för det är inte 24 timmar om dygnet denna "I can't fail"-inställning råder. När hela lägenheten är nedsläckt och jag lagt ner min bok, strax innan sömnen ska infinna sig, då brukar jag tänka på allt jag inte fick gjort under dagen. Jag lovar mig själv att det ska bli bättring imorgon, och att jag inte vill ligga och våndas på detta viset ett dygn senare.

Men jag går upp...sätter på datorn, sätter på en skiva som jag inte hört på länge, fastnar framför meningslösa tv-program, duschar alldeles för länge. Och ligger där i sängen nästkommande kväll - med samma tankar, samma ångest och samma ofärdiga uppsats hängande som ett åskväder ovanför sängen.