Att blunda och ta steget

Den där känslan av att vara med ena benet i någonting man känner till och det andra i någonting okänt. Så skulle man kunna kalla det.

I ungefär tre år har min civilstatus varit oförändrat singulär. Gång på gång under denna period, har det visat sig vilken märklig process det är att försöka förändra den där statusen. Jag vet så väl vad jag har och vad jag gillar att sökfältet blir snävare än SD:ares människosyn.

Länge har jag intalat mig att den så indoktrinerade korrektheten i tvåsamheten varit överdriven och konstruerad på så många olika sätt. Det tycker jag fortfarande i mångt och mycket.

Problemet är bara att den där tvåsamheten är så förbannat trevlig. Åtminstone om den fungerar som den borde göra. Dessutom består problem två i att vägen till nyss nämnda tvåsamhet är så förbannat svårbegriplig och komplex. Hur lång den är, vet man aldrig heller. Ibland tvingas man dessutom dra i nödbromsen och kliva av, innan man nått ända fram.

Herregud så svävande och metaforiskt detta blev. Ändå är det inte hälften så rörigt som i mitt huvud.