Plötsligt stannade allting. Köksklockans tickande hördes inte längre, flugan som envist försökt forcera glasrutan mot friheten tycktes avlägsen. Kylskåpets brummande upphörde.

"Fråga inte. Ring inte. Du vet varför."

Tre meningar slarvigt textade på en post it-lapp, fastklistrad på bordsskivan.

Han var nästan tränad i det. Att ständigt vara på sin vakt. Att tolka tonfall, att gå igenom hennes handväska när hon sov, att kolla hennes samtalslistor i mobilen. Detektivarbete i jakt på ledtrådar hade blivit hans vardag.

Visst hade han haft sina misstankar. Hon hade verkat reserverad de senaste dagarna. Irriterad och kort. Men han hade slagit bort tankarna. Det kunde väl ändå inte..? Det var ju nästan två år sedan sist. Saker och ting hade ordnat sig.

Men nu låg lappen där. Som det slutgiltiga erkännandet i en ständigt pågående rättegång.

I ett ögonblick av plötslig vrede slet han upp lappen från bordet. Han slöt fingrarna runt den och slog den knutna näven hårt mot pannan samtidigt som han i tystnad och med slutna ögon lät tårarna löpa längs kinderna. Benmusklerna gav upp och han föll på knä i det lilla köket.

Denna gången skulle varken hon eller han klara det. Det visste han.