En smärtsam påminnelse

Jag kände dig inte ordentligt. Att säga att vi var vänner vore en grov överdrift.

Vi var bekanta i det avseendet att vi sedan 00-talets mitt på regelbunden basis figurerat på samma internetforum. Visst, några gånger stötte man på dig då småstadens småskaliga och inskränkta nattliv förde en till Göteborg. Du hälsade glatt dessa få gånger, och vi bytte artigheter någon minut. En skål kanske delades, på sin höjd.

Du verkade överlag vara oerhört positiv i allt du tog dig för. En positivism jag avundats och avundas. I ditt arbete inom äldrevården måste du varit en oerhörd tillgång med den inställningen. Apropå ditt arbete, kan jag inte låta bli att le för mig själv när jag tänker på hur de äldre måste reagerat då de för första gången träffade dig - ett tanigt popsnöre med axellångt hår, inte sällan med makeup - men hur de gradvis måste infrågasatt sina egna omdömen då de lärt känna dig.

Natten mellan lördag och söndag skulle plötsligt allt det där kullkastas. Kanske av en slump. Troligen som en följd av fördomar man trodde begravts någonstans på rätt sida om millennieskiftet. Garanterat orsakat av en trasig människa i ett trasigt samhälle.

Det är lätt att ställa sig i det instinktsagerande pöbelledet. Det är lätt att tänka "ett liv för ett annat", i synnerhet när det handlar om en person vars identitet man verkligen känner till. När skeenden som detta skildras i media kan åtminstone jag ha svårt att koppla detta till min egen verklighet. Att människor verkligen råkar ut för det elände som beskrivs. Gränserna mellan fakta och fiktion tenderar att bli oerhört vaga.

Men denna gången var det på riktigt, och det smärtar på ett sätt jag inte kunnat föreställa mig. Så nära stod vi absolut inte varandra. Men då och då blir man påmind om hur förgängligt allting är. Detta är ett sånt tillfälle.

Hoppas det är fint där du är nu, Pelle. Det är garanterat finare än den plats vi andra tvingas leva kvar på.