I många avseenden är livet ett spel. Även om slumpen avgör nästan obehagligt stora delar av ens liv, handlar det ändå i mångt och mycket om att behärska livets - eller spelets om du så vill - regler. Att så långt det bara är möjligt utnyttja sina medfödda egenskaper och utveckla de miljöbetingade dito, det är nog när allt kommer kring det livet handlar om.
Hela tanken med livet som en enorm spelplan där man i första hand ansvarar för sin egna spelpjäs, men också kan skaffa sig makten att styra andra spelpjäser, är någonting jag funderat på ett bra tag. Det händer faktiskt att jag fattar beslut baserade på rena ingivelser, där orsaken till detta är att det faktiskt känns som om jag (och nu får ni tänka rent bildligt) överblickar spelplanen och sedan flyttar "min spelpjäs" bara för att se vad konsekvenserna av detta blir. Även om det kan låta fullkomligt idiotiskt, kan jag i vissa vardagliga situationer se mig själv agera rakt mot stundens logik, enbart för att det är möjligt! Det ger mig ibland en känsla av berusning, närmast jämförbar med att få värmande solsken i ansiktet samtidigt som iPoden slumpar fram p-r-e-c-i-s den där låten du inte visste om att du ville höra förrän den började.
Möjligen skulle man kalla det för någon slags märklig kärlek till livet självt, även om en psykolog kanske inte skulle ställa upp på den beskrivningen till hundra procent. Tråkigt nog känner jag inga psykologer, så jag kan inte fråga någon.
Det som kanske är än märkligare än ovan nämnda konsekvenser av fenomenet, är att det långt ifrån alla gånger har positivt utfall. Att först skapa någonting och sedan rasera det enbart för att det går att rasera kan förmodligen inte anses helt och fullt sunt. När detta händer är det naturligtvis inte fråga om sol och perfekta poplåtar. Nej, dessa byts då ut mot en mer svårforcerad gotisk atmosfär (som jag väl egentligen bara är förtjust i om det handlar om skönlitteratur). Då är det svårt att vara Oskar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar