Separation

Jag vet inte hur nostalgiska ni är. Själv är nog någon slags periodare. För ibland kan jag faktiskt hamna i tankebanor som på ett nästan panikartat sätt gör att jag vill spara allt i nuet. Dofter. Omedelbara känslor. Minnen av helt slumpmässiga och triviala händelser, minnen som normalt sett inte åtföljs av kategoriseringen minnesvärt. Människor i periferin.

I nuläget har jag ungefär 2,5 vecka kvar av mina knappa 5 år i Halmstad. En stad som jag många gånger avskytt, flera gånger älskat och resten av tiden haft svårt att förhålla mig till. Parallellt med en spänd förväntan inför det stundande miljöskiftet och de nya möjligheterna detta innebär, har jag mitt i alltihop börjat se den här staden på ett annorlunda sätt.

Hus som förut bara varit hus man cyklat eller till fots skyndat förbi, kan jag exempelvis stanna och betrakta i ett tiotal sekunder. Jag promenerar förbi parker där någonting trevligt hänt för flera år sedan. Jag kisar och ser den jag var då. Skrattande, ovetande.

Det är som om man vill spara allting. Trycka ner allt som i nuet sker och allt man i nuet känner i en av flyttlådorna, tillsammans med allt som redan hänt mig i denna staden. För att ha någonting att plocka fram de där ensamma kvällarna i den nya staden. Kvällar jag vet kommer komma.

Människor man pluggat med, människor man jobbat med, lappar som skickats på föreläsningar, okontrollerade festligheter, den värdelösa lägenheten på andra sidan motorvägen, kyssar, svek, tårar, den första skoldagen, kassörskorna på Hemköp, dagar med hemtentor och uppsatser i stadsbiblioteket, spelkvällar, cigaretter, tentapanik, promenader längs Nissan mot Örjans Vall, praktikperioder, quizkvällar, dagar man struntat i allt och bara köpt några öl och satt sig på en gräsplätt, vinden, regnet, hamnen, lärare, chefer, handledare, (den numera nedlagda) skivaffären med Nordeuropas mest oengagerade personal, järnvägsperrongen, FIFA 07-11, tisdagarna med Euro Talk, Vygotsky, Piaget.

Och tusen andra mer eller mindre viktiga saker.

Jag har naturligtvis förlikat mig med tanken på att detta snart inte är min hemstad längre. För det är ju egentligen inte det som är det verkliga problemet. Jag vill ju lämna. Problemet är att jag inte kan ta med mig alla de mentala situations- och miljöbundna minnesanteckningar som gjorts här mellan husen. I staden där inget händer, men det mesta ändå är rätt okej.