elände, krig, brustna hjärtan = kreativt skrivande, fantastiska låtar, episk konst
lycka, kärlek, fred = inte alls lika bra ur konstnärlig synvinkel
Bevisen är så många att någon slags maxgräns för tecken utan problem skulle kunna fyllas. Men för att inte stå helt utan grund, kan vi ta Vietnamkriget, eller främst USA:s inblandning mellan 1965 och 1973 (dubbelkollade med wikipedia). Sällan har så mycket fantastisk musik skrivits med en och samma bakomliggande agenda - världsfreden. Missuppfatta mig inte nu, för självklart kan det tyckas löjligt att tala i sådana utopiska banor, men enligt mig var och är popmusiken för evigt en fristad för naivitet.
Vi kan tjata i timmar om Barry McGuires (förvisso dystopiska) Eve of destruction, Bob Dylans Blowin' in the wind (som visserligen skrevs redan innan USA:s intåg i Vietnam, men ni fattar galoppen) eller Cat Stevens (numera Yusuf Islam) och hans Peace Train.
Men det ska vi inte göra idag. För idag är en särskild dag.
Ända sen den 15:e juli 2009 har jag gått runt lyckligt och olyckligt ovetandes om att den kanske mest målande och vackra antikrigsmelodin Universal soldier, förmodligen främst känd i Donovans version, återigen spelats in. Det är inte heller en dussininspelning, utan en sån där som skickar upp vartenda hårstrå utmed ryggraden i givakt ända tills låten är slut och man sätter på den från början igen. Låten, som skrevs under det tidiga 60-talet av den kanadensiska folk-nativesångerskan Buffy Sainte-Marie, ger enligt mig den mest skarpa krigskritiken som någonsin nedtecknats inom musiken. Det säger en del.
Nu undrar du säkert vad jag menade med att idag är en särskild dag. Äh, kolla själv:
(hur f-n har jag missat denna...!?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar