För 3,5 år sedan då min utbildning här inleddes och jag flyttade till stan, var jag inte ensam om att göra just detta. Lärarprogrammet, som är skolans största, har i regel uppåt två hundra nya studenter varje läsår. I en sådan kull blir det till en början en kärna av sisådär 40-50 personer som är i ungefär samma ålder (20-25), har ungefär samma civilstånd (singel) och tycker att det är en bra idé att dricka alkohol minst två gånger i veckan. En slags "lära känna varandra"-process inleds redan innan höstterminen börjar för de studenter som deltar i högskolans nollning, och sträcker sig sedan några månader in på vårterminen, vanligtvis i form av festligheter av olika slag.
Vad som sedan händer är att folk inte längre pluggar samma saker (det gör man nämligen första terminen, alla 200!) och därigenom delas upp i mindre klasser med olika ämnesinriktningar. Dessutom har folk börjat lära känna varandra och törs prata med åtminstone 10-20 av de andra lärarstudenterna utan att alkohol är involverat, plus att folk börjat profilera sig på olika sätt.
Den från början så homogena gruppen splittras så sakteliga. Naturligtvis mest av godo, men lite tråkigt är det också. Far vi längre fram i tiden, minskar kretsen än mer, i form av exempelvis avbrutna studier, samboliv (som sjukt nog kan innebära att folk reducerar kontakten med omvärlden till ett minimum), klassbyten och så vidare.
Anledningen till att jag funderar över detta är att jag igår av en slump hamnade på en examensfest med (nu färdiga) lärare som började på högskolan samma höst som jag, 2006. Det var jättekul, även om vi i ärlighetens namn kanske inte har särskilt mycket gemensamt. Av den sistnämnda anledningen har vi heller inte umgåtts sedan den där första terminen för tre år sedan. Hursomhelst slog det mig plötsligt att min krets kanske blev för snäv någonstans på vägen. Att jag varit alltför selektiv i hela vänrelationsodlingen. Det kan tyckas vara en "skitsamma-grej" och ett alldeles för hypotetiskt resonemang egentligen - men ibland funderar jag på konsekvenser och verkningar av mina beslut och mitt agerande. Vart det tagit mig, och vad jag kan ha gått miste om på vägens gång.
Om-historier har alltid fascinerat mig. Inte bara när det gäller mitt eget liv, utan gärna i form av litteratur och film. En av mina favoritfilmer (romanen den baseras på har jag inte läst) i det avseendet är Fatherland från 1994. Den tar sin utgångspunkt i att Andra världskriget slutat med tysk seger i öst och att man också lyckats slå tillbaka de allierade. Dessutom har man lyckats hemlighålla hela förintelsen. Det är med andra ord upplagt för en intressant film.
Som vanligt körde jag av vägen nånstans på väg mot ursprungsmålet. Tough luck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar