A present from the past

För några veckor sen var jag på en fest med lite folk jag jobbar ihop med. På samma fest fanns en tjej som faller under kategorin "vän till en vän". Linnea, kan hon ha hetat så? Aja, hur som helst. Redan efter ett par minuter var jag helt säker på att jag träffat henne förut i något sammanhang. Till saken hör att jag inbillar mig att jag är hyfsat bra på ansikten, medan jag säkert vet att jag är dålig på namn.

Det dröjde inte lång tid in på tillställningen innan så mysteriets dimmor hade skingrats. I köket, båda på jakt efter öl (och i flykt från Iron Maiden via Spotify, styrt av två killar "som varit på Sweden Rock sex gånger"), berättar hon att vi träffats en kväll i vintras. I Halmstadvimlet, nånstans i närheten av en bardisk.

Det visar sig att jag (i Halmstadvimlet, nånstans i närheten av en bardisk) presenterat mig och berömt hennes röda Dr Martens. Att vi i princip bara presenterat oss för varandra innan jag gjort ett djupdyk i mitt eget fulla jag, och uppenbart, fått henne att haja till en aning. Man delar ju som bekant inte inre funderingar med främlingar. Konversationen pågick bara ett par minuter, innan hon skulle iväg på toaletten och jag iväg för att fylla på någonting redan överfullt.

Sen sågs vi inte mer. Förrän just denna kväll hos våra gemensamma bekanta. Min spontana tanke (som i sanningens namn framträtt en aning för ofta det senaste halvåret) då hon berättar om vårt möte några månader tidigare, blir ungefär som när man ser en polisbil. Ja, ni vet.. "Ok, vad har jag nu gjort?", ungefär. Men istället för ett syrligt raljerande över vilka sociala koder jag brutit mot, får jag faktiskt en rakt motsatt reaktion från tjejen ifråga.

Hon menar alltså, helt uppriktigt, att jag fått henne att fundera över sin egen livssituation. Jag hade använt metaforen "att stå med ett ben i det förflutna, ett ben i framtiden och inte ha en jävla aning om var resten av kroppen befinner sig för tillfället". Så hade hon tydligen känt också, men inte hunnit med att berätta det för mig innan vi gått åt olika håll.

Festligheterna hos mina arbetskamrater tog slut och deltagarna spreds åt olika håll. Jag valde vägen om fler öl, cigaretter och bardiskar. Hon skulle hem till en pojkvän eller nåt liknande.

Sannolikt kommer jag aldrig träffa henne mer. Jag flyttar ju som bekant bort från denna stan om ganska exakt en månad. Men tanken fascinerar mig ändå att jag, i en så pass främmande människas liv, kanske har gjort nån skillnad nånstans. Kanske har jag bistått med den där sista pusselbiten som kompletterade ett nästan färdigt beslutsunderlag. Den tanken känns fin på nåt sätt.