I brist på andra livstecken

Bifogar jag inledningen till min (ännu inte helt färdigställda) c-uppsats i historia. Den handlar ju lite om mig och där jag är från och sådär, så jag tänkte att det ändå kan vara okej.

1.1 Bakgrund

”Holsljunga – mitt i världen”. Ja, med en sådan slogan har byn länge marknadsfört sig. Huruvida Holsljunga verkligen ligger mitt i världen, torde vara en perspektivfråga. I många år befann sig byn helt klart mitt i min egen värld, då detta är den plats som stod som miljö för min egen barndom. En icke fullt så tendentiös beskrivning av Holsljunga, skulle kunna avslöja att byn ligger vackert belägen vid Holsjön i södra Västergötland, knappa fem mil söder om Borås, längs väg 154 mot Falkenberg – dit sträckan är ungefär sju mil.

Att i dagens kommunikationsbaserade samhälle leva på en landsort likt Holsljunga innebär ett obönhörligt behov av transport. I takt med att jordbrukssamhället luckrats upp, kan det exempelvis vara fråga om arbetspendling till närbelägna större orter. Det kan även handla om rent konsumtionsinriktade resor till handelsmöjligheter bostadsorten helt enkelt inte kan erbjuda, för att nämna några exempel. Om vi istället för att konstatera nutidstendenser, vänder våra blickar mot det Holsljunga vi skulle finna om vi färdades 100 år tillbaka i tiden, finner vi ett samhälle som skiljer sig från det nutida på en rad punkter. Den största och viktigaste skillnaden (trots att man till viss del skulle kunna hävda att väg 154 idag till viss del fyller dess funktion), är naturligtvis den järnväg som gick rakt igenom det som sedermera skulle bli byn Holsljungas centrala delar. Mellan åren 1900 och 1961, då Holsljungas tid som stationssamhälle slutligen var till ända, passerade dagligen tåg genom samhället. Det krävs inga mängder fantasi för att än idag se spår (även om det inte handlar om rälsvarianten) från den tid då stinsen stod posterad utanför stationshuset och lokens visslor tjöt. Jag är själv uppväxt längs den gata som idag bär namnet Gamla Järnvägen, endast ett tiotal meter från den gamla järnvägsbankens numera asfalterade bana och endast ett femtiotal meter från det stationshus, vilket än idag står som monument över en svunnen tid.

Även om Gamla Järnvägen idag kantas av villor och lägenhetslängor uppförda under 70- och 80-talet, ger den långa och raka gatan en tydlig bild av sitt ursprung. Beger man sig dessutom en kilometer eller två utanför byns kärna, ligger banvallen än idag som den lämnades vid sextiotalets början, då spåren slutligen revs upp och forslades bort.